DAMPISH

Japp, idag känns livet faktiskt inte så mörkt. Jag har förstått att mycket av det som hänt det senaste året handlar om mina gamla demoner som verkar ha ett järngrepp om mina beteenden. Jag måste ta tag i problemen och lösa dem, det går liksom inte att springa ifrån dem och tro att de inte kommer ikapp.

Det är ganska förvånande hur gamla föreställningar om livet och gamla trauman kan påverka så mycket vad som händer idag, även om det blir ganska tydligt när man får upp ögonen för dem.

Jag har ju en LIVSKRIS och behöver ORDENTLIGA råd, inte se den JÄKLA åttlingmamman svara undvikande på fler frågor!!!!!!!!!! Hur många program har han ägnat åt det där? Fyrtisjutton????

GGGGAAAAAAHHHHHHHHHHH!!!!!!

Jag blir inte klok på det här. Förutom att jag måste tampas med en fruktansvärd ångest varenda vaken sekund (och sovande faktiskt) har mitt och sambons förhållande blivit normalt igen. Allt är som det ska vara, kärlek, pussar, närhet, allt finns där. Och jag fick panik förra veckan och ville bara stanna kvar, här finns ju en helt annan trygghet för oss än i Sthlm. Det är en lugn och trygg stad det här... men vaffan?!?!?! Jag vet inte om det är så att de riktiga känslorna kommit tillbaka eller om det är separationsångesten som får mig att klamra mig fast vid det senast kända trygga?

Jag har i och med det här kommit fram till en sak:

Jag får alltid det jag strävar efter. Alltid! Och har alltid fått så i hela livet. Inte utan arbete alltså, men så fort jag bestämmer mig för att jag vill något så blir det också så. Frågan är bara varför jag använder den styrkan och energin till att genomföra saker som förstör för mig, istället för att använda det till någonting bra? Jag kunde ha gett mig fan på att livet i Norrtälje skulle ha fungerat bra, istället för att tjurskalligt hävda att jag hade det bättre förr. Jag är alltid så jäkla pessimistisk och negativt inställd, varför???????? Jag vill inte vara en sån människa!

Går det att bryta såna här negativa mönster? Innan jag förstör a l l t som är bra i livet?

Japp. Nu är det bestämt. Jag och Engla flyttar tillbaka till Stockholm så fort jag har en dagisplats. jag har stått i kö ett par månader, så jag får väl ett erbjudande snart. Men jag vill ha hennes gamla dagis, så jag håller på att kontakta ansvariga inom stadsdelen för att få det att bli så. Lägenhet har jag sen 1a september, så allt är klappat och klart. Och jag är säker på att det här är rätt. 

Jag önskar mig själv lycka till!

Smart att flytta från stan och bryta upp hela livet för ingenting. Jag och sambon har inte gillat varandra ens, sen vi flyttade hit, och som det är nu säger vi kanske fem ord till varandra varje dag. Vi undviker varandras sällskap, tycker att den andra är helt dum i huvudet.

Vi har inte samma mål i livet, inte samma värderingar, inte samma syn på någonting, allra minst ekonomi. Vi är inte kära och kommer inte bli heller. Vi har inte ens rört varandra på flera månader. Så vad fan gör jag här?

Jag bokar mig på lägenheter via bostadsförmedlingen hela tiden, och vväntar på att hitta något bra. För satan vad jag längtar hem nu! Det här är inte mitt hem, och förutom den otryggheten så måste jag dela livet och bostaden med någon jag inte ens gillar. 

Måste jag vara så jäkla impulsiv?!?!?!?!

Jepe, nu är det barnsjukdom på g. Som tur är har Dockan inte mer än ett femtontal vattkoppor, och de kliar bara lite. Softish.

I övrigt är det en massa skola just nu, inte så svårt kanske men tidskrävande, tur att man ska upp till byn i påsk så man får lite ledighet.. Och det är kanske lite tur i oturen att Engla blev sjuk just nu så att jag fick lite extra tid till att skriva. Vi har myst lite extra i vårsolen och har bakat maränger också, så det är ju inte annat än att det kan kallas lyx-vab!

Undrar hur mycket jag längtar hem till Stockholm då? Jävligt mycket... Fattar inte varför jag alltid ska ha sån otur, varför ska jag hela tiden göra fel val? Eller har jag separationsångest från min tidigare hemstad bara? Går det över? Vad händer om det inte gör det?

Vad händer när jag hela tiden har fler frågor än svar?

Det värsta är att inte veta vad det är som känns. jag vet ATT jag känner en massa saker, men inte vad. det kan lika gärna vara frustration som separationsångest som osäkehet för det okända som en biverkning för att jag just slutat med lyckopiller som att jag tog ut spiralen och kan vara hormonrubbad.

du ser, FEM alternativ på samma känsla

lätt förvirrande

Känne mig som en tömd ballong. Vart är all energi? Har kommit fram till att det antingen är så att jag inte borde ha flyttat från Sthlm, eller så är det något som kommer gå över med tiden. Hur som helst är det den här ständiga upprepningen; mitt liv går ut på att VÄNTA. Är det inte det ena så är det det andra, men jag verkar vara fast i det här. Kan det vara sanningen? Blir man aldrig färdig? Lugn? Harmonisk? Tillfreds? Lycklig, för tusan?

