Att hinna med inte bara en rolig utflykt utan två gör att helgen, och kanske framförallt lördagen känns jättelång. Vi åker hem och lastar av skidboxen, fikar lite, och åker sen in till stan. Glada skuttar småkillarna ut ur bilen med sin moster vid hennes lägenhet. Maken och jag fortsätter ner till Hötorget för att gå på bio.

Safe House är en klassisk/standard berättelse om CIA. Den stora frågan är som vanligt: vem kan man lita på? Vem är vän och vem är fienden. Denzel Washington är strålande som the "bad guy" och Ryan Reynolds gör en minst lika bra insats som "hjälten". Det finns även två svenska skådespelare med, Fares Fares och Joel Kinnaman. Det är kul att det går så bra för svenska skådespelare.

Actionscenerna avlöser varandra och ger inte utrymme för så mycket mer. Filmen är bra, inte tal om annat, även om historien har berättats förut. Det som i alla fall för mig, är ett extra plus, är att den är inspelad i Kapstaden i Sydafrika. En plats som vi besökt och som vi gillar väldigt mycket.

Maken och jag har läst alla Hamilton-böcker och sett alla filmer. Att vi även ska gå och se den nya med Mikael Persbrandt känns självklart. Barnen får en mysig kväll med sin moster och jag och maken får en spännande kväll i biomörkret.

Titeln på filmen "I nationens intresse" är samma som den 3:e Hamiltonboken men historien är en annan. Men karaktärerna är de samma. "Den gamle" och Mouna finns med. Liksom James Bond har Hamilton gestaltats av flera kända skådespelare; Stellan Skarsgård, Peter Haber, Stefan Sauk och Peter Stormare. Persbrandt gör en ny typ av Hamilton. Borta är den ironiske charmören, officer, gentleman och adelsman. Kvar finns en något bitter man som inser att livet, det vanliga livet nu är utom räckhåll för honom. Han är fast i en roll, en roll som nationens intresse kräver att han stannar kvar i.

"Få två biobiljetter för halva priset och fyra tidningar på köpet" läser jag. Dvs för mig är biobiljetterna det primära. I november accepterade jag ett liknande erbjudande från Family Living. Det var inte särsklilt mycket som var läsbart i den tidningen och jag hade gärna sluppit att få dem hemskickade. Förutom Tara och Family Living har även Amelia och Damernas värld biobiljetts-prenumerationer just nu. Funderar på om jag ska nappa på Amelia erbjudandet nu eller vänta tills jag fått mina 4 Tara-nummer.

Annandagen är biodag. Maken och jag är sugna på att se "Sherlock Holmes 2" och "The girl with the dragon tattoo" men idag ska vi se på familjebio. Vi är inte ensamma om att vilja gå på bio med familjen. På Filmstaden Bergakungens sal i centrala Göteborg visas "Alvin och gänget 3! i fyra biosalonger samtidigt. Vi har bokat biljetter i en av största salongerna med 419 platser och SF bios största filmdukar. Det är en maffig känsla att sitta i en så stor och fullsatt biosalong.

Själva filmen är sådär. Har man sett 1:an och 2:an så är händelseförloppet rätt förutsägbart. Kopplingarna till Tom Hanks film "Castaway" känns lite för tillskruvade och dansnumrena som i första filmerna var charmiga är nu bara tjatiga. Framförallt är det för många sång- och dansnummer.

Att ge bort en bok i julklapp till en bokslukarfamilj är tacksamt för de gläder ofta flera. Jag får Liza Marklunds senaste bok "Du gamla, du fria". Innan jag själv hinner öppna omslaget på juldagen har både pappa och maken hunnit läsa igenom den.

Boken är bra, och jag har svårt att lägga den ifrån mig. På annandagens eftermiddag har jag läst klart den. Berättelsen har fått sitt slut, men jag vill veta mer. Jag vill veta hur det går för Annika Bengtzon och hennes familj. Fast samtidigt vill jag inte, för jag gillar inte Annika Bengtzon. Hennes sätt mot nära och kära, mot kollegor retar mig. På var och varannan sida blir jag irriterad på Annika men samtidigt kan jag inte sluta läsa. Kanske kan man säga att det är en bok jag läser med skräckblandad förjusning.

