Yin & Yang

En struldag. Trött, missmodig och missförstådd är känsloläget . Kanske borde jag vila en stund. Låta bli att tänka och koppla bort.

 Ibland blir jag så trött på mig själv. För att så mycket rör sig i huvet på mig, för att så många små händelser som får mig att skratta, poppar upp, för att så mycket som borde komma ut ur fingrarna stannar i sinnet i stället.

Men ändå, är det inte just där det borde vara? Kännas, upplevas...

Ibland finns det känslor som är svåra att uttrycka i ord. Rentav omöjliga.

Och så finns det ord man gärna vill säga men som är så starka att man blir rädd att ens tänka dem.

Fast de känns i hela kroppen.

Ibland har jag lite svårt att uttrycka mig i uttalade ord. Att säga saker. Jag tror att jag ganska klart kan visa vad jag känner, att det speglar sig rätt bra i mina uttryck och gester.

Men att säga till exempel; "jag tycker så mycket  om dig", kommer inte så lätt. Fast hela min kropp ibland skriker efter att visa och säga hur mycket jag tycker om Mr T, är det inte många ord som kommer över mina läppar.

Kanske finns lite av min rädsla av att blotta mig kvar. Rädsla för att inte räcka till.

Men det kommer. Sakta och lite i taget.

Det här våren kommer jag inte att vara den där som cyniskt ser alla nyförälskade par och tänker; vad skönt att slippa.

Nyförälskad kanske jag inte är längre. Men förälskelsen sitter i. Det pirrar till i magen mellan varven när jag tänker på Mr T, när han ringer eller vid andra tillfällen.

Och jag tänker; vad skönt att få gå omkring på våren och vara förälskad!

Det är underligt underbart. Att man när man är mer än vuxen få lära känna saker om sig själv, bli nöjd med den man är bara för den man är och inget annat. 

Innan Mr T kom in i mitt liv, hade jag en lång period där jag unnade mig att vara för mig själv, känna efter vad det var jag tyckte, tänkte, kände, ville göra... det var mycket jag behövde veta om mig själv.

Nu tycker jag att jag duger som den jag är. Något Mr T tydligen har samma åsikt om. Dessutom lär han mig andra saker om mig själv, tar mig till höjder jag inte kan förstå hur han gör. Men vad gör det om jag förstår hur, det viktigaste är att jag vet att han gör det.

Och det vet jag.

Ibland önskar jag att jag kunde låta bli att tänka. Bara vara i stället, finnas till och känna. Uppleva. Det gör jag ju förstås också samtidigt.

Just nu tänker jag inte logiskt alls. Jag bara känner. Att jag längtar efter Mr T.

Efter en väldigt lång "ensamperiod" i livet, dvs singelliv, tänkte jag mer och mer på hur det skulle funka att gå in i en ny relation. Att engagera sig på allvar i en annan människa. Lita på någon igen och våga lämna ut mig som den jag är.

"Det som inte dödar, härdar" är ett gammalt uttal. Och jag lever ju, alltså borde jag vara härdad.

Det första steget till att närma mig någon, som i det här fallet är Mr T, var först skrämmande. Onödigt när jag ju hade det bra ensam tänkte jag mellan varven. Tills känslorna kom farande. Tills pirret i magen när jag tänkte på honom inte gick över utan tvärtom, kom allt oftare.

Så fick jag mig att förstå att, om jag vill leva fullt ut får jag också ge mig själv chansen att känna, ge av allt det jag har.

Rädslan att inte räcka till finns mellan varven, liksom skrämmande tankar på att han ska tröttna, att det vi har inte var det han ville ha. Samtidigt som det är jobbigt är det också ett sunt sätt att tänka.

För om jag inte var rädd att mista honom skulle jag inte heller kunna vara rädd om det vi har nu.

Mitt i allt det här som stormar genom mitt liv nu, mina tankar och mina känslor, undrar jag över en sak.

Eller egentligen över en massa saker.

Men för tillfället en specifik; Hur länge varar en förälskelse? Innan det där som borde komma efter? Innan man ... vad?

När jag tänker efter är jag en människa som inte lätt blir förälskad. När jag väl blir det håller det i sig tills människan jag är förälskad i bevisar att han inte är värd att älskas. Om det så tar tio år.

Men jag kan ju ha fel...

Det kan ju vara kärlek inblandat också.

Ett förhållande är ingen garanti som jag tänker, utan mer en bekräftelse på att man tycker om varandra, vill vara med den andra. "Det är lätt att fånga men svårt att behålla" är ett uttryck jag tycker stämmer väldigt bra. Många som väljer ett förhållande eller ett äktenskap tar alltför ofta sin partner för given, tror på något vis att har man väl hamnat där man är, stannar man där.

Själv tror jag att det är tvärtom. Att "fånga" är ofta inte så svårt. Lite flirt, ett glatt beteende och snygga kläder ihop med ett sminkat ansikte ger inte alltför sällan napp.

Det är nästa steg, där man börjar lära känna varandra, som är svårare. När man vill visa vem man är även när man vaknar osminkad och halvbakis en söndag. När man står i morgonrock med håret på ända och fixar frukost framför den andra. Visa att man inte är särskilt social den första kvarten på morgonen, oavsett veckodag.

Dessutom; när man ännu inte vet hur den andra tänker, reagerar eller den andra vet hur jag reagerar i olika situationer.

Men det är ändå resan som är äventyret. Visst vill jag veta och är nyfiken på, vem Mr T är. Fast jag har sett och känt det jag vill ha, vill jag bara ha mer av allt som är han. En resa man aldrig vill komma till slutet av.

Dagens glädjande överraskning, ännu ett drag av Mr T´s fantastiska förmåga att få mig att känna att han tänker på mig; han har lyckats lägga upp en banner och vårt kort här på bloggen!