Yin & Yang

Ibland har jag lite svårt att uttrycka mig i uttalade ord. Att säga saker. Jag tror att jag ganska klart kan visa vad jag känner, att det speglar sig rätt bra i mina uttryck och gester.

Men att säga till exempel; "jag tycker så mycket  om dig", kommer inte så lätt. Fast hela min kropp ibland skriker efter att visa och säga hur mycket jag tycker om Mr T, är det inte många ord som kommer över mina läppar.

Kanske finns lite av min rädsla av att blotta mig kvar. Rädsla för att inte räcka till.

Men det kommer. Sakta och lite i taget.

Ibland blir jag rädd över hur bra vi har det tillsammans, jag och Mr T. Inte för det som är bra såklart utan att det helt plötsligt kan ta slut. Mellan varven känns det som att en liten händelse skulle kunna sätta stopp. Det vi långsamt har vågat närman oss varandra och det vi i små, små steg har byggt upp. Förtroendet och tilliten. Att allt det bara kan försvinna.

Samtidigt som jag känner att det ska mycket till för att jag lämnar det vi har. Ett svek, att han tar ifrån mig min tillit till honom på något vis.

Den känsla jag har för oss, all galenskap, tokerier, skratt och den naturlighet jag känner när vi är tillsammans, känner jag att han också har. Annars skulle det inte kännas så naturligt.

Men ibland, ibland, kommer rädslan. Kanske är det bra, så att jag är rädd om honom och det vi har.

Sitter på kontoret, tittar ut över vattnet och lyssnar på Kjellvander i lurarna.

Tänker på det här med rädlsa.

Som att Mr T kan läsa mina tankar, dyker ett sms upp. Där han skriver att han bara vill skicka en liten puss till mig.

Och helt plötsligt är rädslan som bortblåst.

Efter en väldigt lång "ensamperiod" i livet, dvs singelliv, tänkte jag mer och mer på hur det skulle funka att gå in i en ny relation. Att engagera sig på allvar i en annan människa. Lita på någon igen och våga lämna ut mig som den jag är.

"Det som inte dödar, härdar" är ett gammalt uttal. Och jag lever ju, alltså borde jag vara härdad.

Det första steget till att närma mig någon, som i det här fallet är Mr T, var först skrämmande. Onödigt när jag ju hade det bra ensam tänkte jag mellan varven. Tills känslorna kom farande. Tills pirret i magen när jag tänkte på honom inte gick över utan tvärtom, kom allt oftare.

Så fick jag mig att förstå att, om jag vill leva fullt ut får jag också ge mig själv chansen att känna, ge av allt det jag har.

Rädslan att inte räcka till finns mellan varven, liksom skrämmande tankar på att han ska tröttna, att det vi har inte var det han ville ha. Samtidigt som det är jobbigt är det också ett sunt sätt att tänka.

För om jag inte var rädd att mista honom skulle jag inte heller kunna vara rädd om det vi har nu.