Ett annat argument, som ibland framförs av veganer och vegetarianer, är att det är oetiskt att äta animalisk föda. Det ska ge oss dåligt samvete för att vi äter mat från döda djur i en värld av resursbrist.

Tänk om även gurkor gråter
För mig är det självklart att människor som är vegetarianer av övertygade etiska skäl ska fortsätta att vara det. Men tänk om även gurkor gråter när man biter i dem? Varför kan inte en tomat få växa upp och dö i frid. Min enkla filosofi är att människan under evolutionen har anpassats till att äta kött. Och att produktionen av animalisk mat måste ske på ett så bra sätt som möjligt för djuren. Vi vill se glada grisar och coola kossor!
Tänk om de personer som vill ge oss dåligt samvete för att vi äter animalisk mat, skulle tänka ett varv till. Alternativet för människor med kroniska livsstilsrelaterade sjukdomar vore att istället knapra dyra läkemedel. Bör vi inte ha lika dåligt samvete för det. Fattiga människor i tredje världen kommer aldrig att ha råd låta sig behandlas med dyra mediciner för sina sjukdomar. Det argumentet framförs sällan. Men jag respekterar vegetarianens tro och hoppas att han lever ett långt och friskt liv.

Det är endast i den rika världen som människan har råd att reflektera över etiken när det gäller mat. Majoriteten av världens befolkning försöker klara livhanken så gott det går. Lars Wilsson försöker diskutera hur vi kan producera bra ekologisk mat i framtiden i sin nya bok Naturlig mat (Optimal förlag).
Stig Norder skrev för några år sedan en mycket bra artikel där han jämförde resursåtgången för livsmedelsverkets kostråd å ena sidan och resursåtgången för stenålderskost. Jämförelsen utföll till stenålderskostens fördel.

Vår värld skulle heller inte klara att alla 6 miljarder människor åkte omkring i en Volvo. De flesta skulle inte ens ha råd och resurserna skulle inte heller här räcka till. Av etiska skäl bör vi därför ta cykeln när vi ska åka till Haparanda. Varför hör man aldrig det argumentet i debatten?

Postat i: Pengar&Politik  Permalink   Kommentarer [8]  

I förrgår undrade jag vad Stepan Rössner gjorde på kirurgiveckan. Jag spekulerade i att han ville ge kirurgerna en hjälpande hand i kampen mot den grasserande fetmaepidemin. Rössner har ju själv beskrivit sina insatser på fetmapreventionens område som 25-år av misslyckande, vilket talar för radikalare tag.

Idag rapporterar ekot från kirurgiveckan. Det framgår att kirurgerna tycker att "fler borde opereras för sin fetma". Väntetiderna är långa och köerna växer. Idag opereras cirka 1000 personer varje år för sin fetma.
- Det borde kanske opereras 10 000 personer varje år, säger docent Ingmar Näslund.

I våras kom Hanne Kjöller med en bok om fetmaoperationer som den enda vägen till viktnedgång och hälsa för kraftigt överviktiga personer. Hon uppskattar i boken att ungefär 60 000 personer borde få genomgå en operation varje år för att motsvara behovet.
Inga kraftigt överviktiga personer får idag rekommendationen att äta LC/HF-kost på våra överviktskliniker. Ett självklart krav, innan operation blir aktuell, borde vara att denna effektiva kost för viktnedgång prövas. Varje kirurgiskt ingrepp utgör en risk.
Läs mer om detta i Annika Dahlqvists blogg. Se under mina bokmärken i högermarginalen.

För sex år sedan skrev jag en toxisk epistel i Medikament som bland annat handlade om Wiehe, men också om privatiseringarna av sjukvården. En reprisering av denna epistel, får bli min present till 60-åringen:

Tar månglarna över sjukvården?
- om Wiehe, den enda vägen och avhopparna
Medelåldern var hög i den publik som bänkade sig i Kilen i Kulturhuset i Stockholm för att lyssna till Mikael Wiehes sånger från hans nya album En sång till modet. Det ungdomliga engagemanget är visserligen borta, de flesta i publiken torde tillhöra den relativt framgångsrika 40-talistklass som var radikal under upprorets epok, men som nu intagit positionerna på etablissemangets parnass. Men vi är dock inte så världsfrånvända att vi inte orkat masa oss iväg en söndagseftermiddag för att uppleva en nostalgisk pust från vårt revolutionära förflutna.
Inte verkar det heller vara nåt vidare bevänt med återväxten. I pausen hör jag en kvinna tillhörande den yngre delen av publiken uttrycka sitt ogillande över det politiska innehållet i sångerna. Musik och politik hör inte ihop är hennes bestämda uppfattning!

