Jag ville. Väldigt mycket till och med. Men vid den tidpunkten i livet vågade jag inte erkänna för någon, allra minst mig själv, att jag behövde eller ville vara med någon speciell.
Jag var ju singel, dessutom vilsen i mina tankar och mest rädd. Rädd för att tänka tanken på att börja tycka om någon, behöva blotta mig själv, öppna mig. Det skulle vara ett stort steg.
Så jag höll fast vid mitt singelliv, önskade någonstans därinne i mig att han, den där speciella Mr T, skulle försöka bryta isen lite, komma lite närmre utan att jag bjöd in honom.
Men hur kan man önska att någon ska försöka komma i närheten, när det enda man visar utåt är otillgänglighet och önskan om frihet?
