min resa bredvid

 Vännen som inte bor här längre,ringde igår. Hon har svart bälte i telefonprat så det blev ett långt samtal. Jag saknar henne, i 8 år var vi grannar och sågs nästan varje dag. Hon var gift med en av mina bästa vänner,en vän som numera är en exvän...ibland är jag lite trög och fattar långsamt, i det här fallet tog det nästan 40 år för mig att fatta att vännen var ett svin...hans exfruar fattade som väl var lite snabbare än jag.I våras flyttade hon...över en natt var hon borta och det blev väldigt tomt på berget.Idag fick jag ett sms..."jag får dåligt samvete över att jag inte är nära och kan hjälpa er,jag hörde när vi pratade igår att ni har det jobbigt,ring om jag kan hjälpa till.Kram"                                                                                        

Sedan ringde bästa barndomsvännen som bor i Skåne. Jag läser mellan raderna på facebook att du mår skit,sa hon. Fan...henne har jag aldrig kunnat lura. Nu går du till doktorn och sjukskriver dig iaf 50%,du orkar inte mer, fattar du det,hm...sa jag...om du bryter ihop och din rygg pajar helt,vem ska då hjälpa P?? Ja det kan man ju fråga sig. Vi pratade länge och hon avslutade med att säga, jag kommer upp i slutet av september och pysslar om er lite.Jag satt i bilen när hon ringde,det är svårt att köra bil när tårarna rinner,men rann gjorde de...av smärta,av sorg över P och vår livssituation,av trötthet...men mest av glädje över att de trots allt finns de som bryr sig.

På onsdag är jag ledig,jag ska nog prata med doktorn då,för hon har rätt...jag orkar nog inte så mycket mer, jag har ont,jag är trött,ledsen och rädd och om jag tar slut,vem ska då ta hand om P.