Yin & Yang

Märklig känsla att ens skriva här. Rublirk, bild och namn behöver ändras ser jag. Kanske ska jag radera hela skiten och börja om med en ny blogg. På en ny plats i ett nytt liv...

Nu har jag försökt göra mig själv lite mindre "känslosam". Tigger inte så mycket efter värme och uppvaktning. Pratar inte om känslor. Inga större känslomässiga saker kommer över mina läppar över huvud taget.

Men inuti känns det likadant. Jag är känslomänniska. Kontrasterna får det att värka inuti. Mellan varven kommer smärtan som ett järnband som stryper åt. Hårdare och hårdare, smärtan får mig att vilja gråta.

Jag är stark, jag är stark... lyder mantran. Tårarna viftar jag otåligt bort som irriterande flugor.

Om bara olustkänslan kunde sluta komma som en objuden gäst och klampa på. Sätta sig och hålla sig kvar. Till jag mer eller mindre handgripligen får kasta bort den, stampa på den och vända den ryggen till.

För en stund. För på något konstigt vis uppstår den på nytt, hur väl jag än försöker döda den, ta kål på den både med att trötta ut kropp och psyke.

Om jag bara kunde vara nöjd med löften och ord om att det ska bli bra. Slutade längta efter mer handgripliga eller påtagliga tecken på det. Lät bli att önska mig en godnattpuss i stället för att ta den. Lät bli att vara så trött och less. Om jag bara lät bli att vara så förbannat mycket känslomänniska. Om jag bara slutade bry mig...

Jag känner mig olustigt irriterad idag. Det kryper i kroppen och fast jag försöker, verkligen försöker, får jag inte bort den.

Det är fredag, bara ett par timmar till jag kan gå ifrån arbetsveckan och koppla bort. Koppla av. Det borde vara motivation nog för att känna mig glad.

Irritationen borde försvinna. Dra. Men ett par ord från igår gör att den envist biter sig fast. Jag trodde att jag hade fått fram tydligt vad jag tycker är viktigt. Vad som inte får hända igen. Vad som ,enligt mig, borde vara grundstenen.

Att sluta smyga, hålla sanningar borta eller ljuga. Att det var "själva grejen". Inte låta bli att säga vissa saker för att det är jobbigt att tala om. Då är vi tillbaks till "gå" igen. "Jag gör det men låter bli att tala om det för att det är ... jobbigt? Infekterat? Tungt?"

Då låter man väl bli att göra det. För att slippa komma tillbaks till det läge vi inte skulle vara i.

Jag ska pigga upp mig. Tänka på annat. Låta mig vara glad. Glad! Det är snart dags att ha fritid. Och, mot alla odds, jag vill vara med honom. Om han kan hjälpa mig att vara glad blir det bara så mycket roligare.

En sak går inte att komma ifrån; jag älskar hans beröring. När hans händer glider utmed min kropp ryser jag av välbehag. När han andas lätt i min nacke. När hans kropp spänner sig mot min.

Då finns inget annat.

Energinivån ligger och skvalpar någonstans nere på botten av reservtanken. Vikten skulle nog kunna uppskattas till lätt heliumvikt. Så lite stress på det så har man bakat ihop en väl förklädd bomb. Som tickar och ger ifrån sig små puffar av ork som inte finns, irritation för att tiden inte räcker till och så lite ryckningar av otålighet.

Allt det här har tärt på mig. Mina infektioner och penicilinkurer. Sömnlöshet och svårigheter att äta, tillsammans med det eviga orosmomentet; vi.

Jag ser mig själv i spegeln mellan varven och undrar vart jag tog vägen. Hur kunde jag springa så vilse, så långt bort från mig själv?

Jag tar ett steg i taget nu. Håller mig själv i kragen för att inte falla tillbaks. Inte ge avkall för det som är viktigt för mig.

Det borde rimligtvis vara viktigt även för honom. Mr T som jag antar föll för den där glada, starka kvinnan som visste vad hon står för. Som inte skäms för att tala om det och som är stolt över att vara just jag.

Onsdagens uppgörelse var hård. Hur den kom sig från början är lite suddig; jag vet att jag var på ovanligt dåligt humör och att anledningen till det var Mr T's attityd.

Jag var helt enkelt så j-a trött på att inte säga vad jag tycker utan att vänta, linda in orden och servera dem på det sätt som möjligtvis inte retade honom så mycket. Trött på att jag var den som tog ansvar för vårt förhållande. Trött på att vara glömd, inte tänkt på, inte påmind om att anledningen till att vi är ihop är kärlek, trött...

Så in i h-e trött på att veta, att om jag uttryckte mig på ett sätt som inte passade honom, skulle han vilja dra.

Jag tog risken. Fick rätt så klart. Som flera gånger tidigare. För jag ska inte ifrågasätta, fråga eller undra. Jag ska bara låtsas som ingenting, glömma och vara glad.

Jag var beredd att låta honom gå. Slippa kval och undran. Vara för mig själv ensam i stället för ensam med honom.

Men han sa dagen efter att han vill. Ha mig i sitt liv. Försöka.

Så kom olyckan i fredags. Jag tror att det var ett slags vändning. Att livet är skört är ett faktum; man ska ta tillvara på det man har. För man vet aldrig hur länge det stannar.

