Yin & Yang

Egentligen borde jag inte gräva ner mig så "bara" för att jag blivit sviken och lurad. För vem är jag att ta sån't skit?

Jag är en vanligtvis glad och positiv människa. En social kvinna som inte behöver skämmas alls för den jag är. Mitt yttre är det inte något fel på. Problemet kan vara att jag ofta är för snäll.

Anledningen till att jag gräver min egen grav kan heta kärlek. Att bli sviken av den man ger sitt liv och tillit till; det är inte bra för själen.

Men nu räcker det. Nu ska jag vara stolt över mig själv, ge mig det liv jag är värd och njuta av tillvaron. Mr T får gärna vara med om han vill. Jag hoppas det.

... borde rimligtvis innehålla gränslös kärlek.

Känslan av att man är oerhört älskad och åtråvärd något man tar för givet, något som är självklart. Något som inte behöver ifrågasättas. Att man är den enda som betyder något, man ger inte upp i motvind eller släpper taget när det är tungt att bära. Den enda man vänder sig om och tittar på en extra gång för att det kittlar så skönt i magen. Längtar till att vara tillsammans fast man just har skilts åt. Den man viskar sköna ord till, smeker ryggen till tröst eller i passion. Utan att vara blyg kan vara hämningslös, släppa taget och ge sig hän totalt. Den man alltid kan räkna med när alla andra går. Den som aldrig sviker.

Tänker jag...

Vi hade födelsedagsfest för en tjej i lördags, jag och Mr T. På kvällen gick vi in i mitt sovrum för att slå in ett par presenter. Klippte och tejpade, pratade. Om känslor bland annat.

Han frågade mig och jag litar på hans kärlek. Och det gör jag verkligen nu. Jag känner hur han bryr sig om mig, vill vara med mig och uppskattar mitt sällskap. Jag sa det till honom, att kanske har det tagit tid att komma hit, men nu finns inga tvivel kvar.

Då gav han mig den finaste kärleksförklaringen jag någonsin har hört!

Jag är nog inte så duktig på att säga vad jag känner. Känsloyttringar som "jag tycker om dig". Att säga att jag älskar någon förekommer rätt ofta till nära släkt. Mamma till exempel. Men att säga det till någon som betyder väldigt mycket för mig; det finns där men det kommer inte ut.

Egentligen är jag nog inte så bra på det här med nära relationer över huvud taget. Kärleksrelationer alltså. Jag är inte säker på att jag vet hur man gör. Inte säker på mig själv och tar inte för mig med den självklarhet som kanske behövs, för att inge trygghet och förtroende i det som ska vara en relation.

Med facit över det jag har levt, kanske man kan säga att jag valde "fel linje" nånstans där i livet. Det förhållande jag lämnade för några år sedan var en konstig akt av frånvarande. Vi somnade nästan aldrig tillsammans och vaknade mer än ytterst sällan ihop. Middag ihop förekom ungefär lika ofta som julafton.

Men jag är en nyfiken och lättlärd människa. Den resa jag har gett mig in på nu tänker jag avsluta. Om sådär hundra år! För det är resan jag vill uppleva, inte slutet.

Jag satt på balkongen och pratade med min f d inneboende och Mr T häromdagen. Hon berättade att en kompis till henne sänder ut tydliga signaler på att han vill "ha lite kul" med henne.

Problemet är att han är gift. Med en som hon också är god vän till.

Jag fick en känlsa av uppgivenhet när jag hörde det och uttryckte mig nog rätt väl angående min åsikt. Rättare sagt sa jag ungefär såhär: "Fan, måste ännu en människa bekräfta att den kärlek man svär är evig bara är en klycha".

Det var bara ett par år sedan den killen stod i kyrkan och grät av glädje på sitt eget bröllop.

Så fick jag höra att de inte är speciellt snälla mot varandra i vardagen. De kommer allt som oftast med spydiga kommentarer, motarbetar varandra och är inte alls uppskattande och snälla mot den andra. Då kan jag bättre förstå varför man söker "lycka i sängen" utanför hemmets väggar, för vem tänder på spydiga och elaka kommentarer?

Min tanke var förstås att man väl borde börja med att vara snäll och omtänksam mot den man tycker om, varför har man annars valt att dela livet med varandra.

Vad min f d inneboende tycker? Hon ska be honom dra åt ett väldigt varmt håll om han stöter på henne igen.

Mitt i allt det här som stormar genom mitt liv nu, mina tankar och mina känslor, undrar jag över en sak.

Eller egentligen över en massa saker.

Men för tillfället en specifik; Hur länge varar en förälskelse? Innan det där som borde komma efter? Innan man ... vad?

När jag tänker efter är jag en människa som inte lätt blir förälskad. När jag väl blir det håller det i sig tills människan jag är förälskad i bevisar att han inte är värd att älskas. Om det så tar tio år.

Men jag kan ju ha fel...

Det kan ju vara kärlek inblandat också.