En kåkänkas memoarer

Ja, jag vet inte ens om ubriken syftar till mig eller Engla ens. Vi åkte till akuten igår, för det blev liksom bara värre. Öroninflammation och allmänt helt borta av många dagars feber. Således kåvepenin. Och ni kan ju försöka få i en fyraåring med järnvilja medicin... Jag tror att jag fick md allt; tvång, hot, skrik och gråt. Det var det värsta jag någonsin har behlvt göra. Och det ska upprepas: tre gånger om dagen i fem dagar. Hur fan är det meningen att man ska klara det? Och varför i helvete gör man medicin som smakar karamell och citron istället för suppar?

Måste jag bli farmaceut eller något för att de ska fatta?

Min lilla Docka är sjuk. Jättesjuk. Hon har över 40 graders feber mest hela tiden, är förvirrad och har ont överallt. Det finns verkligen inget som gör så ont som när ens allra finaste inte mår bra! Och det finns ingenting jag kan göra heller, det är det hemska influensaviruset som går, så det är bara att härda ut. Vabbar således imorgon, och hoppas att hon snart blir bättre...

Jepp, idag är jag skytt ut i fingerspetsarna. Har en tenta om lärande, ett sånt där litet ämne (eller inte), som ska vara inlämnad imorgon. Och jag har inte börjat skriva. Men min tanke finns där, jag vet ungefär vad jag ska skriva och har plitat ner en del stödmeningar. Typ. 

Så jäkla typiskt mig. Och skytten som tecken.

Men vaffan, förra tentan skrev jag på fem timmar och fick VG på, så jag kanske kan skjuta upp det till imorgon ändå...? Älsklingen kommer hem från jobbet om två timmar, och då vill jag ju mysa med honom, kolla på film, äta god mat (har gjort en grym köttgryta idag), sen glass. Vem orkar tänka på läroplanskoder då?

Jodå, det var hit jag flyttade! Och jäklar vad vi trivs, jag och lilla stumpan!

Engla har blivit ett helt annat barn sen vi flyttade in, hon sover hela natten i sin egen säng, leker själv, tar ansvar, pratar annorlunda... Helt sjukt vad otryggheten i söderort måste ha hämmat henne! Eller så beror det magiska utvecklingssprånget på min egen nyvunna trygghet kanske? Hur som helst är jag överlycklig för hennes skull, och för min egen såklart!

Vi har packat upp i princip alla kartoner, borrat massa hål och lagt allt ungefär där det ska vara, så man kan väl säga att vi ordentligt är på plats.

Vi är en familj. På riktigt.