Yin & Yang

Onsdagens uppgörelse var hård. Hur den kom sig från början är lite suddig; jag vet att jag var på ovanligt dåligt humör och att anledningen till det var Mr T's attityd.

Jag var helt enkelt så j-a trött på att inte säga vad jag tycker utan att vänta, linda in orden och servera dem på det sätt som möjligtvis inte retade honom så mycket. Trött på att jag var den som tog ansvar för vårt förhållande. Trött på att vara glömd, inte tänkt på, inte påmind om att anledningen till att vi är ihop är kärlek, trött...

Så in i h-e trött på att veta, att om jag uttryckte mig på ett sätt som inte passade honom, skulle han vilja dra.

Jag tog risken. Fick rätt så klart. Som flera gånger tidigare. För jag ska inte ifrågasätta, fråga eller undra. Jag ska bara låtsas som ingenting, glömma och vara glad.

Jag var beredd att låta honom gå. Slippa kval och undran. Vara för mig själv ensam i stället för ensam med honom.

Men han sa dagen efter att han vill. Ha mig i sitt liv. Försöka.

Så kom olyckan i fredags. Jag tror att det var ett slags vändning. Att livet är skört är ett faktum; man ska ta tillvara på det man har. För man vet aldrig hur länge det stannar.

Så nu får vi se. Jobba en del med funderingar. Värderingar. Uppskatta eller lämna. Det finns inga mellanlägen. Antingen gillar man eller så gör man det inte.