Yin & Yang

Meningen var att vi skulle ta en promenad i går kväll. Men min tysta och mellan varven avvisande attityd fick Mr T att fråga, ännu en gång, om det var något fel. Något jag villle prata om.

Jag hade redan sagt till honom kvällen innan att jag inte orkade. Egentligen orkade jag inte i går heller. Någonstans tyckte jag att han själv borde ta upp fortsättningen på ett samtal vi hade i förra veckan. Samtidigt som jag kände att jag inte orkade gå och vänta på det längre. Eftersom det antagligen aldrig skulle hända.

Så jag svalde min stolthet, kröp till korset och tog upp det.

Skönt. När det väl var sagt släppte trycket, nervositeten och avståndstagandet jag har känt i flera dagar.

Det blev ingen promenad, vi satte oss på balkongen och delade en flaska vin och pratade i stället.

Ord. Som sagt kommer de inte alltid så lätt när man behöver dem. Men ibland skärper jag till mig och pratar, säger saker jag är rädd för och försöker förklara varför jag känner så.

Jag vet att det underlättar, hur ska någon förstå vad man känner eller varför om man inte säger något. Dessutom vet jag att det går att prata med Mr T. Han är inte tankeläsare, lika lite som jag. Och han är mer än värd en rimlig chans att förstå vad jag tänker.

Vi har i alla fall haft en fantastisk helg tillsammans och mina steg känns lättare nu. Fast det bara var ett par timmar sedan jag hade hans armar runt mig, saknar jag honom redan.

Det är underligt underbart. Att man när man är mer än vuxen få lära känna saker om sig själv, bli nöjd med den man är bara för den man är och inget annat. 

Innan Mr T kom in i mitt liv, hade jag en lång period där jag unnade mig att vara för mig själv, känna efter vad det var jag tyckte, tänkte, kände, ville göra... det var mycket jag behövde veta om mig själv.

Nu tycker jag att jag duger som den jag är. Något Mr T tydligen har samma åsikt om. Dessutom lär han mig andra saker om mig själv, tar mig till höjder jag inte kan förstå hur han gör. Men vad gör det om jag förstår hur, det viktigaste är att jag vet att han gör det.

Och det vet jag.

Vi satt och pratade i lördags, jag och Mr T. Om en massa olika saker. Så kom vi in på oss, vårt förhållande till varandra och hur vi träffas. Jag vet inte riktigt hur och det är egentligen oväsentligt. Något som är väldigt skönt är att vi kan prata om det. Jag känner mig inte orolig över att ta upp saker med honom.

Mr T trodde först att jag menade att vi borde träffas oftare, att det inte räcker med en eller två helgdagar och någon gång per vecka. Vilket han förstås har rätt i och något han själv höll med om.

Men det jag egentligen tog upp, var att jag tycker vårt förhållande är väldigt mycket på hans villkor. Vi träffas när han ber om det, när han inte har annat inplanerat eller när han orkar. Självklart säger jag ju till om jag inte kan/vill/orkar eller vad det än kan vara, när han frågar om vi ska träffas.

Skillnaden är nog att jag alltid vill träffa honom. Även om jag är trött är det bara så skönt att ha honom omkring mig, nära mig. Vi kan vara tysta tillsammans, bara slappa framför TV´n eller sitta vid varsin dator. Det spelar ingen roll vad vi gör, jag bara trivs när han är i min närhet.

Så egentligen; det är ju lika mycket mina villkor. Skillnaden är väl bara att jag alltid säger ja, men det är ändå ett val jag gör frivilligt.

Att vakna med en tom säng efter helgen tillsammans är alltid lika trist. Jag vaknade till en gång tidigt i gryningen, innan Mr T hade gått till jobbet, sträckte ut handen och kände hans värme. Så kunde jag gott sova vidare.

Nu är det bara att ta tag i morgonbestyren, ta en dusch och bli färdig för arbetsdagen. Men det räcker med att jag tänker på honom så kommer känslan av hans närhet tillbaks, minnen av hans fingrar som smeker min hud och hans läppar mot mina. Hans glittrande ögon kommer för min inre syn och känslan av att han vill ha mig lika mycket som jag vill ha honom i mitt liv.

Ibland önskar jag att jag kunde låta bli att tänka. Bara vara i stället, finnas till och känna. Uppleva. Det gör jag ju förstås också samtidigt.

Just nu tänker jag inte logiskt alls. Jag bara känner. Att jag längtar efter Mr T.

