Finnhamns krog är riktigt mysig så här i vår-rusket. Hur kan vi ha missat denna skärgårdspärla. Känns konstigt att sätta upp Finnhamn på listan över öar att besöka när det kan bli aktuellt först om 3 (!!) år.

Det har varit strålande vårväder de senaste dagarna men i dag när jag ska med jobbet till Finnahamn möts vi av en mörk himmel ute på Östra Lagnö. Kanske inte det bästa vädret för en skärgårdstur men jag ser ändå fram emot en båttur.

Jag fortsätter min rensning på vinden och hittar en hel del kläder som inte använts. Efter att ha kallat upp maken blir det ännu mer. För att skilja på sopor och välgörenhet lägger jag skräpet i gråa påsar och det som ska skänkas i turkosa. Nio kassar med kläder och en stor kasse med väskor skickas till Läkarmissionen. Tror bestämt att det ger en skönare känsla att rensa och skänka än att köpa.

I höstas skrotade vi våra plast-utemöbler för gott. De kanske hade klarat en säsong till men vi slog sak i saken för att se till att vi verkligen köpte nya (och snygga) utemöbler. Men flytten till Usa ändrade våra planer. Att köpa nya när vi ska vara borta i 3 år känns lite onödigt. Således får vi klara oss utan, eller i värsta fall ta och köpa en omgång billiga plastmöbler på Jysk. Killarna uppskattar dock det spartanska när jag dukar upp med en pizza-picknick på altanen.

Från Nacka strand kan man åka båt till Nybrokajen på sin SL-remsa. Det kanske tar lite längre tid, men det är betydligt trevligare. Den svenska flaggan vajar stolt i aktern och jag inser att det finns massor med saker jag kommer att sakna under våra tre år i Usa. Bl. a. kommer jag att sakna vår vackra svenska flagga. Tror bestämt jag behöver göra ett besök i någon av turistbutikerna på Drottninggatan och inhandla lite blå-gula prylar.

Kollegan Sofia och jag åker till Nacka för att testa nästa version av systemet. Dagen börjar inte bra. Jag har bokat bilen fel tid och vi får ta tåg, tunnelbana och buss istället. Vi kommer fram lite senare än planerat men vi hade ändå tur visar det sig. Hade vi tagit bilen hade vi fastnat i bilköer orsakade av en krock.

Inte nog med att vi får låna ett konferensrum med underbar utsikt över fjärden. Vi blir också bjudna på lunch på restaurang J nere på bryggan vid Nacka strand. En inte helt oangenäm arbetsdag med andra ord.

För att barnen ska få lära sig engelska så mycket som möjligt så försöker vi prata bara engelska med dem. De måste inte svara på engelska (förutom om de vill hjälp med något) och om de inte förstår så förklarar i naturligtvis på svenska.

- I love you, säger jag till Hektor. Han är av den tysta starka typen och yttrar inga känslo-ord i onödan så jag kan inte låta bli att fråga:
- Do you love mer? Till min stora glädje får jag faktiskt svar:
- Yes.
Innan jag hoppar högt över denna känsloyttring är det bäst att jag kollar att han vet vad han svarar på.
- Vet du vad "I love you to" betyder.
- Ja, att jag älskar dig.. Men.......jag älskar Adina mer!

Man får vara glad för det lilla man får ;-)

Den populäraste leken just nu bland gårdens grabbar är att leka krig. Då det är en högljudd lek med kanske inte det trevligaste temat hoppas jag att det är en snabbt övergående trend.

Vår amerikanske mäklare ringde idag. Det är positivt att han bemödar sig om att gå upp tidigt för att ringa till mig (07:30 amerikansk tid). Tyvärr nappade han inte på mitt förslag om att ringa runt till intressanta fastigheter som var ute på marknaden för 1-2 år sedan. Min tanke var att det kanske är hus som snart behöver nya hyresgäster! Då kan det vara bra att ligga steget före, men den planen funkade tyvärr inte.

Jag är egentligen innerligt trött på att leta hus. Jag har ägnat alldeles för mycket tid åt det. Maken hade rätt. Det är först nu det är aktuellt att börja titta på hus, och jag har letat ända sedan i december!! De hus som utannonseras nu oftast lediga nu, dvs ägaren är troligvis inte intresserad av att vänta till i sommar innan hyran börjar trilla in.

