DAMPISH

Jag blir inte klok på det här. Förutom att jag måste tampas med en fruktansvärd ångest varenda vaken sekund (och sovande faktiskt) har mitt och sambons förhållande blivit normalt igen. Allt är som det ska vara, kärlek, pussar, närhet, allt finns där. Och jag fick panik förra veckan och ville bara stanna kvar, här finns ju en helt annan trygghet för oss än i Sthlm. Det är en lugn och trygg stad det här... men vaffan?!?!?! Jag vet inte om det är så att de riktiga känslorna kommit tillbaka eller om det är separationsångesten som får mig att klamra mig fast vid det senast kända trygga?

Jag har i och med det här kommit fram till en sak:

Jag får alltid det jag strävar efter. Alltid! Och har alltid fått så i hela livet. Inte utan arbete alltså, men så fort jag bestämmer mig för att jag vill något så blir det också så. Frågan är bara varför jag använder den styrkan och energin till att genomföra saker som förstör för mig, istället för att använda det till någonting bra? Jag kunde ha gett mig fan på att livet i Norrtälje skulle ha fungerat bra, istället för att tjurskalligt hävda att jag hade det bättre förr. Jag är alltid så jäkla pessimistisk och negativt inställd, varför???????? Jag vill inte vara en sån människa!

Går det att bryta såna här negativa mönster? Innan jag förstör a l l t som är bra i livet?