Stars n' Stripes är en fartfylld show som växlar mellan conuntry, lite jazz, hårdrock och pop.  Jill Johnson, Sanne Salomonsen, Darin, Kate Ryan, Henrik Hjeldt och Peter Johansson varvar solo-uppträdanden med duetter och gruppsång. Alla låtval är från 70-, 80- eller tidigt 90-tal. Det är ingen tvekan om vilken målgrupp man siktat in sig på. Vi ser bra från läktaren vilket jag inte är säker på de som sitter vid borden nere på "planen" gör. Fast lite avundsjuka blir vi ändå på att de faktiskt kan hoppa upp från stolarna och dansa med till låtarna. De flesta av Jill Johnssons låtar är conuntry-sånger, bl a mina favoriter Desperado och Jolene. När sedan texten till "Contry roads" visas på storbilds-skärmarna och hela globen sjunger med i "conutry roads take me home, to the place I belong" då är lyckan total.

Maken föreslår att vi ska åka in till stan och gå i affärer, utan barn. Jag är inte särskilt förtjust i shopping, men några timmar på stan med maken är alltid trevligt. Hittar vi något mysigt café så blir det riktigt romantiskt. Precis när jag lagt på luren( efter att ha pratat med barnvakterna, moster och mormor) kommer maken på att det är All helgona. Troligtvis är de flesta affärerna stängda.

Jaha, vad ska vi göra nu?? Det blir bio (igen). Det är min tur att välja och jag vill se Maktens män (i brist på bättre).  George Clooney brukar vara ett säkert kort och resten av roll-listan går inte av för hackor. Jag bokar på Sture, en av de äldre biograferna. Just Sture skiljer sig rätt mycket från moderna biosalonger. Och då är det inte bara salongens lutning (eller brist på sådan). Nej, stämningen  är annorlunda. Här är det mindre intimare. Bättre kvalitet helt enkelt. Ett litet café längst in i lobbyn med hembakade godsaker och godis blir pricken över i:et.

Filmen då. Jo, nog är den bra alltid. Men ingen riktig biofilm. Den var varken spännanden eller gav någon kvarvarande må-bra-känsla. Skådespelarna är bra, historien intressant men jag hade lika gärna sett den hemma på tv:n.

I Svd får den lysande recensioner (eller är det verkligen en recension? Känns mer som en resume). Jag fastnar i alla fall för följande ord: när man ser filmen för andra gången, upptäcker man hur avgörande skeenden är diskret nedtonade i scener som vid ett första påseende förefaller vara av transportkaraktär.. Jag tror bestämt jag ska se den en gång till (fast hemma).

Vi är inte de enda som vill titta på Tintin under höstlovet. Allt är nästan slutsålt. Jag vill helst slippa 3D men det verkar vara det formatet som man satsar på. Alla 3D-visningar är i biografernas salong 1 medan vanlig film med svenskt tal visas i förortsbiografernas minsta salonger. Valet faller til slut på 3D på Sergel i deras gigantiska salong 1.

Det är bara ett fåtal scener där 3D-effekten kommer till sin rätt. Annars är det mest irriterande med de obekväma glasögonen. Undrar hur stor extra vinst biograferna gör på 3D. Biljetterna kostar 30 kr mer men de har ju kostnader för glasögonen?

Filmen är riktigt bra. Inte tal om annat. Animeringarna är fantastiska och om jag minns rätt så följer man ursprungshistorien. Frågan är om inte vi som har växt upp med Tintin och känner honom sen innan har störst behållning av filmen. Undrar hur barnen upplever Kapten Haddocks alkoholproblem. Förväntar mig en diskussion i media om inte filmen ändå glorifierar alkohol. Holger och kompisen Martin är nöjda (kanske var det extra spännande eftersom de fick sitta själva på balkong-plats). Hektor däremot tyckte att filmen bitvis var tråkig.

När vi åker hem får jag via FB veta att det är 11 års-gräns på filmen, vilket innebär att barn under 7 år får gå i sällskap med vuxen. Tur att Hektor är lång för sin ålder (6 år).

Småkillarna är helt nöjda med att få göra en utflykt till moster och bryr sig inte det minsta om att deras föräldrar ska gå på bio. Lite shopping hinner vi med också, ett par nya skor till maken inhandlas på rekordtid 10 min innan filmen börjar.

Jag har höga förväntningar på filmen, dels för att Kjell Sundvall är en av mina favoritregissörer (och en härlig människa) och dels för att huvudrollerna spelas av två av Sveriges bästa skådespelare; Peter Stormare och Rolf Lassgård.

