Fatta. Två år sedan jag bloggade. Jag bara la ner bloggen. Helt sonika. Bara sådär. En lång time out....

Nånstans så trodde jag nog att det var lätt at vara "ihop". Att det var roligt och man var glad och galet kär mest hela tiden.

Nähä. Så var det inte. Istället var man sjukt irriterad på sin nya kille som är sjukt konflikträdd och inte vågar säga till sin fd fru att han vill vara barnledig samma veckor som jag är barnledig. Jaha. Då kan vi ju skita helt i att ses då.

Så. Hur bra som helst alltså....Vart är Jon Blund med sitt lyckopulver nu då?

Sommaren kommer och sommaren går. Kärleken består. Jag är kär i min fd kollega. Vi ses. Vi är, liksom, ihop. Tror jag. Idag ska vi ses för första gången på två veckor. Det blir mysigt.

Har haft en underbar ljuvlig fantastisk semester med mina älskade barn. Vi är bruna som pepparkakor efter bland annat en vecka på Mallorca. Kan rekommendera Alcudia. Supermysigt.

2008 är mitt år. Nu börjar det äntligen lossna. Jag vill bara strö lyckopulver över alla. Som Jon Blund.

Larmet bara tjuter och tjuter på min lilla bil. Till slut fick jag nog. Fick hit en kompis till farsan som klippte av kabeln. Till larmet alltså. Men den blinkar fortfarande. Biljäkel! Måste till en verkstad fort. Kan inte ha en blinkande bil.

Mellanbarnet har löss. Igen. Hon har det typ var fjärde vecka. Vi kallar henne lusfia. Det är inte kul men den här gången verkar de inte ha gett sig på mig. Skönt.

Fd kollegan är helt lovely. Rolig, söt, charmig, omtänksam, kramig, härlig, snygg bara bara allt. Mysig, kelig och dyrkar mig. Nästan så att jag blir rädd. Han vet ju vem jag är. Vi har jobbat ihop i flera år. Och ändå så dyrkar han mig! Fatta.

Well well well. Så kan det gå när man inte har bloggat på ett tag. Man känner inte igen sig. Man känner sig borta. Gammal. Slut som artist.

Men jag är inte slut som artist. Jag lever i allra högsta grad. Har precis haft ett moment of happiness. Jag och barnen spelar fotboll i kvällsolen. Vårsol. Underbara vår. Underbara barn. Underbara liv.

Har jag sagt att jag är kär förresten? I kollegan som inte är gift längre.

Konstaterar att jag har perfekta läppar. Totally perfect. En bra känsla.

Jag vill att det ska vara fredag nu och jag ska vara på väg till min weekendresa med min fd kollega. Kan inte tiden bara flyga?

Solen skiner och jag är kär. Kollegan har flyttat och är på gång att skilja sig. Vi ses. Nästa helg ska vi åka på en weekendresa.... I really really like him. Han tror fortfarande att jag är perfect! Just nu känns det nästan som om jag är det.

Vill vara med honom hela tiden. Och ute skiner vårsolen. Kanske är 2008 mitt år?

Magsjuk och fundersam. Är jag verkligen på riktigt intresserad av kollegan? Nu har han skaffat egen lägenhet. Som jag har velat så länge. De ska skilja sig. Han vill träffa mig. Men jag får panik. Kvävningskänslor. Han är för PÅ.

Vi har inte ens haft sex. Tänk om det blir värsta katastrofsexet? Eller är jag rädd för att bli sårad...?

Så blir jag magsjuk också. Har haft en djävulsk natt och dag. Imorrn var det tänkt att vi skulle äta middag ihop hemma hos mig. Men nu får vi se hur jag mår.

Suck. Aldrig är det lätt. Aldrig är det flyt. Eller, jag tänker fel nu. Som jag tänker så blir det. Tyvärr är det svårt att tänka om.

Okej, gör inte som jag. Gå inte på bio och se filmen "P.S I love you" med någon du inte vill bryta ihop inför. Det vill säga om du är lika benägen att gråta som jag. Eller lika labil?