Så nu får vi se. Jobba en del med funderingar. Värderingar. Uppskatta eller lämna. Det finns inga mellanlägen. Antingen gillar man eller så gör man det inte.

Naturligtvis var jag inte på mitt soligaste humör igår. Strul på jobbet, inte ett livstecken från Mr T och så skulle det handlas. Mat antog jag, eftersom det numer också verkar ha hamnat på mitt schema. Presenter till dagens födelsedagsbarn.

När jag väl kom hem var jag måttligt glad över livet i stort. Något jag hade svårt att dölja.

Naturligtvis retade han sig på vad jag var irriterad över. Jag hade inte väntat mig något annat.

Naturligtvis slutade det med att han deklarerade att han har fått nog nu. Att vi inte ska fortsätta leva tillsammans. Det är ingen idé att försöka.

Så mycket var den kärleken värd.

Ibland önskar jag verkligen att jag kunde reagera som han. Bli förbannad och bara ösa ur mig hur jag tänker eller reagerar. Skita i att linda in orden för att slippa reta upp honom. Låta honom bli uppretad i stället.

Är man hungrig, får man se till att det kommer mat på bordet. Handla, göra i ordning och servera. Det kommer inte av sig självt.

Likadant med glädje. Vill man ha glädje, får man servera den. Se till att den kommer och sprida den. Den kommer inte heller av sig själv.

Enkelt.

Så mycket tankar fram och tillbaks. Värderingar. Jag känner efter; är det här bra för mig? Mår jag bra nu? Vad vill jag ha mer?

Med allt.

En bra helg och en bra början på veckan har det varit. Och HAN verkar ha vaknat till. Lite i alla fall. Inte för att jag tror han förstår allt, uppenbarligen inte. Men ett stort steg i rätt riktning är det. Jag uppskattar det. Tänker att det nog ska gå.

Bara sanningen och tiden kan utvisa det. Om vi vill.

"God have mercy on the man, who doubts what he's sure of" Så sjunger Springsteen i slutet av en låt, och byter jag ut "man" mot kvinna kunde det vara jag som ber om barmhärtighet.

Från mig själv kanske. Livet. Mina tankar.

Jag ska inte tänka mer på det idag; jag har bestämt mig för att vara glad. I mig själv. För att det regnar eller för att solen skiner. För att jag får ta på mig en tjocktröja och burra in mig eller för att jag får ta av den när det blir varmt. För att jag har någon att älska; kanske saknar mig och blir glad när jag dyker upp.

För att jag får vara med på festen som kallas livet. Lika bra att passa på nu, för jag tror inte det blir någon efterfest.

Det känns bättre igen. Bättre.Jag hatar att säga det, för varje gång jag tror att jag är på väg upp, på väg att lyckas ta mig i kragen och få honom att förstå, snubblar jag på något nytt.

Bättre är inte bra men mycket bättre än dåligt. Så avväger jag mina tankar fram och tillbaks. Tänker på allt det bra vi har tillsammans. Vägrar att låta de dåliga tankarna komma. Försöker allt jag kan. Stretar helt enkelt emot och vill, vill, vill så gärna.

Känner hur jag behöver harmoni och balans i livet. Hur väl jag behöver ha tillbaks det där som är jag. För att kunna ge det till honom. För att kunna njuta fullt ut. En hel människa i ett helt liv.

Det går runt. Med livet, med veckorna som alltid börjar med måndag. Men samtidigt framåt.

Nu har vi i alla fall pratat. Igen. Med samma början; han frågar om det är något och jag pratar. Men för en gångs skull kunde jag få ur mig hur jag verkligen känner och tänker. Hur allt som passerat har skadat min självbild och min duglighet som kvinna. Äntligen har jag kunnat tala om för honom hur förbannad jag har varit också. Hur hatiskt jag har känt mig ibland för att han inte ens bryr sig om att försöka sig på ett samtal för att rensa luften.

Hur nära jag har varit den sista veckan att ge upp allt. Oss. Lämna in och dra.

Så var vi ute i lördags, drack några öl och lite annat. Hade kul. Faktiskt riktigt bra. Och mitt där i röran av människor i ruset, började han prata med mig! Om det som har varit, att han varit medveten om allt men inte gjort något. Vi avslutade inte ämnet eftersom vi fortfarande ville ha trevligt och dessutom umgås med de som var med oss. Men han sa att det här ska vi prata om i morgon.

Bra att han var lite på lyran kanske, så att han kunde uttrycka sig. Synd att han inte kommer ihåg något dagen efter bara...

Att vänta är nog inte rätt sätt, för det kommer aldrig upp självmant från hans sida. Kanske hoppas han på att jag ska "glömma" att jag behöver ett par svar. Eller att jag bara ska skita i det och gå vidare.

I så fall finns det två sätt att gå vidare. Tillsammans med rätt inställning och respekt. Eller åt varsitt håll.

Jag antar att det är jag som måste välja. Det är inte lätt när jag inte kan få den del han rimligtvis borde komplettera, få de små tecken jag ber om. Det där lilla som tydligen kostar så mycket.

Jag försöker. Det gör jag.

Och väntar.