Storasyster och jag delade på en charmig men lustig lägenhet på Nedre Fogelbergsgatan 9A. Nedre halvan av badrumsdörren saknades (eftersom ägarinnan hade katter och de måste ju också kunna gå på toaletten), duschen var två trappsteg upp i ett skafferi i köket. På baksidan av huset (där de två sovrummen var) kunde man gå direkt ut i parken men på framsidan (köket) kunde man blicka ut över takåsarna. Året var 1989 (eller var det 1988)?

Och var det inte sittning så var det fest i Gasque-källaren. Nedgången är upp-piffad. Men var den verkligen så här bred?

Nej, här var nedgången! Det var här vi brukarde stå och köa längs husväggen. Eller rättare sagt där andra brukade köa. Själv hade jag goda kontakter och brukade lätt glida förbi kön.

Men det är bra att de har gjort om entrén. Den gamla var egentligen livsfarlig. Alldeles för smal och utan några egentliga nödutgångar. Den nya entrén är både bredare och har två uppgångar.

Jag försöker minnas vilken väg vi brukade ta till och från Omgången. En del känns bekant, men vissa saker som jag borde känna igen minns jag inget av. Nåja, det var ju ofta mörkt och sinnet kanske något dunkelt.

Nästa anhalt blir M-vinden, där Z-sektionen hade sina sittningar. Mycket trevliga tillställningar och mycket enkla entré-regler; killarna skulle vara chalemerister och vi tjejer behövde vara,,,,,,,ja helt enkelt bara vara. Standardrätt på sittningarna var Flygande Jakob, en 80-tals klassiker.
Året var 1989.

Jag känner mig nostalgisk och föreslår för Sara E. att vi ska ta en tur längs minnenas allé. Vi börjar vid studentbostäderna på Olofshöjd, närmare bestämt omgången 208. Det var där Håkan bodde. Sara bodde mittemot. Vi blev kompisar under ett tvättpass. Det mesta är sig likt i området men  tvättstugan har i alla fall fått nya maskiner.
Förfester, efterfester, kärlek och skoj. Året var 1990.

Det känns som igår. Jag och min älskade, flakmoppe, minnessten, kanoner och fanvakt. Nästan alla var där, dikter lästes, sånger sjöngs och tal hölls. Tävlingar, bröllopsvals, tårta med blå marsipan. En underbar dag helt enkelt.

Det är kul att rensa!! Fast vissa saker är lite mer ångestladdade än andra att slänga. Gamla gosedjur t. ex. En gång i tiden har jag haft en väldigt personlig anknytning till de mjuka och lurviga tingesterna och det känns i hjärtat att de nu ska till soptippen. För att de inte ska falla helt i glömska fotograferar jag dem innan de åker ner i den svarta säcken.

Den här lilla hunden införskaffades i gränslandet mellan barn och tonåring, mellan Danmark och Sverige. Jag följde med Anna och hennes föräldrar på en kryssning till Fredrikshavn. Förutom den söta lilla hunden köpte jag en gudomligt god parfym från Dior som hette CD. Flaskan bestod av två cirklar och kartongen var lila. Doften var blommig med en dragning åt citrus. Hunden,också han lila, fick heta CD.

Några av de andra tjejerna ska ge sig ut på en ridtur efter middagen och jag är inte sen att haka på. Jag går ner till hagen för att hämta "min" häst Demon. Det är en varm och skön sommarkväll. Solen har börjat närma sig de högsta bergstopparna och färgar dem varmt röda.

Vi har inte ridit långt bort men efter ett tag inser vi att vi inte kommer att hinna hem innan solen gått ner. När mörkret sänker sig försvinner också alla andra ljud. Fåglarna är tysta och vinden har mojnat. Bara någon enstaka gren som knäcks bryter tystnaden. Det är stjärnklart ute men när vi rider i tätskog ser man inte någonting. Fastän jag aldrig sett några så vet jag att det finns en hel del björn och pumor i bergen.

