Säga vad man vill om de rasistiska åsikterna, men de har iallafall lärt sig ett och annat sedan 1930-talet.

Nu när det finns mer utbredd kunskap om genetik är det inte längre så mycket det genetiska ursprunget som kritiseras, utan istället är det livsstilen och religionen man går på.

Jag undrar om vi någonsin kommer att bli fria från de återkommande korstågen i de krigiska gudarnas namn.
Men förmodligen vore det lite väl optimistiskt att tro att det är möjligt. Missionerande kan ju tolkas på alla möjliga sätt, och om den egna tron är i fara så har man ju "rätt att försvara sig".

Ändå känns det så fel med all aggression, alla hot och allt våld i relation till religion.
De allra flesta religioner talar sig trots allt varma om kärlek, respekt och att behandla andra som man själv vill bli behandlad.

Under ett flertal år har jag minskat på mängden kemikalier, parfymer och andra tillsatser i allt från rengöringsmedel till hudvård.

Resultatet för min egen hud och mitt hår är hur bra som helst, men en sideffekt jag inte riktigt hade räknat med är hur jag nu för tiden reagerar på andras användning av de "vanliga" handcremer och andra produkter som finns ute på marknaden.

Ett exempel är när någon smörjer in händerna.
Jag känner doften hur väl som helst. Att själv inte använda parfym gör att dofter når fram väldigt enkelt, och (tror jag iallafall) att fler nyanser i doften tränger igenom.
Det doftar inte gott utan kemiskt, plastiskt, nästan lite unket. Det känns att det finns parfym, men det känns också att parfymen döljer andra dofter. Eller rättare sagt, är tillsatt för att dölja andra dofter.

Ett annat exempel är rengöringsmedel. Någon städar sitt skrivbord på jobbet och en stark doft av citron från rengöringssprayen attackerar näsan. Det kan vara flera meter bort och jag känner ändå att jag får lite lätt andnöd och inte vill andas in ångorna.

Sambon använder fortfarande champoo och varje gång han har gjort det kan jag i flera timmar efteråt känna doften av stark parfymering och dendär lite lätt nästan frätande kemiska doften som hänger kvar i luften och i handduken han torkat håret med och i hans hår.
Sedan antar jag att jag vänjer mig för efter ett tag falnar doften i bakgrunden.

Det som känns mest trist är egentligen att jag nästan ofrivilligt rynkar på näsan och får ett kritiserande ansiktsuttryck när jag känner de kemiska, plastiska dofterna. Jag vill ju liksom inte ge ett negativt intryck, men det är svårt när näsan rynkar ihop sig på ren reflex.

Jag har under många år haft en sådan reaktion på tobak och har under ett flertal tillfällen fått säga "Det är inte du, det är tobaksdoften, jag får huvudvärk av den."
Ska jag behöva börja säga samma sak om parfymerade produkter? Ska jag behöva ge folk i min närhet dåligt samvete för att de använder handcreme för att hindra händerna från att spricka sönder under vintern?

För att försöka uppmuntra andra till att välja bort onödiga tillsatser så är det ju egentligen bättre att ge ett positivt intryck. Och det gör man knappast med kritiserande blickar.

Med anledning av rubrikerna om kvinnan som dött av överdriven konsumtion av coca-cola så undrar jag lite hur tusan hon har lyckats överleva så länge med ett så stort intag av vätska.

Vattenförgiftning är ett livshotande tillstånd som en vuxen människa kan drabbas av vid ett så pass "blygsamt" intag som 5 liter på en kortare tid. Redan vid "bara" 3 liter vatten/vätska på kort tid kan man uppleva symptom som desorientering, yrsel och huvudvärk. Man kan även känna illamående och börja tala sluddrande.
Värre förgiftning kan leda till förvirring, kramper och koma och i värsta fall ha dödlig utgång.

Blir vattenintaget för stort på för kort tid kan kroppen ha svårt att hantera det. Det kan bildas vätske-ödem i hjärnan och andra inre organ som är lättare att påverka.
Över längre tid (om man sprider ut det överdrivna vätskeintaget lite mer) kan det leda till att kroppen blir urlakad på viktiga näringsämnen och salt.

Denhär kvinnan har alltså druckit 10 liter coca-cola om dagen.
Trots att hon fått problem med tänderna, ofta varit illamående, förmodligen haft andra besvär som de flesta skulle välja att reda ut med en läkare av något slag - så har hon fortsatt att dricka sina 10 liter coca-cola varje dag.

Hon uppvisade enligt medierna ett flertal av de symptom som både beroende och vattenförgiftning kan leda till.
Men det är iofs inte så konstigt. Överdrivet intag av både socker och koffein - båda är ämnen som det finns etablerade problembilder kring vad gäller beroende. Och överdrivet intag av vätska dessutom. Samt att hon inte åt speciellt mycket och rökte ungefär 30 cigaretter om dagen.

