En kåkänkas memoarer

MM jag måste faktiskt se om jag behöver ta upp det här med bloggandet igen. Det är många tankar som behöver sorteras och redas ut.. Dock kommer jag starta upp en ny blogg, vilken man givetvis kan få adressen till om man bara piper till här.

Om ett tag får jag utvärdera och se vilket jag som behöver blogga vidare, detta eller alter-egot.

Puss så länge!

Japp, idag känns livet faktiskt inte så mörkt. Jag har förstått att mycket av det som hänt det senaste året handlar om mina gamla demoner som verkar ha ett järngrepp om mina beteenden. Jag måste ta tag i problemen och lösa dem, det går liksom inte att springa ifrån dem och tro att de inte kommer ikapp.

Det är ganska förvånande hur gamla föreställningar om livet och gamla trauman kan påverka så mycket vad som händer idag, även om det blir ganska tydligt när man får upp ögonen för dem.

Jag har ju en LIVSKRIS och behöver ORDENTLIGA råd, inte se den JÄKLA åttlingmamman svara undvikande på fler frågor!!!!!!!!!! Hur många program har han ägnat åt det där? Fyrtisjutton????

GGGGAAAAAAHHHHHHHHHHH!!!!!!

Jag blir inte klok på det här. Förutom att jag måste tampas med en fruktansvärd ångest varenda vaken sekund (och sovande faktiskt) har mitt och sambons förhållande blivit normalt igen. Allt är som det ska vara, kärlek, pussar, närhet, allt finns där. Och jag fick panik förra veckan och ville bara stanna kvar, här finns ju en helt annan trygghet för oss än i Sthlm. Det är en lugn och trygg stad det här... men vaffan?!?!?! Jag vet inte om det är så att de riktiga känslorna kommit tillbaka eller om det är separationsångesten som får mig att klamra mig fast vid det senast kända trygga?

Jag har i och med det här kommit fram till en sak:

Jag får alltid det jag strävar efter. Alltid! Och har alltid fått så i hela livet. Inte utan arbete alltså, men så fort jag bestämmer mig för att jag vill något så blir det också så. Frågan är bara varför jag använder den styrkan och energin till att genomföra saker som förstör för mig, istället för att använda det till någonting bra? Jag kunde ha gett mig fan på att livet i Norrtälje skulle ha fungerat bra, istället för att tjurskalligt hävda att jag hade det bättre förr. Jag är alltid så jäkla pessimistisk och negativt inställd, varför???????? Jag vill inte vara en sån människa!

Går det att bryta såna här negativa mönster? Innan jag förstör a l l t som är bra i livet?

Japp. Nu är det bestämt. Jag och Engla flyttar tillbaka till Stockholm så fort jag har en dagisplats. jag har stått i kö ett par månader, så jag får väl ett erbjudande snart. Men jag vill ha hennes gamla dagis, så jag håller på att kontakta ansvariga inom stadsdelen för att få det att bli så. Lägenhet har jag sen 1a september, så allt är klappat och klart. Och jag är säker på att det här är rätt. 

 

Jag önskar mig själv lycka till!

Smart att flytta från stan och bryta upp hela livet för ingenting. Jag och sambon har inte gillat varandra ens, sen vi flyttade hit, och som det är nu säger vi kanske fem ord till varandra varje dag. Vi undviker varandras sällskap, tycker att den andra är helt dum i huvudet.

Vi har inte samma mål i livet, inte samma värderingar, inte samma syn på någonting, allra minst ekonomi. Vi är inte kära och kommer inte bli heller. Vi har inte ens rört varandra på flera månader. Så vad fan gör jag här?

Jag bokar mig på lägenheter via bostadsförmedlingen hela tiden, och vväntar på att hitta något bra. För satan vad jag längtar hem nu! Det här är inte mitt hem, och förutom den otryggheten så måste jag dela livet och bostaden med någon jag inte ens gillar. 

Måste jag vara så jäkla impulsiv?!?!?!?!

Jepe, nu är det barnsjukdom på g. Som tur är har Dockan inte mer än ett femtontal vattkoppor, och de kliar bara lite. Softish.

I övrigt är det en massa skola just nu, inte så svårt kanske men tidskrävande, tur att man ska upp till byn i påsk så man får lite ledighet.. Och det är kanske lite tur i oturen att Engla blev sjuk just nu så att jag fick lite extra tid till att skriva. Vi har myst lite extra i vårsolen och har bakat maränger också, så det är ju inte annat än att det kan kallas lyx-vab!

Undrar hur mycket jag längtar hem till Stockholm då? Jävligt mycket... Fattar inte varför jag alltid ska ha sån otur, varför ska jag hela tiden göra fel val? Eller har jag separationsångest från min tidigare hemstad bara? Går det över? Vad händer om det inte gör det?

Vad händer när jag hela tiden har fler frågor än svar?

Det värsta är att inte veta vad det är som känns. jag vet ATT jag känner en massa saker, men inte vad. det kan lika gärna vara frustration som separationsångest som osäkehet för det okända som en biverkning för att jag just slutat med lyckopiller som att jag tog ut spiralen och kan vara hormonrubbad.

du ser, FEM alternativ på samma känsla

lätt förvirrande

Känne mig som en tömd ballong. Vart är all energi? Har kommit fram till att det antingen är så att jag inte borde ha flyttat från Sthlm, eller så är det något som kommer gå över med tiden. Hur som helst är det den här ständiga upprepningen; mitt liv går ut på att VÄNTA. Är det inte det ena så är det det andra, men jag verkar vara fast i det här. Kan det vara sanningen? Blir man aldrig färdig? Lugn? Harmonisk? Tillfreds? Lycklig, för tusan?