Plötsligt stannar Demon till, jag känner hur han spänner hela kroppen. Det känns otäckt. Jag ser ingenting, varken de andra hästarna eller Demons huvud. Så hör jag hur Tina och Megan börjar prata längre fram. Demon slappnar av, ruskar på sig och frustar lite för, liksom för att tala om för mig att det inte är någon fara. Med raska steg går han ikapp de andra hästarna.

Vi skojar om att vi kanske får tillbringa natten ute ifall vi inte hittar hem. Men hästarna kan vägen och går målmedvetet framåt. När vi kommer ut ur skogen, nerför den sista långa backen är det nästan ljust ute. Det måsta vara fullmåne ikväll, tänker jag. Jag vänder mig om för att leta efter månen men ser bara alla tusentals stjärnor som glimmar.

Och sen precis bakom några höga granar, efter den sista svängen ser jag månen. Jag häpnar och tar ett djupt andetag. Månen är så nära, alldeles gyllengul och ligger perfekt centrerad ovanför dalen där alla hästarna går. Jag har aldrig sett en så vacker måne förut. Vi stannar och står alldeles stilla. Häpnar över det storslagna sceneriet. Ett ögonblick att bevara.

Men hästarna är otåliga, de vill hem till kompisarna och höet. Tystanden bryts och vi rider ner från berget.

Året var 1998, platsen Colorado, USA

- Hej, Det är Tomas Ledin.
Tomas Ledin? Tomas Ledin??? Åhhh, Det är TOMAS LEDIN, som ringer. Tankarna virvlar i huvudet. Konstigt han låter inte som Tomas? Jag visste inte ens att han var här!
Men så hade vi också haft en av de körigaste ankomstdagarna på Åre Fjällby den dagen. Jag jobbade det sena skiftet och var själv i receptionen.

- Ja, hrmm, hej, stammar jag.
- Jo, jag undrar om du vet var man stänger av vattnet?
Det är en kran som står och droppar, fortsätter Tomas.

Tomas, TOMAS LEDIN, ringer till mig och vill ha hjälp!!
- Har du kollat under handfatet? frågar jag. Smart tänkt Cilla. Han är en man, alla män vet att det brukar finnas rör, kranar och andra mollijocker under handfatet.
- Ja, svarar Tomas trött, men det fanns ingen kran.

- Hjälper det inte om du stänger dörren? Ytterligare en intelligent fråga från mig.
- Vi måste ha dörrarna öppna för vi har små barn som ligger och sover. 
Tyvärr är det väldigt bra akustik i lägenheten.
- Jag förstår. Jag, menar säger Tomas, TOMAS LEDIN (bara upprepar ifall inte alla som läser har förstått) en av Sveriges största artister, att det är bra akustik då argumenterar man inte emot.

Varför ingick inte rörmokeri i introduktionen för nyanställda? Alla vaktmästare har gått och lagt sig (eller till baren). Oavsett vilket så går det inte att ringa till dem och jag kan inte gå ifrån huvudbyggnaden. Fast att gå hem till Tomas, TOMAS LEDIN, mitt i natten är ju en lockande tanke. Hjärnan går på högvarv, mitt och hotellets rykte hos Sveriges musikelit står på spel.

- Hjälper det inte om du lägger en disktrasa under kranen? Mycket intelligent lösning av mig.
- Jo, ett tag, men som sagt det är VÄLDIGT bra akustik i lägenheten.
Det verkar som om Tomas börjar förstå att han inte kommer att få så mycket hjälp.
- Du kanske kan ställa lite saker i diskhon så droppen inte faller så långt, försöker jag.
Märks det att jag har en högskoleutbildning inom turism?
- Ja, jag får väl testa, suckar Tomas.

Samtalet avslutades med att jag bad om ursäkt för att jag inte kunde ge mer hjälp och lovade att skicka över en vaktmästare så fort som möjligt dagen efter. Tomas tackade ändå för att jag försökt och vi sa god natt.

Tänk, vi sa GOD NATT till varandra, Thomas Ledin och jag. Himla trevlig kille, synd att jag inte fick träffa honom också.

Året var 1994, platsen Åre Fjällby, Åre