Jag har alltid gillat Mikael Wiehes melodiösa sånger och tyckt om hans sätt att förhålla sig kritisk till rådande strömningar. En av låtarna - Den enda vägen - är en medryckande och ursinnig kommentar till hur samhället förändrats i nyliberal riktning under de två senaste decennierna:
"Ännu lägre bidrag till dom som stämplas ut, Ännu högre avgifter för den som har blitt sjuk, Ännu flera fattiga som rotar efter mat, Ännu flera galningar som irrar runt på sta´n, Ännu flera gamla som inte får nån vård, Ännu flera hemlösa som sover där det går".
Fram tonar bilden av ett samhälle där sjukvården dumpar dem som bäst behöver den. Stämmer den bilden?

Som av en händelse har jag samma dag införskaffat det senaste numret av pockettidningen R på Hedengrens Bokhandel. En rad höga befattningshavare och läkarpersonligheter uttalar där sin oro över utvecklingen inom den svenska sjukvården. Gemensamt för dem är att de hoppat av sina chefspositioner i protest mot orimliga sparbeting.
Håkan Jarmar satt som sjukvårdsdirektör för Södra Stockholms sjukhusområde i tolv år. I höstas hoppade han av. Han är starkt kritisk till övertron på privatiseringar i vården och kan inte ge ett enda exempel på att vården fungerat bättre någonstans efter en privatisering. Retoriskt frågar han sig vilken vård man får när man lejer ut verksamheten till lägstbjudande. Håkan Jarmar hävdar att svensk sjukvård är fyra gånger så effektiv som den amerikanska.
Leif Rosenhall, överläkare vid Lung-allergikliniken på Huddinge sjukhus, tror inte att vården blivit bättre och effektivare efter privatiseringarna utan tvärtom är han övertygad om att produktiviteten per doktor gått ned. Han saknar utvärderingar och bevis på motsatsen och tycker att vården hamnat i händerna på månglare.
Christina Docktare efterlyser ett gemensamt etos hos läkarkåren och finner diskussionen om privat eller offentligt driven vård icke konstruktiv.
Före detta folkhälsorådet Göran Dahlgren beskriver början av 90-talet som den tidpunkt när utvecklingen mot en god vård för alla bröts. Privatiseringsvågen handlar i grunden om en vårdmarknad på 600 miljarder kronor som de privata intressena vill komma åt, menar Dahlgren. Ja, vem i hela världen kan man lita på? sjunger Wiehe, så det riktigt spritter i benen på oss gamlingar.

Publicerat i Tidskriften Medikament, nr 3/2000.

Postat i: Pengar&Politik  Permalink   Kommentarer [9]  

Jag har här i bloggen vid ett flertal tillfällen diskuterat modetrenden att försöka operera bort landets fetmaepidemi. Se mina bloggar 25 mars, 10 och 24 april samt 9 juni. Kritiken har bland annat riktats mot barnfetmaprofessor Claude Marcus. Jag har haft kritiska synpunkter på att barn och ungdomar ska operera magen för att de är feta.

Givet misslyckande med nuvarande kostråd
Huvudargumentet mot operationerna är att de unga patienterna inte först har fått möjlighet att testa mat med lite kolhydrater och mycket fett. Att de misslyckas med att gå ned i vikt med de kostråd som ges av nuvarande "experter" är givet. En kost som dryper av sockerkedjor och innehåller minimalt med naturligt mättat fett, bidrar till fetmatillväxt. Vägen fram till operationsbordet är så att säga redan utstakad. Ett annat argument är att varje operation i sig innebär en risk. Man kan faktiskt dö på kuppen. En gastric bypass går inte att göra ogjord och långtidseffekterna är dåligt studerade.

Ljus framtid för landets kirurger
När landets kirurger nu samlas till stormöte och bjuder in svensk fetmaforsknings primus motor kan det vara en fingervisning om att kirurgerna ser en fet och växande marknad att sätta kniven i. Om Rössner får fortsätta att bestämma hur fetmaforskning och kostbehandling ska gå till går landets kirurger sannolikt en ljus framtid till mötes. Liksom tillverkarna av hallonbåtar.

Postat i: Pengar&Politik  Permalink   Kommentarer [5]  

14 friska försökspersoner hade vid ett tillfälle fått äta en måltid med morotskaka med mycket mättat kokosfett och milkshake. En månad senare fick samma personer äta en morotskaka med mycket fleromättat fett och milkshake. Kolesterol och inflammationsmarkörer mättes i blodet strax före måltid, och tre och sex timmar efter respektive måltid.

Trögflytande blod
Forskarna fann att blodet flöt trögare i ådrorna och att det så kallade goda kolesterolets antiinflammatoriska förmåga var försämrad timmarna efter måltiden med mättat fett. Vilket inte var fallet efter den fleromättade måltiden. Resultatet bekräftar, enligt forskarna, att vi radikalt ska minska intaget av mättat fett i maten. Så refereras studien ibland annat i Washington Post. Originalartikeln publicerades i den vetenskapliga tidskriften Journal of the American College of Cardiology.