Hon var trött och orkeslös, led av illamående och hade de senaste månaderna haft problem med hjärtat och blodtrycket. Hon hade tappat ett flertal tänder vilket också tyder på att det pågåt under en längre tid. Kanske att det var mindre mängder tidigare och ökade allt mer mot slutet.
Familjen kan vittna om ett långtgående beroende och med tanke på att det inte bara var ett ämne utan flera (koffein, socker och tobak) så känns det egentligen ganska fantastiskt att hon överlevde så länge som hon gjorde.

Det som egentligen förvånar mig mest är att det inte finns några indikationer någonstans om att hon kontaktat sjukvården. Ja, förutom att det är dokumenterat att hon hade hjärtproblem, men sådant kan man ju märka på egen hand också.
Och om sjukvården blivit kontaktad, fick de då information om mängderna koffein, socker, vätska och tobak hon förbrukade under en normal dag?

Det känns som att denhär tragedin skulle kunna undvikas om det lagts lite press och energi på att lösa de hälsoproblem som dök upp.

Stackars lärare...

Hur många år har det inte redan dokumenterats med betyg och utvärderingar och undersökningar?
Och nu ska det läggas press på ännu mer dokumentation, ännu tidigare i årskurserna. Som om de utvecklingssamtal, prov och det pågående arbetet dagligen i klassrummet inte räcker till.

Dokumentation är jätteviktigt - i utvärderingssyfte för att synliggöra vart grunden till problemet ligger.

Kan det verkligen vara så att vi trots år av dokumentation inte har tillräcklig grund för att peka på att det är skolans resurser som brister?

Vi vet redan att den svenska skolan blir allt sämre, att klasserna blir större, att det är svårt att hitta kompetenta lärare till alla, att vissa skolor i områden där samhället sviker och brister har det svårare än andra, att elitskolor med hög lärartäthet och större resurser gör betydligt bättre resultat.
Hur mycket mer behöver vi få reda på innan en åtgärd kan göras som resultat av all dokumentation?

Dokumentation är viktigt - i utvärderingssyfte.

När utvärderingen har nått en trolig slutledning är det dags att göra något åt det misstänkta problemet.
Och fungerar det på de ställen där åtgärden testas först, så kan man rulla ut åtgärden till andra ställen och till slut så bör man ha en bättre skola som ger bättre resultat och vi kan behålla den relativt höga placeringen i världen för hur våra skolor presterar.

Men vi kan inte ha "mer dokumentation" som åtgärd... Vilket tyvärr verkar vara melodin i den politiska debatten i nuläget.
Ungefär som att man bekräftat att det finns problem, och så har någon sagt 'men tänk om problemet börjar redan i ett tidigare stadium' och man då tänkt något i stil med; 'Ja, just det. Tänk om problemet börjar redan ett år eller två tidigare. Vi har ju faktiskt större barngrupper där också. Kanske vi ska kolla lite mer där innan vi spenderar några pengar på förbättringar i de högre klasserna...'

Och vips så kommer det förslag på mer dokumentation, mer synliga utvärderingar, mer pappersarbete för de redan högre klasserna och mer bristande tid för lärarna att spendera med den grupp barn de fått ansvar att utvärdera.

Kan de inte åtminståne ta in en 'observationslärare' i de klasser som ska utvärderas, så det ordinare arbetet med att planera lektioner, rätta prov, stötta de barn som behöver mer hjälp under lektionstid mm iallafall kan fortgå utan att det ska störas ännu mer av ännu fler krav på dokumentation?

Är Lucia en skönhetstävling? Är det cicilianska helgonets försvenskade ljusceremoni rasistiskt? Eller är det helt enkelt en möjlighet för oss stackars frusna svenskar att finna lite avbrott och glädje i vinterkylan och inför julens kommande stress och klappjakt?

För mig har lucia mest varit en rolig sak då jag växte upp.
Alla som ville fick vara lucia, pepparkaksvisan handlade om pepparkakor och pepparkakeland var något magiskt ställe på andra sidan ugnsluckan. Det bjöds på lussekatter och glögg eller varm saft och det var en lite mer spännande dag än vanligt.

I högre ålder var det förståss inte riktigt lika roligt längre.
Då var det bara en lucia, hon skulle vara lång, blond och ha fin sångröst.
Diskussioner hölls om huruvida hon inte egentligen borde vara mörkhårig eftersom hon kom från Cicilien.

Nu är det väl mest trevligt att få ett avbrott med fika och lite skönsång.
En paus från jobbet, lite ljus i mörkret och en anledning att sitta ner tillsammans med andra för en fika i lugn och ro.

