Semester-ågren har slagit till igen. Jag har 7 veckors ledighet. 4 veckor själv med barnen och 3 veckor gemensamt med maken. Midsommar är bokat och en vecka ska vi vara hos mina föräldrar på västkusten. men jag vill göra något mer med barnen. Något kul och nytt som vi aldrig gjort förut. Första alternativet Italien försvann eftersom huset inte var ledigt. Funderar på Mumindalen, men kanske barnen är för stora för det?

Seminarium på Nalen. Intressanta talare och intressanta inredingsdetaljer. Drickfontänen på väggen  med draken som sprutar vatten är både snyggg och rolig. Allra bäst gillar jag nog skyltarna på toaletterna. Damen får mig att vilja gå hit och dansa!!

Poolområdet är verkligen bra och har något för alla smaker och åldrar. Allt ifrån den grunda baby-poolen och barnpoolen med vattenrutschkana till den runda med 3 meters djup. Även om djupet tillåter det så är det förbjudet att dyka. Killarna accepterar men har svårt att förstå regeln. 

Äntligen!! tycker killarna när maten (eller i alla fall delar av den) är uppäten och de får gå ner till poolen för att ta ett kvällsdopp. Vattnet känns nästan varmare än luften. Särskilt i den grunda baby-poolen är det riktigt, riktigt varmt. Solen sjunker ner över palmkronorna och vi njuter av den ljumma eller snarare varma kvällsvindarna.

Och så här ser hotellet ut från parken/poolen. Jag skrev "balkongen" i mitt förra inlägg. Det är en sanning med modifikation. Det är snarare ett extra rum med öppningsbara fönster och fönsterluckor. Eller en inglasad balkong om man så vill. Jag antar att en vanlig balkong är det ingen som vill använda. Det blir helt enkelt för varmt.

Hotellets park gränsar till stranden, men havet är ändå några 100-tal meter bort. Strandskyddet och risken för tsunamis reglerar hur nära man får bygga. Vår balkong vetter mot havet men själva vattnet skyms av palmerna

.

Vårt hotell, Kenilworth resort ligger i södra Goa, närmare bestämt den norra delen av det som kallas södra Goa, på Utorda beach. Det är flottare än förväntat.
- Oj, säger maken. Är det här vi ska bo? undrar han när vi rullar in genom de stora järngrindarna.

Lobbyn med bar och stora fläktar får mig att tänka på forna tiders kolonialvälde. Fast inredningen är snarare modern än kolonial. Vi blir vänligt bemötta, informerade och visade vårt rum. Trötthet och hunger tar ut sin rätt och jag blir rejält irriterad när det inte finns någon extra-säng på vårt rum. Ok, jag kan acceptera att den inte finns på plats men receptionisten verkar tveksam till om det verkligen ingår i vår bokning.
Hallå!! Vi har bokat för två vuxna och två barn då förväntar jag mig att det ska finnas sängplatser till alla. Personalen verkar lika trötta som vi (slutet av säsongen). Till slut får vi vår extrasäng (utan extra kostnader).

Goas flygplats är betydligt slitnare (och äldre?) än Delhi flygplats. Jag är osäker på hur lång bilresan till hotellet är. Bäst att gardera sig med ett toalettbesök. Säkerligen är det stå-toaletter. Puh, det finns sitt-taletter. Men inget toapapper. Vattenslangar och någon form av mugg/tillbringare finns. Men hur gör man för att vattnet ska hamna på "rätt" ställe. Tur att jag har lite nöd-papper i handväskan.

Efter uträttade behov hittar jag maken, barnen och alla väskor. Alla väskor? En, två tre......shopping-bagen med alla skor saknas. Väskan är ny och det är fullt förståeligt att maken har missat att plocka den från bagage-bandet. Dessvärre hittar vi inte bagage-kvittot. Jag förbereder mig på en lång diskussion med nitiska indiska tjänstemän. Om de nu är de som tagit hand om väskan. Det kan ju lika gärna vara någon annan som tagit den.

Det hela löser sig på ett enkelt sätt. Jag går bort till GoAirs kontor, beskriver väskan med innehåll och får den utan att ens visa legitimation. Något kvitto frågar de inte efter.