Här ligger en gravad hund
Ni som hängt med ett tag i min, Annika Dahlqvists och Lars-Erik Litsfeldts bloggar, begriper att här sannolikt ligger minst en gravad hund, som Reefat El Sayed skulle ha uttryckt sig.
För det första brukar etablissemanget alltid hävda att man inte ska fästa nåt avseende vid små studier. Detta var en extremt liten studie, vilket direkt borde rendera rött kort i vetenskapliga sammanhang.
För det andra var studien mycket kort, faktiskt en av de kortaste studier jag stött på. Den borde även av det skälet diskvalificeras.
För det tredje mätte den inte vare sig sjuklighet eller dödlighet, utan endast riskmarkörer, som till på köpet inte ens var signifikanta. En sådan enastående usel studie borde med alla rimliga mått mätt få passera i tysthet. Vi måste alltså ställa oss frågan varför en så fullständigt enländig studie slås upp stort i världspressen och dessutom publiceras i en välrenommérad vetenskaplig tidskrift.

Anthony Colpo kanske ger svaret
En av världens mest framträdande kritiker av det medicinska etablissemanget är australiensaren Anthony Colpo. På sin utmärkta hemsida analyserar han studien och berättar om personerna som gjort den. Det visar sig att flera av forskarna har nära bindningar till läkemedelsindustrins statintillverkare, alltså de läkemedel som sänker kolesterolet i kroppen på folk. Pikant nog finns även en svensk forskare med i sammanhanget. Här torde huvudförklaringen till att en skitstudie får så stort genomslag i pressen ligga. Det gäller att till varje pris hålla skräcken för mättat fett och kolesterol vid liv hos gemene man för att hålla statinförsäljningen kvar på nuvarande astronomiska nivåer.

Tusen tack till Uffe Ravnskov som tipsade!

Postat i: Pengar&Politik  Permalink   Kommentarer [5]  

Helt klart är hans idéer kontroversiella. Personligen tycker jag nog att han lägger lite för stor vikt vid kosttillskott, men det är ju dessa han tjänar pengarna på. Man bör därför inte svälja allt han säger utan eftertanke. Men han har onekligen sina poänger i sin kritik av det medicinska etablissemanget.

Wallach om kolesterol och mättat fett
En grundtanke hos Wallach är att mycket av den ohälsa som drabbar oss människor beror på att den mat vi äter inte är fullvärdig. Detta leder till livsstils- och åldersrelaterad ohälsa alldeles i onödan. Hans inställning till kolesterol och mättat fett är intressant och överenstämmer i stora stycken med vad Uffe Ravnskov, Annika Dahlqvist, Lars-Erik Litsfeldt, Sten-Sture Skaldeman och andra svenska dissidenter ger uttryck för. Du hittar länkar till dessa fritänkare under mina bokmärken till höger. Som ett gott exempel på Wallachs klarsyn på detta område rekommenderar jag en läsning av ett av hans nyhetsbrev, hämtat från den svenska hemsidan Netway.se. Där till höger längt ner finner du nyhetsbrevet om kolesterol. Intressant och klart läsvärt.

Utmålad som bedragare
Han har som sagt många kritiker. En av de mest kända kritikerna är Stuart Adams, som driver en egen site med enda syfte att utmåla Wallach som en av världens största bedragare. Huruvida dr Wallach är en skurk överlåter jag åt dig, kära läsare, att bedöma.

Postat i: Pengar&Politik  Permalink   Kommentarer [13]  

Om man slog ut den utlovade ersättningen, som var svart, motsvarade det en timlön på ca 20 kronor. Arbetet ägde rum under kvällstid och slutade klockan 02.00. Sen skulle kassan räknas, butiken låsas och larmas. Sista natten kom en person förbi och slängde in två kuvert med pengar till ungdomarna. Istället för de utlovade 3000 kronorna per person visade sig kuverten innehålla endast 1700 kronor för var och en. Det motsvarade en timlön på 12 kronor och 50 öre. I socialdemokratins Sverige år 2006. På morgonen flög ungdomarna utomlands på semester och hann därför aldrig att bråka om ersättningen.

Kan man göra något?
Min fråga till er som läser detta är vad man bör göra som vuxen. Jag har en idé om att åka in till butiken, tala med ägaren och kräva att denne ersätter ungdomarna det de blivit utlovade. Är det en bra idé? Eller ska man bara rycka på axlarna och inse att så här kommer framtiden att se ut för unga människor utan fast anställning och utan avtal och rättigheter. Jag ser fram emot era goda råd.

Jag väntar några dagar innan jag skrider till aktion.

Postat i: Pengar&Politik  Permalink   Kommentarer [5]