Nu brinner våra pensionspengar upp igen. Sist brann dom 2008.  

Glädjen blev kortvarig, 2,5 år närmare bestämt. Nu rasar marknaderna igen och pensionspengarna går upp i rök. Sverige leder utvecklingen mot botten, precis som så kallade "tigerekonomier" eller "Pippi Långstrump-ekonomier" plägar göra när kurvorna vänder nedåt. 

Som de flesta säkert har märkt är finanskrisen inte över. Nu är den tillbaka med full kraft, vilket bl a har fått effekter på världens börser, på räntor och på bostadsmarknaden. Den ekonomiska kollaps som många, inklusive undertecknad, har berättat om ska komma, tycks nu vara här. Igen. Personligen är jag förvånad över att det tog så lång tid innan golvluckan öppnade sig.

Senast det begav sig var hösten 2008 när Lehman Brothers-konkursen fick hela världsekonomin på fall. För svensk del innebar finanskrisen ett jättetapp i BNP och att arbetslösheten sköt i höjden. Anledningen till detta var att Sverige är ett extremt exportberoende land. Vi kom ändå ganska lindrigt undan, eftersom vi hade skaplig ordning på statsfinanserna.

Ständig lånefest håller inte i längden 

För att komma ur den förra krisen tvingades politikerna i världen att sänka räntorna till noll och att vräka in pengar i det finansiella systemet. Det var som att kasta enorma belopp i ett bottenlöst svart hål. Denna konstgjorda andning gjorde att  ekonomin repade sig, i alla fall på börserna. Den svenska Riksbankens räntesänkningar gjorde att den svenska bostadsmarknaden fick tillgång till mycket billigt kapital. Det var superbilligt att låna 4 miljoner till nya villan. Fastighetsskatterna var i princip borta, jobbskatteavdrag och ROT- och RUT-avdrag gjorde sitt till för att låntagaren kunde känna sig som mångmiljonär trots att det var banken som ägde kåken. Mitt i krisen steg därför priserna på bostadsrätter och villor ytterligare.   

Men att den ansvarslösa låne- och lågräntepolitik, som hade satt snurr på världsekonomin sedan 2001, initierad av den amerikanska Riksbanken FED, och som ledde fram till finanskrisen 2008, skulle kunna lösas med ännu mer lån och ännu lägre räntor var naturligtvis dömt att misslyckas. Det funkade i 2,5 år, men nu har tydligen proppen gått ur.  

Det är värre nu 

Det värsta är att läget nu är betydligt värre än 2008. För två år sedan var det några banker och företag som slog vantarna i bordet. Idag är det en lång rad stater som står inför konkurshot. Marknadsekonomins finansiella akrobatik har nått vägs ände. När stora länder som USA, Italien och Spanien står på statsbankruttens rand, lär inga papperspengar eller räntesänkningar i världen kunna rädda situationen. 

Problemet är att inga svenska politiker vill se detta. Konsekvenserna av den klarsynen skulle straffas hårt av väljarna i villaförorterna.    

Tillväxten då? 

Ändå är det inte det jag skrivet här ovan som är det allvarliga. Det allvarliga är att den ekonomiska tillväxten, som är en förutsättning för att systemet ska rulla vidare, inte vill infinna sig. Eftersom tillväxten har grundat sig på att människor ska konsumera för pengar de inte har, dvs sätta sig i skuld, och att stater ska göra samma sak, så brakar allt samman förr eller senare. Om det inte finns en tillväxt som gör att man kan sparka burken framför sig.

Den exakta effekten av vad som nu sker vet vi i nuläget inget om. Det är dock ingen vild gissning att vårt pensionskapital återigen krymper samman som det gjorde 2008. På sikt får vi se om det finns nåt kvar den dagen man fyller 70. Ungefär där tror jag pensionsåldern kommer att ligga om några år. 

Jag ser flera grundproblem:

1. Marknaden kräver ständig tillväxt för att inte braka samman.

2. Denna tillväxt sker idag huvudsakligen på finansmarknadernas pyramidspelsliknande arenor.

3. Den billiga oljan är ett minne blott. Inte bara det. Oljetoppen gör att energin inte kommer att räcka till för att motsvara de behov som tillväxten kräver.

4. Vi står redan i början av nästa lågkonjunktur. Trots att arbetslösheten i Sverige fortfarande är skyhög. Var kommer den att ligga om ett år? Räcker 15 procent?

5. Det paradoxala i detta scenario är att en ny förödande krasch tvingar fram nya räntesänkningar. Det kan göra att bostadsbubblan som nyligen börjat pysa, får nytt bränsle.

Hur som helst så är det tydligt att det för Sveriges del inte tycks spela så stor roll om vi är med i den europeiska valutaunionen eller ej. Vi är lika beroende av omvärlden som nånsin tidigare. Enda fördelen är att vi ännu har kvar möjligheten att styra över vår egen finans- och penningpolitik. Till vilken nytta återstår att se.

Vad tror du själv kommer att hända?

Tillägg: Vill du följa vad som händer i ekonomin just nu och varför? Följ Cornucopia – Sveriges i särklass bästa ekonomiblogg.