Men hur ska man egentligen göra med detdär?
Lucia ses ju som allt möjligt olämpligt och eftersom det "firas på fel sätt" så bör det läggas ner helt och hållet...

Men borde man inte istället kunna börja fira det på Rätt sätt?

Läs historien bakom Lucia.
Berätta för barnen vad bakgrunden är, se det som en ljusets högtid i närheten av den mörkaste dagen på året.
Gör det till en stund då vi lyser upp mörkret och skippa sångerna om det absolut ska vara nödvändigt.

Men bjud på fika, ställ tända ljus på borden, prata om hur viktigt det är att behålla hoppet och värmen även när världen utanför är mörk och kall.
Sitt och prata tillsammans med barnen om vem Lucia var - eller iallafall en barnvänlig variant av hennes livs historia. Poängtera att Lucia inte ska vara "fin" utan oavsett utseende är en "ljusets budbärare" och för med sig värme, ljus och hopp.

Istället för att bara släppa taget om något som ses som "fel".

Gör om - Gör rätt - Gör luciafirandet till en glädjens och gemenskapens stund.

Med anledning av rubrikerna om lägre lärarlöner i "sämre skolor" så börjar jag misstänka att Sverige allt mer leds av företagsfolk som har glömt hur de har uppnått sina platser i världen och alla de personer som stöttat dem på vägen dit.

I ett företag känns det helt logiskt att dra ner på kostnaderna på en avdelning som går med förlust, men då pratar vi ju faktiskt om reda pengar.

I en skola däremot blir det ju ett helt annat kapital vi pratar om. Ett betydligt viktigare kapital.
Nämligen Kunskapskapitalet. Detdär som gör oss kapabla att 'bli vad vi vill' längre fram i livet och som tillåter oss att växa upp till företagsfolk om det råkar vara vad vi vill bli.
Eller så kan vi växa upp och bli dedär personerna som hjälper företagsfolket att nå sina mål och gör det möjligt för dem att åka runt i fina bilar, slippa städa sina kontor osv.

När det handlar om skolan håller det helt enkelt inte att tänka "De når inte målen - vi måste skära ner" utan där måste man ta en helt annorlunda vinkling.

Når man inte målen så bör man - iallafall om man har ett intresse av att ge en högkvalitativ utbildning till framtidens vuxna - se på varför målen inte nås och göra det möjligt att uppnå dem.
Något som knappast blir lättare med ännu mindre resurser än dem som ledde till de redan sämre resultaten än genomsnittet...

Kanske är tanken att barnen ska bli mer motiverade att lära sig om de får dela böcker två och två, eller sitta i ännu större klasser, eller får ha ännu fler vikarier eftersom lärarna blir utbrända och inte kan ersättas med ordinarie personal, eller får ännu mindre utrymmen, ännu sämre kvalitet på skolmaten och får gå på promenader istället för att ha gymnastiktimmar pga att gympasalen förfaller och utrustningen börjar bli farlig att använda. Eller blir barnen kanske mer fokuserade av att man skär ner på de ämnen där de kan få ta ut sig lite mer fysiskt? Där de får se något mer praktiskt resultat av sitt arbete än bara text och siffror på papper?

Jag undrar om de personer som tar dehär besluten överhuvudtaget har barn själva, med tanke på att de inte klarar av att se det på annat än "företagsviset".
Och om de har barn - hur engagerade är de egentligen i sina barns liv?

Något saknas, och det känns som det är en förankring i hur barns världsbild ser ut och hur det är att lära sig nya saker.
Kanske skulle man sätta regeringen i skolbänken någon vecka och försöka "uppmuntra" dem att lära sig ett nytt språk med hjälp av stökiga bullriga rum där de sitter packade som sillar i stolarna och delar böcker där andra redan gjort överstrykningar med gula och rosa överstrykningspennor. Eller lära dem hur man räknar ut komplicerade mattetal med hjälp av en lärare som försöker överrösta sorlet från en alldeles för stor grupp personer i ett för litet rum med dålig ventilation.

Jag undrar hur de skulle föreslå att det skulle bli bättre om de själva satt där?

Förmodligen skulle det inte bli genom att minska resurserna ännu mer...

Ibland är jag fumligare än jag egentligen vill erkänna.

Kokhett vatten är inte speciellt skönt att få över fingrarna, och jag är väldigt glad att det inte tog på mer än den inre fingerleden över de fyra fingrar vattnet rann över på. Och att det är ovansidan som har blivit bränd, istället för undersidan.

Först trodde jag att det nog inte var så farligt ändå eftersom det var en så pass kort översköljning, men tji fick jag. Efter bara några minuter så pulserade det där huden blivit bränd och det var tydliga röda märken.

