En kåkänkas memoarer

... och feber, det är vad man fått tampas med senaste dagarna. Det är inte ofta jag blir så sjuk att jag inte kan jobba, men nu var det tydligen dags.

Helena, min inneboende har en hund. Söt och rar och stor (doggo argentino), men levande, så han behöver alltså rastas några gånger om dagen. Till detta har Helena anställt en såkallad dogwalker, som ska komma och ta ut honom två gånger om dagen, trettio minuter per promenad, för den nätta summan 1900 kronor i månaden. Vi har misstänkt ett tag att denne inte gör sin plikt, för ibland är hunden galet nödig när man kommer hem, ibland klängig, ibland dampig och allmänt dryg. Jag har således smugit lite, alltså rätt och slätt gömt mig i sovrummet, eftersom jag är sjuk för att kolla hur hon sköter sig. Igår kom hon inte alls för den sena promenaden, idag kom hon en halvtimme sent och var ute i exakt tretton minuter, samt släppte in hunden dyngsur och svart på min vita matta! Vad glad jag blir!  Hon ska komma tillbaka halv två för närsta promenad, vi får väl se hur det går då. Om hon kommer alls.

Det ska bli riktigt kul att ringa hennes chef ikväll...