P.S I love you var en bra bok och en riktigt bra film. Handlingen kastade mig tillbaka till min första förtvivlan så exet lämnade mig. Han dog ju inte, som mannen i P.S I love you men ändå. Han försvann. Han dumpade. Jag blev ensam kvar. Jag delade hennes förtvivlade sorg över att vara ensam. Och jag grät. Salta tårar. Och mannen vid min sida, kollegan, som jag har velat dejta i hundra år, han försökte liksom hålla min hand. Och jag vill inte hålla hans hand. Jag ville ringa mina bästa vänner och berätta hur ledsen jag är för hur mitt liv har blivit.

Så jävla deppigt var det. Efter två cigaretter (feströkare som jag är röker jag ALDRIG på vardagar) på altanen och lite gråtsamtal till lillasyster och kompis känns det bättre.

Som sagt, se gärna filmen men med någon du kan gråta duktigt inför.

När jag vinner en Oscar då ska jag tacka:

- Mina barn
- Mina föräldrar
- Min älskade (vem vem vem?!)
- Mina underbara vänner som alltid har trott på mig
- Givetvis mina medspelare och regissören som gav mig chansen och så vidare och så vidare.

Men tills dess så tror jag att jag fortsätter gå i vita höga stövlar och leka att jag är Prinsessan Leia i Starwars. Är det okej?

Jag är helt friskt. Totally. Har nyligen gjort en totalkoll av alla värden. Och som sagt - frisk det är jag. I vart fall fysiskt.

Rent psykiskt känner jag mig lite upp och ner. Nytt jobb som tar tid. Flirt med kollegan som håller på att separera tar på krafterna. Har köpt ett träningskort som måste nyttjas. Och så vidare.

Så det rullar på. Min blogg har liksom legat lite nere ett tag. Men så kommer det inte att vara för alltid. Den hamnade på pausknappen ett tag bara.

I helgen funderar jag på att dansa lite salsa :)

Det har varit kalas här. För femåringen och hennes gosedjur samt hennes två bästa vänner. Och deras djur då såklart. Vi gjorde en gosedjurs-tårta med strössel och rosa glasyr. Det visste ni inte att det fanns -eller hur? Inte jag heller, förräns idag.

Och nu ska vi snart på kalas. Lillasysters son fyller tre. Mycket kalasande idag. Mindre bra för min viktminskning. Det får bli en stram vecka.

By the way - I hate L. Inte ett ljud sen han bara dök upp här innan nyår. Tur att det var förra året jag höll på med såna dumheter. 2008 är liksom det nya året. Då händer inget knas.

Plötsligt förstår jag när folk tjatar om att de inte har några pengar. Det är pressande. Jobbigt helt enkelt. Speciellt när det är så många dagar kvar. Innan barnbidraget kommer och räddar mitt liv. I am broke.

Nya dubbdäck och ny plattTV och julklappar 2007 har knäckt mig. Kontot ekar. Kylskåpet ekar. Nästa vecka då jag inte har barnen blir det gröt hela dagarna.

Men annars är det bra. Riktigt bra faktiskt. Nöjd med mig själv. Inte kontaktat L sedan vi råkade ses i slutet av förra året. Men det var då det. Nu är det 2008. Som sagt.

Ett nytt år stundar. Det här året ska bara bli mitt år. Trots att jag inte är helt nöjd med själva starten av året. Eller avslutet av det förra kanske snarare. Det handlar om personer som jag inte borde ha kontakt med. Näe, det här nya året då ska jag hänga med "good guys". Bara såna. Hela tiden.

Men just nu hänger jag med ungarna och har jullov. Det är riktigt nice!

Ischokladen blev som tapetklister i konsistensen. Smakar inget vidare heller. Chokladkolan däremot blev riktigt god. Stenhård men supergod. En fruktansvärd risk för dåliga plomber dock. Well well.

Mitt i alltihop så spydde femåringen på golvet i hallen. Precis när jag hade dukat fram lite mys, sådär dan för dopparedan. Men men. Vad ska man göra. Det blir ju jul ändå. Hoppas hon är pigg imorrn bara. Och att vi andra inte insjuknar.

God jul alla ni därute i cyberspace. Ha det riktigt riktigt gott. Det tänker jag ha.