Okej, gör inte som jag. Gå inte på bio och se filmen "P.S I love you" med någon du inte vill bryta ihop inför. Det vill säga om du är lika benägen att gråta som jag. Eller lika labil?

P.S I love you var en bra bok och en riktigt bra film. Handlingen kastade mig tillbaka till min första förtvivlan så exet lämnade mig. Han dog ju inte, som mannen i P.S I love you men ändå. Han försvann. Han dumpade. Jag blev ensam kvar. Jag delade hennes förtvivlade sorg över att vara ensam. Och jag grät. Salta tårar. Och mannen vid min sida, kollegan, som jag har velat dejta i hundra år, han försökte liksom hålla min hand. Och jag vill inte hålla hans hand. Jag ville ringa mina bästa vänner och berätta hur ledsen jag är för hur mitt liv har blivit.

Så jävla deppigt var det. Efter två cigaretter (feströkare som jag är röker jag ALDRIG på vardagar) på altanen och lite gråtsamtal till lillasyster och kompis känns det bättre.

Som sagt, se gärna filmen men med någon du kan gråta duktigt inför.