I morse på väg till jobbet, satt jag och tänkte på hur jag levde för ett kort tag sedan. Hur jag for omkring, åkte in till sta'n titt som tätt, var till kompisar, middagar och pubar.

Det var som att jag inte ville stanna upp riktigt för att slippa tänka efter. Tänka på hur jag ville ha livet. Känna efter varför jag ibland kände mig tom när jag vaknade en lördagmorgon.

Samtidigt som det var en kul tid, troligtvis behövde jag den då efter uppbrottet. För det tog en stund innan jag förstod att jag var ensam, att jag verkligen var fri att kunna göra det jag ville. När jag ville och utan att fråga någon. Jag fick först vänja mig vid vad frihet betydde. Sedan njöta jag otroligt av den. Antagligen var det därför jag efter "invänjningsfasen" blev helgalen i stället.

Tackade ja till allt, dubbelbokade mig ständigt och hann på något vis med. Till slut blev jag såklart slut. Det var inte lika lockande längre att flänga omkring och mingla med folk, vare sig de jag känner eller främlingar.

Då började jag med att välja min ensamhet, att bara vara med mig själv. Cykla ner till sjön en solig lördag med en bok. Stanna i skuggan och läsa, tänka. Bara vara.

Efter alla turer tog jag mod till mig och kontaktade Mr T, som aldrig ville försvinna ur mina tankar, för att höra hur han mådde. Fast egentligen ville jag ju bara veta om han tänkte på mig med ibland.

Sitter på kontoret, tittar ut över vattnet och lyssnar på Kjellvander i lurarna.

Tänker på det här med rädlsa.

Som att Mr T kan läsa mina tankar, dyker ett sms upp. Där han skriver att han bara vill skicka en liten puss till mig.

Och helt plötsligt är rädslan som bortblåst.

Efter en väldigt lång "ensamperiod" i livet, dvs singelliv, tänkte jag mer och mer på hur det skulle funka att gå in i en ny relation. Att engagera sig på allvar i en annan människa. Lita på någon igen och våga lämna ut mig som den jag är.

"Det som inte dödar, härdar" är ett gammalt uttal. Och jag lever ju, alltså borde jag vara härdad.

Det första steget till att närma mig någon, som i det här fallet är Mr T, var först skrämmande. Onödigt när jag ju hade det bra ensam tänkte jag mellan varven. Tills känslorna kom farande. Tills pirret i magen när jag tänkte på honom inte gick över utan tvärtom, kom allt oftare.

Så fick jag mig att förstå att, om jag vill leva fullt ut får jag också ge mig själv chansen att känna, ge av allt det jag har.

Rädslan att inte räcka till finns mellan varven, liksom skrämmande tankar på att han ska tröttna, att det vi har inte var det han ville ha. Samtidigt som det är jobbigt är det också ett sunt sätt att tänka.

För om jag inte var rädd att mista honom skulle jag inte heller kunna vara rädd om det vi har nu.

Ett förhållande är ingen garanti som jag tänker, utan mer en bekräftelse på att man tycker om varandra, vill vara med den andra. "Det är lätt att fånga men svårt att behålla" är ett uttryck jag tycker stämmer väldigt bra. Många som väljer ett förhållande eller ett äktenskap tar alltför ofta sin partner för given, tror på något vis att har man väl hamnat där man är, stannar man där.

Själv tror jag att det är tvärtom. Att "fånga" är ofta inte så svårt. Lite flirt, ett glatt beteende och snygga kläder ihop med ett sminkat ansikte ger inte alltför sällan napp.

Det är nästa steg, där man börjar lära känna varandra, som är svårare. När man vill visa vem man är även när man vaknar osminkad och halvbakis en söndag. När man står i morgonrock med håret på ända och fixar frukost framför den andra. Visa att man inte är särskilt social den första kvarten på morgonen, oavsett veckodag.

Dessutom; när man ännu inte vet hur den andra tänker, reagerar eller den andra vet hur jag reagerar i olika situationer.

Men det är ändå resan som är äventyret. Visst vill jag veta och är nyfiken på, vem Mr T är. Fast jag har sett och känt det jag vill ha, vill jag bara ha mer av allt som är han. En resa man aldrig vill komma till slutet av.

Dagens glädjande överraskning, ännu ett drag av Mr T´s fantastiska förmåga att få mig att känna att han tänker på mig; han har lyckats lägga upp en banner och vårt kort här på bloggen!