Men nu, ungefär 3 timmar senare, syns nästan ingenting och det bara stränar lite i huden när jag böjer fingrarna så mycket jag kan.

Allt är tack vare aloe vera gel och kallt vatten. Varvat, tillsammans.
Aloe vera gel är idealiskt för sådanthär, och vatten gör att den inte torkar på huden utan hålls mjuk och kan fortsätta tas upp. Så här sitter jag vid skrivbordet med en tub aloe vera gel, en blöt pappershandduk och en flaska kallt vatten.
Ömsom smörjande en droppe aloe gel på fingerlederna och ömsom läggande/baddande den blöta pappershandduken över aloe gelen.

Huden är fortfarande öm, lite varm och känns lätt misshandlad - smäller till och blir sådär het/öm med ojämna intervaller, men det har ändå blivit väldigt mycket bättre på kort tid. Med denhär takten räknar jag kallt med att inte känna av något alls mot eftermiddagen, förutom möjligen att huden är lite mer känslig just där ett litet tag till.

Och nog för att jag inte tycker om att frysa, men kokande vatten är uppenbarligen inte rätt sätt att försöka lösa det lilla problemet på...

Den omdebatterade kollage-tavlan på kungahuset med flera som äter pizza från Camilla Henemarks kropp är enligt mig bara ganska tråkig. Något som iofs mest speglar min åsikt att de flesta kollage känns lite för konstlade och orealistiska för att vara speciellt intressanta.

Men debatten kring dethär konstverket har ändå blivit ganska intressant.

Ett citat speciellt som jag fastnade för, av Daniel Suhonen, chefsredaktör för 'Tiden':
"Vi tycker att det är okej att publicera en sådan här bild så länge man sparkar uppåt".

Det är alltså okej att utse sig själv som 'lägre stående' och så länge man bara publicerar kränkande material om personer man ser som 'högre stående' så är det helt okej. För är man 'lägre stående' och försöker jämna ut spelfältet så får man ta till sådana medel.
Eller?

Själv ser jag inte folk som varken 'högre' eller 'lägre' utan som likvärdiga rakt av.

Det spelar ingen roll om man är född med silversked i munnen eller på gatan, det spelar inte heller någon roll vart man kommer ifrån, vad man har för övertygelser, hudfärg osv.
Det som spelar roll är hur man behandlar sina medmänniskor.

Jag har visserligen inte varit så djupt insatt i hur kungahuset behandlar sina vänner och bekanta, men av det jag har sett verkar de iallafall sköta sitt uppdrag på ett bra sätt. De pratar med alla möjliga typer av personer, från statsmän till handikappade och sjuka, från frivilligarbetare till presidenter och socitetslejon.
Och de skyr inte ens 'det vanliga folket' utan väljer både i Sverige och andra länder att bilda familj med en 'helt vanlig människa' från en helt annan bakgrund än dem själva.

Men, vad har nu det med konstverket att göra?
Jo, att "sparka uppåt" var det ju.

Jag ser alltså inte kungahusets representanter som 'högre' än mig själv eller någon annan. Om något så är de en av de första instanser som ledde vägen till dagens dokusåpor.

Bevakade liv från vaggan till graven, tidningsuppslag så snart det händer något som någon möjligtvis skulle se som intressant, fotografer som förevigar alla officiella stunder. Hur kul är det egentligen?
Och de sköter det faktiskt riktigt bra.
På det sättet kan man väl kanske säga att de är bättre än många andra på att hantera livet i det offentliga rummet - men som människor är de fortfarande likställda med resten av oss.

Jag ser det alltså inte som att 'sparka uppåt' utan snarare känns det som att konstnären har gjort ett konstverk som speglar något som synts i media över en längre tid, för att surfa lite på publicitetsvågen.
Men det är väl det man ska göra som konstnär. Att synas, märkas, skapa debatt.

Det jag undrar är lite vad konstnären tänkte när hon skapade konstverket.
Men det lär vi väl aldrig få reda på...

Synd, för det är i mitt sinne den kreativa processen i sig som är det mest intressanta.

Ja, nu är det närmare 4 år och 4 månader sedan jag sist champonerade håret.

Tiden går fort när man har roligt sägs det, och nog har jag haft bra mycket roligare utan champoo än jag någonsin hade med.
Lite 'hobby-kemist' är jag allt ändå, fast gärna utan alltför frätande och hälsovådliga ämnen. Däremot ägg, henna, bikarbonat, citronsyra, diverse örter och oljor och en hel del andra ingredienser leker jag mer än gärna med.

Jag är en sådandär "hard-core no poo'are" om man ska leta definitioner.
Iallafall när det gäller min personliga hygien.