Jag blir inte besviken. Filmen är riktigt bra, med storslagna vyer, dramatisk musik och en riktigt bra berättelse. Det finns visserligen kopplingar till den första filmen men jag får känslan av att det går bra att se den även om man inte har sett 1:an. Peter Stormare gör en storartad föreställning som den onde. Det enda som stör mig (liksom det gjorde i den första filmen) är att det är för många 08:or. Det måste ju finnas några skådespelande norrlänningar alterntivt några skådespelare som kan lägga sig till med norrlands dialekt?

En del filmer är det nog jag som vill se mer än barnen. Som liten läste jag alla smurfböcker. Tyvärr samlade jag inte på smurf-figurerna. Det har onekligen varit kul, både för mig och barnen med en rejäl smurf-samling. Filmen är rolig och fartfylld, och jag hoppas att det kommer fler smurf-filmer.

Efter filmen vill barnen gå en sväng till leksaksaffären.  Idag finns det både de klassiska Schleich-figurerna men också nya lite större smurfar med rörliga armar och ben. Jag förväntar mig att det ska vara Hektor som köper en smurf men det är faktiskt Holger som mest vill ha en smurf. Två-pack av de nua smurfarna är billigare än de klassiska Schelich-figurerna. Hektor köper en hotwheels-bil istället. Tydligen gjorde filmen inget större intryck på honom. Nu återstår att se hur länge Holgers smurf-period varar. Antagligen blir den kort eftersom det inte finns ( än såb länge) något smurf-lego.

11 sep smurfar i Kista

Det är så uppenbart! tänker jag när jag ser de inledande minuterna av Robinson 2011. Cocktailpartyt är naturligtvis bara en bluff, och när deltagarna minst anar de kommer de att bli avslängda på en ö iklädda långa klänningar (en del utan bh) och högklackade skor. Deltar man i en Robinson-tävling måste man alltid vara beredd pådet oväntade.

Nu blev det inte riktigt som jag, eller deltagarna, hade väntat sig. Cocktail-partyt avbryts plötsligt med en rejäl Robinson-tävling. Vinklingarna är tydliga. Gnällspiken som genast klagar över att det är jobbigt, en naiv blondin, en mörkhårig jävlar-anamma-tjej osv. Det ska bli intressanta om de första intrycken håller genom alla avsnitt eller om någon kommer att överaska längre fram.

Vaknar upp och är inte på något direkt solskenshumör. Nära fem veckors ledighet framför mig utan något vare sig planerat eller bokat. I alla fall inget mer än att åka båt. Ja, dvs om vi nu får båtmotorn att sluta felindikera! 

Lite trädgårdsarbete kanske kan underlätta. Med sekatören som vapen knipsar jag snabbt av de vissna tulpanstjälkarna, några avbrutna digitalis samt de utblommade aklejorna. Det är bara de icke-rosa frökapslarna som jag vill spara.

Gräsmattan blir också klippt. Åt båda hållen (så jag inte blir snurrig).

Det finns inget som gör så gott för humöret som lite kroppsarbete. Efter ett lass stenar forslats till framsidan känns det som om det inte bara på utsidan som solen skiner.

Historien är klassisk. En ömfoting kommer till den tuffaste staden i Vilda Västern. Han blir kär i en skönhet med skinn på näsan. Borgmästaren är korrupt och doktorn är alkoholist. Alla ingridenser finns och alla roller är besatta. Men varför ge huvudrollen till en kamelont, som dessutom inte klarar av att byta färg?

Det här är en barnfilm för lite större barn, eller kanske bara för vuxna som älskar västern? Jag tillhör de senare men skulle hellre sett att filmen hade befolkats av lite roligare karaktärer. Dialogen i filmen är för djup och krånglig och jag undrar om barnen uppskattar alla de fina nyanserna. Hektor ger filmen godkänt, men Hektors rastlöshet avslöjar att han inte är lika engagerad i tittandet.

Det var dumt gjort av mig att ta med Fyrvaktaren till jobbet. Inte nog med att jag läste den när jag gick till jobbet, jag tar också med den till lunch-bordet. Asocial är bara förnamnet även om jag försöker föra en viss konversation med kollegorna. Jag ska bara läsa lite till, bara lite till och så drar minuterna iväg. 30 minuter blir, 45, blir 60 och till slut 75 min, dvs en timme och en kvart. Inte särskilt väl nyttjad rast.

 Boken blev utläst men träsmaken från de hårda stolarna sitter i. Dessutom känner jag mig åksjuk. Är det pga av innehållet i boken (knarkarkvartar, liklukt, hav och spöken) eller bara p.g.a att jag snabbläst och gungat mellan raderna?