Det finns ett hus som är intressant. Rätt pris, rätt storlek, rätt område men med ett stort minus. Det är heltäckningsmatta överallt! Dessutom tillåter inte den nuvarande hyresgästen att några bilder tas på insidan av huset (japanska ambassaden hyr det). Jag har alltså ingen chans att avgöra om det är ett hus för oss. Mäklaren ska gå  och titta på huset den 10 maj, men eftersom han inte har något egenintresse av att vi ska trivas så litar jag inte helt på hans omdömme. För att kunna få en uppfattning som jag kan lita på får Marika följa med mäklaren för att bedömma huset med svenska ögon.

Det hör väl till att man har en hel del gemensamt med sina vänner. Några mer och andra mindre. Kvällens gäster är relativt nya vänner men vi har mycket gemensamt. Båda familjerna har två pojkar, männen jobbar på samma företag nu och har dessutom jobbat på samma företag förut. Frun jobbar fortfarande på det gamla företaget där även min syster har jobbat. Fruarna heter samma namn i förnamn. Tre av de vuxna har jaktlicens, den fjärde funderar på det. Och så vår stora spännande gemensamma nämnare: Vi ska alla bli expats, fast i olika världsdelar!

De stora samtalsämnen under kvällen blir således jakt (när ska man skjuta och vad gör man med köttet?) samt alla praktiska och kanske mer filosofiska saker som måste tas itu med när man flyttar hemifrån. Gäsp, det blev en sen kväll med våra mått mätt, men en mycket trevlig sådan.

Visserligen är en del bananer mer böjda än andra men att det skulle finnas en särsklid sort, det hade jag ingen aaaaaning om. Ångrar att jag inte frågade efter när de skulle få in raka bananer!

Frisk luft, mycket motion och massor med grönsaker räcker säkert långt. Ändå tar jag en dos tabletter varje morgon. Den lilla vita är för att förebygga den pollen-allergi som komma skall. De gula är Omega-3 tabletter som jag köpet till barnen (för dyra pengar) och som de vägrar äte. Den större vita är Tribvit plus, ett kosttillskott som jag fick gratis när jag sprang tjej-milen.

Ett blont par går förbi vårt hus och hejar glatt. Jag funderar på vilka det är .Visser ligen står solen lågt men det kanske jag inte kan skylla på. Det tar i alla fall en sekund eller två innan jag kopplar att det är våra indien-kompisar Micke och Titti som kommer på oväntat besök. Tur att de inte kom fem minuter senare för då hade jag och Hektor hunnit iväg på en cykeltur. Hektor blir lite besviken över att cykelturen blir uppskjuten men har förståelse för att så långväga gäster måste få en kopp kaffe.

Jag hade kunnat sitta hela kvällen och pratat expat-erfarenheter med Titti och Micke men Hektor vill gärna komma iväg så mer än kaffe och en kaka hinner vi inte. Hoppas att vi hinner träffas i sommar innan flyttlasset går.

Jag och kollegan Fredrik hade tänkt slå på stort först och gjort en amerikans frukost. Men köket i personalutrymmet är inte tillagnings-vänligt och det mesta i en amerikans frukost ska just tillagas. Pannkakor, bacon, äggröra etc.

Istället bjuder vi på, förutom nybakat bröd och masso med pålägg, även på vanliga hederliga svenska våfflor.

Nalle fyller år och måste firas. Som den curlande mamma jag är bakar jag snällt en sockerkaka åt Nalle. Hektor garnerar glatt med glasyr och maränger. På eftermiddagen blir det tårtkalas med grannarna Loke och Elias med resp. nalle.

Kollegan Fredrik och jag går till den indiska restaurangen för att äta lunch. Jag älskar indisk mat, men då ska det vara "riktig" indisk mat. Visserligen är det här en riktig indisk restaurang, ägd och driven av indier men maten smakar det häriga stinget som jag fick uppleva i New Delhi. Jag längtar verkligen efter att få åka till Indien igen. Nu kommer det säkert att dröja några år innan vi får möjligheten igen. En nackdel med att flytta västerut är att det blir så mycket längre till asien. Känner mig verkligen bortskämd som över huvudtaget tänker tanken. Jag menar, det är liiite otacksamt att gnälla över frånvaron av Indien-resor när jag ska flytta till Usa!!!

Sista dagen av kultur-utbildningen. Jag funderar fortfarande på varför det heter kultur-utbildning. Visserligen handlade det igår eftermiddag om det nya landets kultur (även om vi mest fick höra om Usas politiska historia och nutid), men ändå. Än mer viktig är informationen om själva expat-upplevelsen.

Idag handlar det om ännu en tung process. Att ta avsked. Föreläsarens råd är: Ta avsked och inse att 3 år är lång tid och ni kommer att vara långt borta. Även om ni bara kommer att flytta till ett annat land i Europa så är det fortfarande långt borta.