När vi bokade hotellet i Goa tog vi en paketlösning där även flyget ingick. Vad som inte framgick var att det var en mellanlanding i Mumbai. Något som ökar på flygtiden med ca 1 timme.

Barnen var trötta i morse och åt knappt någon frukost. På flygplatsen i Delhi får vi i dem lite pommes frites och läsk. Jag håller tummarna för att de finns servering på planet. Det finns men ingår inte i biljettpriset och det går inte heller att betala med kort. Som tur är köpte jag en vattenflaska i Delhi för de sista kontanterna och stoppade ner ett paket med Hobnobs i väskan. Men det räcker inte långt. Väl framme i Goa är vi både rejält trötta och hungriga.

Dags att säga hej då till Shangri-La. Det har varit underbara dagar. Lyxiga och lättjefulla. Jag hoppas innerligt att vi kommer att åka till Delhi igen. Var vi ska bo? Shangri-La så klart!

Vi har bokat en av hotellets bilar för transfer till flygplatsen,
- Den här blir bra! säger Hektor och ställer sig bredvid Rolls Roycen.

Mina frukostar har mest bestått av en croissant, en omelett och massor med färskpressad juice. Sista frukosten till ära (för den här gången) tänkte jag bli lite "wild and crazy". Bredvid frukt-stationen finns en nudelsoppa-station där man kan komponera sin egen nudelsoppa.

Soppan blir så där. Buljongen är inte tillräckligt het, eller också är det mina smaklökar som inte är vana vid att äta soppa så här tidigt på morgonen.

Det finns ingen buffé uppdukad i baren? Konstigt, och tråkigt. Jag hade sett fram emot lite god buffémat och ett glas champagne. Servitören berättar att det är Happy hour i loungen på 16:e våningen. Sitta utomhus eller äta och dricka gratis?? Det blir terassen och a la carte menyn som vinner. Fast särskilt god är inte maten vi beställer, bara övervärderad. Än mindre lönsamt blir det när barnen knappt äter upp hälften.

T. o. m. i New Delhi, Indien. Lite frestande är det att prova. Vi brukar ju äta på McDonalds på våra semestrar, både i Sverige och utomlands men den här gången tror jag vi står över.

I morgon åker vi till Goa. Det finns massor kvar att se och uppleva i Delhi. Jag blir rastlös och har svårt att sitta still på hotellet. Det mesta av dagen har passerat men det finns fortfarande tid kvar för en liten utflykt till. Jag frågar barnen om de vill åka till några affärer och de vill de gärna. I alla fall om man med affärer menar leksaksaffärer. Just leksaksaffärer är svårt att hitta i Indien. När jag frågar i receptionen ser de väldigt oförstående ut. Leksaker verkar mest säljas i andra affärer, t ex bokaffärer.

I Connaught place ska det finnas många affärer så jag och barnen tar en taxi dit. Connaught place skulle kunna vara fint med sina vit kolonner men som med så mycket annat i Indien är det smutsigt. Området kryllar av vildhundar och känns inte särskilt trevligt. Vi har tur och hittar en prylaffär med leksaker där Hektor köper en radiostyrd bil och Holger ett set med två nerf-pistoler. Jag är nöjd med att bara ha gjort en utflykt och sett något nytt.

Trafiken i Indien är ett kapitel för sig. Uppkörningen består tydligen av att man ska köra i en åtta på en grusplan. Rödljus verkar respekteras, däremot inte linjer inkl de heldragna. Det verkligen "tuta och kör" som gäller (med stark betoning på tuta). Som västerlänning kör man därför helst inte bil själv. Av säkerhets skäl har Titti och hennes man såldes chaufför.

Shoppingen är klar och Titti har ringt efter chaufför med bil. Märkligt nog är det ingen som varken försöker sälja saker, taxi eller tuk-tuk till oss. I lugn och ro kan jag studera gatulivet. Diket som grävs, tonåringarna som tvättar sig med vatten ur en plastdunk, den lilla "restaurangen" och så den gamle mannen som ställer sin säng på trottaren för en liten tupplur.