Håret tvättas med te/ört-avkok, honung och bikarbonat, med efterföljande surskölj på citronsyra och gärna lite örtavkok där också.
Huden tvättas med olja eller scrubvante och en fast olivtvål gjord på minst 80% olivolja.
Deo har jag testat lite olika varianter av, från thai-deo (alun) till egenblandad kokosolja/bikarbonat/maizena och nu senast har jag dessutom varit helt utan på prov för att se om det funkar, och hittills har jag inte märkt av några som helst svettfläckar under armarna på de tröjor jag har använt. Experimentet är inne på sin andra månad och varken svettfläckar, kommentarer eller några mysko dofter i kläderna har visat sig.

Däremot har jag blivit lite mer doftkänslig.

Sambon har fått nytt jobb och verkar ha fallit i dendär 'parfymera sig innan jobbet-fällan' vilket leder till att jag kommer in på toa på morgonen och vaknar direkt pga den starka parfymdoften. Och då kan det tilläggas att han själv är allergisk och inte använder några större mängder.

Och tandkräm förresten.
Jag har börjat blanda egen efter att ett tag ha använt weledas salttandkräm.
En blandning på salt, kanel, olivolja, kokosolja och ett antal droppar eterisk olja av pepparmint.
Tänderna känns rena och fräscha, det smakar friskt och gott. Dessutom kombinerar det borstningen (som ju ändå mest är rengörande genom den mekaniska borstningen) med något som kallas 'oil pulling'.

Oil pulling är en ayurvedisk metod att rena kroppen från gifter, där man helt enkelt tar en sked kallpressad vegetabilisk olja och svischar runt den i munnen, ungefär som vid en fluorsköljning. Sedan spottar man ut oljan och ska också gärna använda t.ex. ett finger för att se till att det inte blir något kvar på tänderna.

Jag vet inte hur pass effektivt oil pulling är, men i en tandrengörings-blandning är det ett perfekt medium för att få en bra blandning där man kan skaka runt de 'tyngre' ingredienserna som annars gärna bara lägger sig på botten.
Min har jag i en liten plastflaska med snäpp-lock som lätt kan skakas runt innan locket knäpps upp och några droppar släpps ut på tandborsten.

Sambon använder vanlig tandkräm, och jämfört med min hemmarörda luktar den väldigt starkt och har han borstat tänderna precis före mig känns doften så stark att det nästan gör ont att andas genom näsan.
Och det kommer från en person som ett flertal gånger har dragit upp små mängder salt i näsan för att rensa luftvägarna vid förkylning... Det klarar jag av utan större problem, men doften av "vanlig tandkräm" är det värre med.

Nu blev det bra mycket mer än bara håret som inlägget fick handla om.

Det jag egentligen hade tänkt skriva var att sedan jag slutat med champoo kan jag vänta 1½-2 veckor mellan tvättarna och ändå ha fräscht och friskt hår. Det klarade jag aldrig tidigare.
Dessutom trodde jag att jag hade mjäll, men sedan jag slutade med champoo har jag på sin höjd haft torr hårbotten ett par-tre tillfällen pga att jag inte har behövt tvätta håret speciellt ofta och hårbotten därför inte har fått någon massage eller möjlighet att släppa de döda hudceller som dagligen bildas där, precis som på resten av huden.

Det lilla problemet har jag dock löst med hjälp av en svinhårsborste som används en gång om dagen, innan sänggående, för annars får jag väldigt stort hår pga självfallet och så kan man ju inte gå omkring ute bland folk...

Det blir nog mer om detta längre fram.
Men nu får det räcka för denhär gången.

Finns det någon nyfikenhet för ett speciellt område så skriv gärna en kommentar.

Nu är ett lagförslag om civilkurage på tapeten igen. Det återkommer då och då, när samhällets långsamma sönderfall blir tydligt och frågan är vad det bottnar i.

Vem är det egentligen som lägger in ett sådant förslag?

Knappat de personer som har civilkurage nog att hoppa in och försöka hjälpa iallafall eftersom det är ett osjälviskt agerande som ligger bakom.
Så det är antingen personer som själva är rädda och vill vara säkra på att andra måste hjälpa till ifall de råkar i trångmål någon gång, eller... ja, eller vem?

Anta bara för sakens skull att det är personer som är rädda och vill ha ett extra säkerhetsnät.
Vad är det då vittnen ska vara skyldiga att göra? Räcker det att tillkalla hjälp av vakter eller polis? Eller måste man ge sig in fysiskt så länge förövaren 'inte ser så värst farlig ut' och man fysiskt skulle ha en chans att stoppa det som sker? Har man rätt att försöka avgöra graden av farlighet innan man kastar sig in eller blir det ett lagbrott då när det visar sig att gärningsmannen hade slutat om 'någon vem som helst' hade lagt sig i?

