Yin & Yang

Vi satt och pratade i lördags, jag och Mr T. Om en massa olika saker. Så kom vi in på oss, vårt förhållande till varandra och hur vi träffas. Jag vet inte riktigt hur och det är egentligen oväsentligt. Något som är väldigt skönt är att vi kan prata om det. Jag känner mig inte orolig över att ta upp saker med honom.

Mr T trodde först att jag menade att vi borde träffas oftare, att det inte räcker med en eller två helgdagar och någon gång per vecka. Vilket han förstås har rätt i och något han själv höll med om.

Men det jag egentligen tog upp, var att jag tycker vårt förhållande är väldigt mycket på hans villkor. Vi träffas när han ber om det, när han inte har annat inplanerat eller när han orkar. Självklart säger jag ju till om jag inte kan/vill/orkar eller vad det än kan vara, när han frågar om vi ska träffas.

Skillnaden är nog att jag alltid vill träffa honom. Även om jag är trött är det bara så skönt att ha honom omkring mig, nära mig. Vi kan vara tysta tillsammans, bara slappa framför TV´n eller sitta vid varsin dator. Det spelar ingen roll vad vi gör, jag bara trivs när han är i min närhet.

Så egentligen; det är ju lika mycket mina villkor. Skillnaden är väl bara att jag alltid säger ja, men det är ändå ett val jag gör frivilligt.

Det finns en massa känslor inblandat i det som kallas förhållande. Att ha en relation till någon. En  relation till någon man tycker är speciell.

När man har den där känslan av en gemenskap som är unik, av att man delar något med varandra som man inte kan dela med någon annan; den känslan är fantastisk.

Om man ska vara egoistisk vill man inte dela den människan med någon annan; något de flesta kallar svartsjuka och otrohet. Själv tänker jag att det jag och Mr T delar inte är möjligt för vare sig honom eller mig att dela med någon annan. Just för att det är något unikt mellan oss.

För hur skulle han kunna ha det vi har med någon annan som inte är jag. Och hur skulle jag kunna ha det med någon som inte är han?

Ibland är det enkelt.

Ett förhållande är ingen garanti som jag tänker, utan mer en bekräftelse på att man tycker om varandra, vill vara med den andra. "Det är lätt att fånga men svårt att behålla" är ett uttryck jag tycker stämmer väldigt bra. Många som väljer ett förhållande eller ett äktenskap tar alltför ofta sin partner för given, tror på något vis att har man väl hamnat där man är, stannar man där.

Själv tror jag att det är tvärtom. Att "fånga" är ofta inte så svårt. Lite flirt, ett glatt beteende och snygga kläder ihop med ett sminkat ansikte ger inte alltför sällan napp.

Det är nästa steg, där man börjar lära känna varandra, som är svårare. När man vill visa vem man är även när man vaknar osminkad och halvbakis en söndag. När man står i morgonrock med håret på ända och fixar frukost framför den andra. Visa att man inte är särskilt social den första kvarten på morgonen, oavsett veckodag.

Dessutom; när man ännu inte vet hur den andra tänker, reagerar eller den andra vet hur jag reagerar i olika situationer.

Men det är ändå resan som är äventyret. Visst vill jag veta och är nyfiken på, vem Mr T är. Fast jag har sett och känt det jag vill ha, vill jag bara ha mer av allt som är han. En resa man aldrig vill komma till slutet av.

Dagens glädjande överraskning, ännu ett drag av Mr T´s fantastiska förmåga att få mig att känna att han tänker på mig; han har lyckats lägga upp en banner och vårt kort här på bloggen!