Fuck cancer

09 mar kl 21:56, 2014

Skrivet av minresabredvid under kategorin Om | 4 Kommentarer | Permalink

 


För några månader sedan skrev jag att allt kommer att bli bra. Jag trodde verkligen det då, eller hoppades. ..


Nu vet vi att inget kommer att bli bra, aldrig någonsin blir livet bra igen.


 

Början.

17 feb kl 22:29, 2012

Skrivet av minresabredvid under kategorin Om | 4 Kommentarer | Permalink

Redan i somras skämtade vi om att han började bli lite väl smal. Våra vänner tyckte jag var elak som inte gav honom ordentlig mat utan lät honom äta min fettreducerade kost, men han tycker om min mat och vill inte ha någon annan. Själv var jag mest lite avundsjuk och förstod inte varför  jag som tränade OCH åt min specialkost ( pga att jag saknar änd och tjocktarm och har en sk bäckenreservoar) inte gick ner, medan han som inte rörde sig mer än nöden krävde bara vägde mindre och mindre.


I september började han få diarrè och vi fortsatte att skämta, smittar din sjukdom, frågade han och jag svarade att eftersom mina tarmar var borta så var även sjukdommen det och även om den funnits kvar så smittade den inte. Vi fortsatte bära hem balar med toapapper och avlöste varandra på toa. Påpekade med jämna mellanrum att han borde gå till doktorn,men nej...han skulle vänta lite.


Han blev tröttare och tröttare och jag suckade och tyckte han var fruktansvärt tråkig, han ville inget, han jobbade,kom hem och somnade i soffan, skyllde på lång resväg och för lite sömn...men han var inte piggare på helgerna heller.


En morgon tog han som vanligt sitt kaffe med sig i bilen och for mot jobbet, på motorvägen fick han fruktansvärt ont i magen och hann med nöd och näppe till jobbet och toaletten. Kallsvettig,med hjärtklappning och ångest insåg han att allt nog inte stod rätt till. Han vände hemåt igen och gick till doktorn. De tog en massa prover och sjukskrev honom i två veckor. Han skulle få svar på proverna om en vecka och samtidigt skulle det göras en rectoskopi. I samma veva var jag sjukskriven för en svullen disk ( eller vad de nu kallar det för). En dag när vi satt där hemma och glodde tittade han på mig och sa...hade vi varit hundar hade vi varit skjutna för länge sedan :-/ och så kändes det, vi var inte särskilt pigga någon av oss.


Han oroade sig för rectoskopin, tur för honom att han har en fru som verkligen vet hur dessa undersökningar går till, jag försökte lugna och vara saklig, men jag vet inte om det hjälpte...så kom då dagen och jag var övertygad om att han skulle ringa och säga att allt var ok, eller iaf att han led av något som inte var så farligt.


Han ringde inte, han kom upp till jobbet i stället, han satt utanför när jag var klar med en kund och jag såg med en gång att något var fel....riktigt fel.


Jag har en tumör på tarmen,suckade han och fortsatte, va fan ska jag säga till barnen.


Det svindlade lite och tusen tankar snurrade i huvudet på mig, tumör,tarm, operation,stomi...tja ungefär som jag då. Något elakartat fanns liksom inte med i min bild...men i hans huvud fanns bara död.


En vecka senare hade han tid hos kirurgen. Jag satt i väntrummet, om de behövde prata så ville jag vara med,men jag var ganska övertygad om att han skulle komma ut själv och tala om att allt var ok...visst det var en tumör och den skulle bort, men mer än så skulle det inte bli.


När sköterskan kom och frågade efter Marie visste jag att det var allvar,men jag ville inte riktigt förstå... Läkaren var trevlig och mycket saklig när han förklarade att detta var en elakartad tumör. Jag lyssnade och försökte ta in så mycket som möjligt, P bara satt där,helt borta....


Min man har cancer,han har en elakartad tumör i tarmen.....


Den här bloggen handlar inte om min man och inte om cancer.Den är min dagbok, mitt minne,för jag vet att när den här resan är över då kommer vi inte att komma ihåg allt som hände och då kan det kanske vara skönt att gå tillbaka och läsa.


Men som sagt bloggen är min, den handlar om hur det är att vara medresenär i cancerlandet.