Yin & Yang

Några timmar kvar till ledighet. Till tid att varva ner lite, tänka mindre och njuta mer. Av allt.

Av Mr T. Av mig själv. Av själva livet. Se allt som jag borde göra. Som det borde vara. Alltid. Visserligen får vi bara några ynka dagar den här perioden men de är guld värda. Jag ska räkna varje korn och njuta.

Få ordning på hjärnspöken och känslor. Bara vara människa, vara mig själv. Med honom.

Jag längtar.

Längtar efter att vara nära honom, känna hans hud och händer.

Längtar efter att känna hans doft och andetag, se hans ansikte uttrycka njutning.

 I morse åkte Mr T iväg och jobbade tidigt. Jag sov en liten stund till innan jag klev upp, drack kaffe och tog en dusch. Sedan satt jag kvar hemma hos honom och jobbade. Ibland har jag fördelar med mitt jobb, jag kan sköta en hel del utan att fysiskt vara på kontoret.

När klockan var 9 kom Mr T hem, han hade handlat frukost åt oss. Det var en ovan känsla att vara hemma hos honom när han inte var där men väldigt bekvämt. Speciellt att få vara där när han kom hem. Att få en morgonpuss mitt i jobbandet, prata lite mellan varven och sedan vara ifred igen med jobbandet medan han låg i soffan och tittade på TV.

Nu är jag hemma hos mig igen. Trots att det bara var ett par timmar sedan vi skildes åt, längtar jag efter att åka tillbaks till honom. Äta något gott och mysa ihop oss i soffan, låta det vara grått och regnigt ute och värma mig med honom därinne.

Jag ser solen glittra i vattnet utanför fönstret. Längtar ut, längtar efter att träffa Mr T igen. Det känns som det var en evighet sedan vi sågs sist och det är det nästan. Inte sedan i tisdags.

Han ska i alla fall komma hem till mig i eftermiddag, vi ska gå ner till hamnen före middagen och ta en öl i solen. Eftersom det var så längesedan vi sågs, sa jag att jag är rädd att jag inte kommer känna igen honom. Men han löste problemet genom att säga att han ska ha en blomma i fickan.

Undrar om han ska ha den i bakfickan då, för någon kavaj kan jag inte tänka mig att han har på sig.

Man kan tycka att vi skulle vara lite "mätta" på varandra nu, när vi har tillbringat först nio dygn tillsammans och sedan hela påskhelgen med bara en natts uppehåll mellan.

Det känns tvärtom. Som en stor tomhet av vetskapen om att livet ska återgå till de vanliga rutinerna. Han med sitt och jag med mitt. Jobb som tar tid, våra hem som ska tas hand om, vänner på varsitt håll.

Visst har vi valt att leva som vi gör och det är nog bra att längta lite mellan varven. Men jag tycker om att Mr T bara finns i min närhet, fast jag sitter vid datorn, fixar med något, gör mitt. Att jag kan gå och prata med honom när som helst, få en kram eller en öm blick.

Ibland önskar jag att jag kunde låta bli att tänka. Bara vara i stället, finnas till och känna. Uppleva. Det gör jag ju förstås också samtidigt.

Just nu tänker jag inte logiskt alls. Jag bara känner. Att jag längtar efter Mr T.

 Jag skulle stänga ner datorn och krypa i säng när jag kände hur tom sängen kommer att kännas. Redan innan jag landar där vet jag känslan av hur stor en säng känns när man inte har någon att krypa intill, insupa doften av, känna värmen ifrån.

Trots att jag vet att mitt liv klarar sig utan honom, behöver jag honom för att känna mig hel. I mina drömmar finns han ändå intill mig, kysser min nacke och lindar sina armar runt mig... Mr T.

Allt jag har drömt om är sant nu. Även om jag sover ensam i natt...