Jag kanske har för höga krav på livet.

 

Kan det vara möjligt att man gräver ner sig i arbete och skola för att slippa känna efter? Jag är helt och totalt överhopad avsaker att göra, och det resulterar ju i ett ganska fattigt privatliv. Men varför? Är det så att jag springer ifrån något, typ livet? Jag vet att det finns en del gamla demoner som jagar efter, men jag trodde att de kunde hållas i schack. Eller så är det som de säger; det tar dubbelt så lång tid att komma över någon som tiden man var ihop. Eller var det hälften? Hm, hur som helst så är det en jävligt lång tid vi talar om. Kommer all den här osäkerheten för att jag har separationsångest från Stockholm kanske? Jag har ingenting här, inga vänner, ingen släkt, inget nätverk.I Stockholm har jag all of the above. Egentligen känns det ju ganska surt att flytta för att man inte längre vill vara ensam, till något som innebär ännu mer ensamhet.

 

Jag längtar hem.

Hoppas att det går över.

Jag är nästan återuppstånden från de döda, känns det som.

Större och starkare än någonsin!

Jag ska flytta nu i december, sju hela mil, till den nya kärleken. Japp, mina vänner, jag tänker bli sambo, för jag har hittat EN RIKTIG MAN den här gången! Den utsläppte blev åter inlåst, sen utsläppt, och några ynka dagar senare blev han åter... Japp, 'Den Inlåste'. Ränderna går tydligen aldrig ur en fånge. Eh, Zebra? Eller, whatever. Jag har börjat plugga på distans också, pedagogik, så nu ska jag banne mig bli vuxen också! Engla är stora damen nu, fyller fyra om ett par månader, och jag min gamla fan, blir trettio i december. Händer massor med grejer just nu som ni märker, och jag tror att det är dags för en del uppdateringar och nya inlägg.

Ja, attan vad man har saknat att blogga ändå!

Hörs snart/Camilla

Ja, jag har nog bestämt mig för att återinträda i bloggosfären. Det har hänt så mycket, och händer så mycket, så det vore rent gement att inte dela allt med er nyfikna!

Tarzan är borta ur mitt liv. För gott. Det är helt sant, den här gången är det for good! Det har väl varit en ganska lång process, men han flyttade fö gott för ett par månader sedan. Det känns som om jag har vaknat upp ur en sex år lång psykos, helt plötsligt känner jag mig levande igen! Jag börjar, sakta men säkert, på att hitta tillbaka till mitt gamla jag igen, vilket känns alldeles underbart!

Det finns tom en vacker pojk att lägga krut på, men det får gå i snigelfart.

That's all for now, för nu är det fullt ös för att hinna packa och fixa inför imorgon, ska på konferens med jobbet i två dagar.

 

GREAT TO BE BACK! KRAM ALLA!

Ja, ni har säkert hört nyheterna idag... Någon vill öppna ett 'svennedagis' i Uppsala. TOPPEN! tycker jag, för jag försvarar yttrandefrihet och demokrati. Om vi ska ha dessa två i vårt land borde väl det gälla alla, även de som faller utanför de gängse normerna.Om radikala muslimer och ortodoxa judar har rätt till sina åsikter borde även nazister ha det, även om man kanske tycker att det är idiotiskt. Om andra minoritetsgrupper har rätt till att öppna friskolor och dagis, så ska det även gälla dem.

Och hörni, allvarligt talat, VEM tror på fullaste allvar att nazism och/eller rasism kommer få ett stadigt fotäste i dagens moderna, mångkulturella Sverige? Andra världrkriget hände inte för längesen, vi kommer aldrig låta det hända igen. Hur som helst borde alla ha rätt att göra sina röster hörda på alla nivåer i samhället. Det är min personliga åsikt och den står jag för.

(För er som inte följer min blogg kan tilläggas att jag jobbar på en förskola med 90% invandrar/flyktingbarn.Jag är på inga sätt rasist, men möter fördomar åt båda hållen varje dag. )

Jag avslutade terminen med en halv vab. Dockan blev lite risig i skrinet, men det gör ju knappast något. Fick massor av kramar av barnen innan jag gick, och det kommer kännas konstigt att inte se dem på så länge. MEEEEN jag tror att jag klarar mig! Ska ju inte bli så hemskt att ligga i hängmattan hos mor och sola...

Tänkte dricka mig småberusad med svågerns ex idag för att fira in den nyvunna ledigheten, men vet inte om jag är på humör. Får se lite hur Dockan mår också. Sen måste jag ju packa, mor kommer och hämtar mig imorgon.. kväll... Äh, jag drar på lite sommarmusik så är nog saken biff! (ha ha ha för det uttrycket!)

Happ, vad ska man göra nu då? Har tagit en öl på ballen redan, men vädret suger ju. Sova lite kanske... Tips, någon???

Blir så jävla arg. Äter de bara mat med fucking tomater i eller? Köpte nya sommarkläder till Dockan igår, som hon givetvis ville ha på sig idag. Ett gulligt linne och en kjol. När hon kommer hem ligger kläderna i påse, det hade hänt en olycka. Jag brukar alltid skölja upp de kläderna direkt, och nu upptäckte jag typ 6 tomatfläckar, över hela bröstet. De har legat i tvättmedel och Vanish i en halvtimme, och de är fortfarande kvar. Provar Tabortspray nu, faaaaan om det inte funkar!