Rent praktiskt är dethär en väldigt svår lag att få igenom.

Men jag har ett annat förslag!

Lär barn redan i skolan, t.ex. på gymnastiklektionerna, några enkla grunder i självförsvar.
Inte bara tjejer utan killar också, gärna tillsammans. Då får de inte bara lära sig lite användbara försvarsgrepp utan även samarbete vilket kan öka gruppkänslan och som positiv bieffekt kan minska mobbningen, vilket gör att färre barn känner sig utanför, vilket minskar utanförskapet, vilket minskar antalet vuxna som haft problem med utanförskap sedan barndomen osv.

Inte så illa tänkt va?
Hela samhället skulle kunna bli bättre på sikt. Och när barnen blir äldre vet de att de kan försvara sig och har med sig en starkare solidaritet gentemot andra. De kan lättare bli sådana personer som hoppar in och gör något eftersom de litar på sin förmåga, istället för att krympa undan i bakgrunden och hoppas att de inte syns.

Självklart kan denhär sortens kurser även hållas med vuxna.
Byt ut dedär team-building-dagarna på konferenshotell med bubbelbad och barhäng eller båtresor till Tallinn mot en två-dagars kurs i självförsvar och kampsports-grunder, eller boxning eller någon annan sport där man jobbar med sin kroppsliga styrka.
Visst får man ont i kroppen och visst är det jobbigt, men ett par dagar senare, när man duschad och proper, långt ifrån de svettiga flåsande hösäckar man kände sig som under tiden, linkar förbi varandra med värkande muskler så har man en helt ny respekt för varandra som en kväll i baren på kryssningsbåten aldrig skulle kunna leda fram till.

Och det är det jag tror att vi mest av allt behöver.
Respekt för våra medmänniskor, oavsett vad de kan tänkas komma ifrån och vad de har för bakgrund, tro eller familjeförhållanden. Har vi det så försvinner utanförskapet och främlingsidentiteten av bara farten.

Detdär med henna är en ganska krånglig konst.

Delvis eftersom henna är ganska oförutsägbart och man sällan kan säga exakt hur resultatet ska bli, och eftersom olika henna har olika stark effekt. Och så finns förståss de olika nyanserna, debatter om vad som är "äkta" henna, tillsatser man kan lägga till för att förstärka/förändra färgen osv.

Senaste uppdateringen på min hårfront är att mitt hår nu definitivt är hennarött. Inte illrött, utan en rödbrun nyans med naturliga färgskiftningar eftersom hennan påverkar de olika skiftningarna olika mycket. En rätt så trevlig färg och ja, vi får väl se om jag ger upp någon gång och låter det bli hennautväxt eller gör något annat ifall jag skulle vilja sluta färga.

Men så länge håret mår bra av henna och känns så pass friskt och starkt så ser jag egentligen ingen anledning att sluta. Däremot kommer jag förmodligen att experimentera lite med nyanser, mängder mm.

Men åter till rubriken, hennafärgning med ägg.

Ägg hör ju inte till de vanliga recepten för hennafärgning, men efter att ha testat det ett par-tre tillfällen nu är det något jag känner att jag definitivt kan rekommendera.

Man börjar med att blanda hemmapulvret i vätska för att göra "hennagröten". Jag blandar med grönt te och kamomill, eller svart te beroende på vad jag känner för. Precis som när jag tvättar håret så går jag mest på känsla.
När den stått till sig lite och svalnat (tar kanske någon halvtimme) i rumstemperatur tar jag i lite honung och rör ihop.

Sedan tar jag ett rumstempererat ägg, kläcker det i en skål och vispar det skummigt.
När ägget har bildat skum och känns lätthanterligt rör jag ner hennablandningen i ägget och vispar ihop allt till en hennafärgad mousse.

Superlätt att fördela i håret, visserligen lite rinnigt men då kan man ju också lättare sprida ut det jämnt överallt. Beroende på hur hårt ägget har vispats kan man ju få moussen mer stabil, men det är ju ingen maräng man ska ha i håret så man får vispa med lite måtta iallafall.

Sedan gladpack runt och sedan får man sitta där så länge man vill, eller står ut.

Senast sköljde jag ur med bara vatten, men följde upp efteråt med lite balsam för att se om det skulle bli någon reaktion från hennan. Men icke, det som skulle färga in håret hade färgat in håret och resten hade spolats ur utan problem.

Denhär metoden funkar iofs inte om håret inte reagerar bra på ägg. Mitt hår älskar det och kombinationen ägg och henna är en definitiv höjdare. Dagen efter känns håret så mjukt och följsamt att jag har svårt att hålla händerna ifrån det.