Mina ögon vattnas bara han nämner ordet avsked. Jag som älskar att resa och hatar att åka hem inser att det här är något helt annat än en lång semesterresa. Det kommer att bli många tårfyllda avsked under våren. Mycket av det som idag är vardag och som lätt kan upplevas som tråkigt är sådana saker som jag kommer att sakna. Men trots all nervositet och alla kommande tårar så ska vi åka. Vi ska ta chansen som många drömmer om men inte alla får.

Först kommer smekmånaden och sen kommer krisen. Så beskriver föredragshållaren den första tiden utomlands. En process som alla tar sig igenom. En del märker den mer andra mindre. Tar man sig igenom krisen blir expat-upplevelsen oftast en underbar tid som väldigt få ångrar. Jag känner igen processen från min Usa-resa -98. Vi var ut och red en dag i underbara Rocky Mountain National Park. Solen sken och allt var underbart. Ändå satt jag med tårarna i halsen och ville därifrån. Hur knäpp får man bli tänkte jag då. Jag upplever precis det jag drömt om och ändå känns allt så hemskt.

Att ha kunskap om processen gör inte att man undviker den. Den kommer så säkerligen i en eller annan form. Men kunskapen om den gör att man förhoppningsvis tar sig snabbare igenom den och framför allt tar man sig igenom den på ett bättre och säkrare sätt. Det är oftast de medföljande som krisar först eftersom de inte har den sociala strukturen som den som arbetar.  Har man barn med sig är det också den medföljande som i första hand får ta emot deras frustration, hemlängtan etc.

Jag ska villigt erkänna att jag är nervös inför vår flytt. Allt som ska hända innan flytten flyter på och en efter en faller bitarna på plats. Får det vara så enkelt? Får det gå så bra? Eller väntar oss en helvets-upplevelse på andra sidan Atlanten. Jag menar vad har jag gjort för att förtjäna allt detta?

Nej, nu måste jag tänka positivt. Varför ska vi inte få en underbar tid i Usa? Varför ska det inte gå bra för barnen. En av andledningarna till att det faktiskt går bra kanske inte är något ödets nycke eller karma-flöde utan det kanske är det bara för att vi planerar och har en bra dialog kring det hela?

Nr vi åker hem på kvällen är jag helt slut. Huvudet spänner och jag kan knappt prata med maken utan att tårarna rinner.

Maken och jag är inbjudna till en s.k. kulturkurs om Usa. Först hade jag inte tänkt gå. Maken går naturligtvis på arbetstid men jag måste ta ledigt från mitt jobb. Dessutom har jag bott i Usa, har bra kontakt med de svenskar som är på plats. Maken får helt enkelt rapportera till mig, tänkte jag först.

Men sen ändrade jag mig. Framför allt så kände jag att jag ville göra det här tilsammans med maken. Att vi följs åt, får samma information och underlag för diskussioner på hemmaplan. Dessutom kanske vi träffar andra som ska till Washington.

Jag hade som sagt var trott att företaget som ger kursen skulle samla personer som ska till samma ställe, men de verkar snarare utgå från vilket företag man kommer. Det är bara makens kollegor med medföljande som är där och bara vi som ska till Usa. Nästan alla ska till Thailand utom ett par som ska till Tjeckien.

En rolig incident inträffar när maken går runt och hälsar på alla som står utanför konferenslokalen och fikar. Artigt men irriterande att han vill hälsa på alla. Det känns konstigt. De som jag hälsar på ser väldigt förvånade ut och läser på min namnskylt. Ingen av de vi hälsar på har namnskylt. Jag backar när jag har kommit halvvägs in genom gruppen, men maken fortsätter. En dam, ledare för vår kurs kommer fram till oss och berättar glatt att vi hälsat på fel grupp, den som är där för föreläsning om provrörs-befruktning. Nu är det visserligen ett allvarligt ämne men jag kan inte sluta skratta åt makens fadäs.

Jag gillar när det händer mycket, även om man i efterhand kan känna sig rätt slutkörd av att hinna med allt. Dagen började med innenbandyträning, inköp av kalas-present, visning av huset, jogging-tur med Holger och avslutas med middag hos makens kollega tillika jaktkompis.

När allt flyter på och barnen hänger med på glatt humör då gör det inte så mycket att det regnar och all snö smälter bort. Var sak har sin tid, och det är väl bara att inse att skidsäsongen är slut. Att hoppas hinna med en weekend i slutet av april eller början på maj är nog lite överambitiöst. Men man ska aldrig säga aldrig.........