Idag är alla medier på hugget om en ny koststudie i New England Journal of Medicine. Fyra grupper har under två år fått äta en halvsvältdiet som varierats en smula avseende makronutrienterna fett, protein och kolhydrater. Samtidigt har försökspersonerna ålagts att motionerna 90 minuter i veckan. Resultatet blev det förväntade - alla grupperna har gått ner ungefär lika mycket i vikt. Prov utan värde alltså.

Varför medierna gått igång på högvarv efter denna publicering förefaller en smula märkligt. Om LCHF-modellen ingått i studien hade jag möjligen förstått nyhetsvärderingen men eftersom någon lågkolhydrat-högfettskost inte ingick i studien så förefaller upphetsningen något överdriven.

Vad visade egentligen studien?

Efter att ha halvsvultit sig igenom dessa 24 månader hade försökspersonerna gått ner mellan 3 och 4 kilo. Inte särskilt mycket men ändå inte helt irrelevant. Att kunna leva på kaloriunderskott så länge är en prestation. Och att så få hoppade av studien beror sannolikt på att försökspersonerna fick kontinuerlig coachning. Och var högutbildade. En högutbildad person har lättare att göra som man säger åt dem. Det ligger i den akademiska kulturen. När dessa personer nu lämnas åt sitt öde utan coachning lär de åter inta sin ursprungliga "trivselvikt". Människan klarar inte att år efter år leva på svältgränsen, i detta fall 1400 kalorier om dagen.

Katans kloka kommentar

Marijn B. Katan skriver i en redaktionell kommentar till studien att dietmålen tyvärr inte uppnåddes. Till exempel som var skillnaden i proteinintag endast 1-2 procent mot planerade 10 E-procent. Skillnaden i intag av kolhydrater var endast 6 mot planerade 30 E-procent mellan dem som skulle äta mest kolhydrater och dem som skulle äta minst.

Kontentan av detta blir att trots att forskarna försökt få fyra grupper att äta fyra olika dieter så slutade det med att alla i princip åt samma diet.

Bristfällig randomisering och blindning

Försökspersonerna var noggrant utvalda skriver Katan. Högutbildat folk med stor motivation, vilket gör att vi kan tala om social snedrekrytering. Någon egentlig randomisering förelåg alltså inte. Studien var inte heller blindad. Redan här brukar en rättrogen vetenskapsjournalist eller forskare avfärda en studies resultat. Men om budskapet i studien överensstämmer med trygga eminensbaserade koncensusuppfattningar brukar det inte vara så noga med själva upplägget. Vi vet ju också att det i prinicip är omöjligt att blinda koststudier.

Trots att försökspersonerna var högt motiverade och ivrigt påhejade av coacher landade BMI efter två års halvsvältande på  i genomsnitt mellan 31 och 32, vilket innebär att de låg över gränsen för fetma.

Sacks i syltburken

Förstanamnet för studien är Frank M. Sacks. Jag gjorde för skoj skull en sökning för att få fram vilka fingrar Sacks eventuellt kan ha i läkemedelsföretagens syltburkar. Detta är vad jag fann:

Frank M. Sacks, MD

Lecture Support From: Abbott, AstraZeneca, Bristol-Myers Squibb, Fournier, Kos Pharmaceuticals.

Advisor To: AstraZeneca, Bristol-Myers Squibb, Fournier, Bayer

Research Support From: Bristol-Myers Squibb

Ur läkemedelsindustrins synpunkt (och även för livsmedelsindustrin) så är det självfallet så att en studie som befäster kalori-in-kalori-ut-motionera-mer-paradigmet passar som hand i handske. Enda sättet att gå ner i vikt är att äta en semistarvation diet (halvsvält), motionerna 90 minuter i veckan och ha ständig kontakt med en livsstilscoach eller dietist. - Give me a Pill, please! I wont stand that kind of torture!

Lobbyorganisationen Dietisterna Riksförbund har redan skickat ut ett pressmeddelande med rubriken:

"Val av diet oviktigt!

Minskat energiintag och kompetent rådgivning ger viktminskning. Fler dietister behövs för att möta överviktigas individuella behov."

Avslutande kommentar

Att kunna bli normalviktig och frisk utan hunger och motion ligger utanför kartbilden för nutritionister, dietister och fetmaforskare. Och tydligen också för de flesta av landets journalister.

LCHF-modellen vilar på massiv beprövad erfarenhet. Och på ett antal ett-års och två-årsstudier som har det gemensamt att lågkoldratgruppen inte ägnat sig åt kalorirestriktion. Det sista påpekandet är viktigt och utgör ett av LCHF-modellens absoluta fördelar. Och för diabetiker finns nog ingen bättre modell. "Problemet" är att LCHF kan folk äta utan hjälp av universitetsutbildade experter. Det räcker att hänga på Kolhydrater i Fokus, i bloggar som Kostdoktorn, Dr Dahlqvist, Matfrisk med flera. Det är så många nu så det inte går att räkna upp allihop. Kolla länkarna i högermarginalen.