Och det är fritt fram att skölja med varmt vatten utan att riskera koagulerat ägg i håret.
Först och främst är ägget rätt så söndervispat och utspritt vid detdär laget, och för det andra krävs det bra mycket mer än dryga 40 grader celcius innan ägg koagulerar.
Och vid kombinationen ägg och henna är det hennan som vinner "doftkriget" så ni som tycker att ägg är bra men luktar illa skulle kunna uppskatta blandningen.

Ja, om ni vill färga in håret lite alltså.
Annars finns förståss henna som inte ska färga in och som man kan använda i inpackningssyfte.

När jag växte upp fanns det iallafall legofigurer med påritade bröstlinjer på den fyrkantiga överkroppen, feminina ansiktsdrag på vissa huvudet och peruker man kunde ta på istället för hattarna.
Det fanns hus att bygga, trädgårdar, olika miljöer och förståss bara helt vanliga fria obundna legobitar som man kunde bygga lite vad som helst av.

Det fanns exempel på vad man kunde bygga i vissa häften.
T.ex. ankor, elefanter, hästar, olika husmodeller, flygplan, helikopter, olika bilar osv.

Skillnaden mellan "pojkarna" och "flickorna" bland legofigurerna satt mer i vad man gav dem för tillhörighet än i hur de såg ut och oavsett om det var en "pojke" eller "flicka" så hade de byxor på sig, vilket var fullt normalt iallafall i min lilla lego-värld.

Dessutom spelade det ju ingen roll om "bagaren" eller "polisen" var en han eller en hon eftersom man ändå mest kallade dem för "bagaren" eller "polisen" istället för "han" eller "hon".
Det var liksom enklare så när man hade ett begränsat antal figurer och skulle bygga upp ett litet samhälle.

Sedan fanns det förståss mamman och pappan i familjebildningarna, men även där kunde den med det skäggiga huvudet få vara mamma och den med sjuksköterskeöverkroppen vara pappa.

Jag vet förståss inte om det har med vad mina föräldrar sade att göra, men jag har liksom aldrig haft några större problem (iallafall inte så vitt jag vet) med att män och kvinnor kan jobba lite med vad som helst. Huvudsaken är att det är något de är intresserade av så att de gör jobbet på ett så bra sätt som möjligt.
Men vilken typ av jobb man skulle ha, det berodde definitivt inte på könstillhörighet.
Inte ens när det visade sig att många av pappas arbetskamrater var manliga och att det var mest kvinnor som jobbade i skolan.

Iallafall så känns det nästan lite sorgligt att det görs reklam för "lego för tjejer", som om det aldrig har varit för tjejer tidigare, som om det liksom inte varit meningen förrän nu i "upplysta tider" att även tjejer ska få leka med lego.
Jag som har lekt med både dockor och lego, klossar och bilar, utklädningskläder och leksakstomahawker, stålmannenkappa och sådandär fjäderskrud som de krigande indianerna brukade springa runt med på film. Jag har läst böcker av alla möjliga slag också och sett filmer som riktat sig till barn, inte pojkar eller flickor eller något obestämbart kön däremellan, utan helt enkelt barn.

När jag växte upp behövdes det liksom inga alternativa ord för att beskriva att könet inte spelade någon roll och att jag var fri att välja som jag ville oavsett vad jag hade mellan benen.
Den läxan gick in ändå, när det inte var någon som tog leksaksbilarna eller de blå legobitarna ifrån mig, när jag fick friheten att välja de leksaker jag ville leka med (så länge de inte var någon annans speciella förståss), när jag fick friheten att springa runt och leka stålmannen, klättra i träd eller stora gropar i skogen, gå på upptäcksfärd under logen och komma hem jordig, leka arkeolog och dumpa jordiga prylar i handfatet, leka butik i lekstugan med plockade blommor och växter som jag lade upp fint, ha te-bjudning med nallarna och dockorna och action-figurerna samtidigt, gräva efter myrlejon på stranden osv.

Och vad är då min poäng med detta svammel?
Jo, att så mycket energi verkar läggas på att poängtera att flickor och pojkar är lika mycket värda att det liksom slår över.
Eftersom könsrollerna upplevs som ett problem framhävs de. Det ska göras 'rättvist' och det leder till att saker görs speciellt både för pojkar och flickor, och när något ska göras neutralt så påpekas det in absurdum och man försöker klassificera färger och företeelser som ett könslöst 'hen' i kontrast till det upplevt könsbundna 'han' och 'hon'.

Jag ser en betydligt enklare lösning.

Det finns inga speciella 'han' eller 'hon', förutom i vissa lägen som det faktiska fysiska könet, som omklädningsrummen vid badhus mm, som offentliga toaletter på många ställen - där handikappade förresten är en egen kategori och får dela lika mellan könen.
Tänk på den en stund...