Jag kanske har för höga krav på livet.

Kan det vara möjligt att man gräver ner sig i arbete och skola för att slippa känna efter? Jag är helt och totalt överhopad avsaker att göra, och det resulterar ju i ett ganska fattigt privatliv. Men varför? Är det så att jag springer ifrån något, typ livet? Jag vet att det finns en del gamla demoner som jagar efter, men jag trodde att de kunde hållas i schack. Eller så är det som de säger; det tar dubbelt så lång tid att komma över någon som tiden man var ihop. Eller var det hälften? Hm, hur som helst så är det en jävligt lång tid vi talar om. Kommer all den här osäkerheten för att jag har separationsångest från Stockholm kanske? Jag har ingenting här, inga vänner, ingen släkt, inget nätverk.I Stockholm har jag all of the above. Egentligen känns det ju ganska surt att flytta för att man inte längre vill vara ensam, till något som innebär ännu mer ensamhet.

Jag längtar hem.

Hoppas att det går över.

Ja, jag vet inte ens om ubriken syftar till mig eller Engla ens. Vi åkte till akuten igår, för det blev liksom bara värre. Öroninflammation och allmänt helt borta av många dagars feber. Således kåvepenin. Och ni kan ju försöka få i en fyraåring med järnvilja medicin... Jag tror att jag fick md allt; tvång, hot, skrik och gråt. Det var det värsta jag någonsin har behlvt göra. Och det ska upprepas: tre gånger om dagen i fem dagar. Hur fan är det meningen att man ska klara det? Och varför i helvete gör man medicin som smakar karamell och citron istället för suppar?

Måste jag bli farmaceut eller något för att de ska fatta?

Min lilla Docka är sjuk. Jättesjuk. Hon har över 40 graders feber mest hela tiden, är förvirrad och har ont överallt. Det finns verkligen inget som gör så ont som när ens allra finaste inte mår bra! Och det finns ingenting jag kan göra heller, det är det hemska influensaviruset som går, så det är bara att härda ut. Vabbar således imorgon, och hoppas att hon snart blir bättre...

Jepp, idag är jag skytt ut i fingerspetsarna. Har en tenta om lärande, ett sånt där litet ämne (eller inte), som ska vara inlämnad imorgon. Och jag har inte börjat skriva. Men min tanke finns där, jag vet ungefär vad jag ska skriva och har plitat ner en del stödmeningar. Typ. 

Så jäkla typiskt mig. Och skytten som tecken.

Men vaffan, förra tentan skrev jag på fem timmar och fick VG på, så jag kanske kan skjuta upp det till imorgon ändå...? Älsklingen kommer hem från jobbet om två timmar, och då vill jag ju mysa med honom, kolla på film, äta god mat (har gjort en grym köttgryta idag), sen glass. Vem orkar tänka på läroplanskoder då?

Jodå, det var hit jag flyttade! Och jäklar vad vi trivs, jag och lilla stumpan!

Engla har blivit ett helt annat barn sen vi flyttade in, hon sover hela natten i sin egen säng, leker själv, tar ansvar, pratar annorlunda... Helt sjukt vad otryggheten i söderort måste ha hämmat henne! Eller så beror det magiska utvecklingssprånget på min egen nyvunna trygghet kanske? Hur som helst är jag överlycklig för hennes skull, och för min egen såklart!

Vi har packat upp i princip alla kartoner, borrat massa hål och lagt allt ungefär där det ska vara, så man kan väl säga att vi ordentligt är på plats.

Vi är en familj. På riktigt.

Yeeeha - nu äter jag på papptallrikar!Det sista har packats ner och jag har mer ångest än en fet gris inför julen, men vaffan, värre har man väl varit med om?!?

Trettioårsfesten blev en riktig brakare, de närmaste vännerna och släkten kom hit. Vi åt smörgåstårta, drack vin och ljög oss blå. Och Kärleken hade det också trevligt med mina vänner, trots att det var en övervägande del fruntimmer ett tag...

Helt otroligt vad mitt liv har förändrats det senaste året (ja, här kommer nyårs-snyftet...). Allt har ändrats efter att jag tog mig loss från Den Inlåste. Att ha träffat min nya har gett mig en helt ny syn på både kärlek och relationer - man ska vara bästa vän med den man delar sitt liv med, så är det bara! På söndag flyttar vi till nya lägenheten, och allt  känns rentutsagt så jävla rätt!

Tänk att även slagna hjältar kan hitta tillbaka till lyckan!

Japp, idag var det den stora dagen då jag fyllde trettio år. Skittrevligt, har haft besök av mor med man och fick ett fantastiskt fins smyckesset i silver och en trevlig skålfrån Kosta Boda av päronens bästa vänner. Avslutning på dagis och en trevlig familjemiddag med gott vin inne på söder. Jag tog tricken hem för att börja med smörgåstårtorna till morgondagens kalas. Och blev på vägen bestulen på min mobiltelefon.

För jävla illa på trettioårsdagen faktiskt.

Men imorgon bitti hämtar jag Kärleken inne i stan tidigt, så drar vi och fixar en ny.