Så istället för att leta det neutrala - behandla allt som neutralt.
Lego är lego. Klossar är klossar. Hästar är hästar. Bilar är bilar.
Om ett barn gillar olika typer av leksaker betyder det inte att barnet är "maskulint" eller "feminint" oavsett vad barnet har för könstillhörighet. Det betyder bara att barnet gillar just de leksakerna. Varken mer eller mindre.

Eller?

Enligt senaste rönen behöver många fler bli vegetarianer - eller iallafall äta mycket mer vegetariskt - om maten ska räcka till alla i ett längre perspektiv.

Men då undrar jag...

1. Hur är det med svinnet? Den mat som blir bortslängd i form av gamla råvaror som fått ligga för länge, rester som slängs bort osv. Om vi istället för att slänga såg till att använda all mat vi köper/odlar/plockar i skog och mark - då skulle förmodligen ganska mycket mat slippa gå till spillo.

2. Portionskontroll. Ser man på antalet överviktiga människor i världen och på de ofantliga mängder alltför många äter så kan man ganska enkelt se att en person kan äta för två eller t.o.m tre.
Om alla istället åt bara så mycket som de faktiskt behövde (och som deras kroppar mår bra av) så skulle det inte heller vara ett problem och den mat de i nuläget äter utan att egentligen behöva den skulle kunna fördelas på andra som inte fått tillräckligt.

3. Djurindustrin. I många fall används köttmjöl och vildfångad fisk som mat till köttdjur och odlad fisk.
Vi skulle istället kunna äta mer av de djur som slaktas och nyttja en större del av djuren än som nu, att plocka de finaste bitarna och mala resten till djurfoder. Vi skulle dessutom kunna äta mer 'vild' fångst än odlad.
Många djurfarmar, speciellt för köttdjur, har för många djur, ger på rutin antibiotika och kraftfoder så djuren ska producera så mycket kött som möjligt per djur. Djuren skulle i vissa fall överhuvudtaget inte fungera i en mer 'normal' miljö pga sin vikt och kroppsbyggnad. De kan i vissa fall inte heller para sig naturligt utan det krävs insemination.

4. Fiskindustrin. Visste ni att kommersiella fiskebåtar är tvingade att slänga eventuella 'felfångster'?
Ja, alltså, om de är ute för att fiska torsk, så får de bara komma hem med torsk i lasten. Har de fångat andra fiskar måste de slängas tillbaka i havet, även om de vore utmärkt matfisk. Gör de inte det kan de få böter för att de "fiskat fel". Vilket de ju gjort ändå eftersom fiskarna ändå har fastnat i näten, men 'syns inte - finns inte' och utan bevis kan de inte tvingas betala böter så mycket utmärkt matfisk slängs tillbaka och går till spillo.

5. Resursnyttjande. Att nyttja så mycket som möjligt av de djur som slaktas, att nyttja så mycket som möjligt av de grönsaker och grödor som odlas.
Det borde vara naturligt men alltför mycket försvinner som 'skräp' eller 'oätligt' eller 'oanvändbart'.
Blast och grönsaksrester skulle lätt kunna komposteras och användas som näring, för att kompensera en del av "förlusten" av naturgödslet från det minskade antalet djur som behövs om man föder upp färre - och nyttjar mer av dem.
Dedär mindre populära köttbitarna som tunga, hjärta, lever, bräss, njure, mule och 'skavköttet' som inte går att få loss i stora fina bitar men som är utmärkt i t.ex. grytor eller om man vill göra sylta.
Längre tillbaka nyttjades i princip hela djuret och den mat människorna inte ville ha gavs till djuren. Nu har andelen som går till djuren ökat allt mer och vi går miste om en hel del fina matupplevelser.
Och naturgödslet var det ja. Istället för kväverikt konstgödsel kan man använda blast och andra delar av växter som är naturligt kväverika och blanda ner med naturgödslet. Man vet vad djuren har ätit så man vet också en del om vad som kommer ut.

6. Växelbruk. Odlar man grödor så kan det vara bra både för jorden och för det som växer att växla fält och inte odla samma gröda på samma plats år efter år. Vissa år kan man också medvetet odla t.ex. klöver för att låta jorden 'vila' från den mer formella odlingen och sedan antingen bara plöja ner allt eller ta till vara på klövern för kött/mjölkdjuren.
Odlar man samma gröda år efter år blir jorden snart utarmad och det blir grödorna direkt påverkade av. Odlingsresultaten blir sämre, vinsterna blir sämre osv. Något som brukar kompenseras med gödsel.
Men om man använder sig av växelbruk så slipper man använda så mycket gödsel och får en mer naturlig och hållbar balans i jorden samt bättre grödor.
Mindre konstgödsel, bättre skördar, bättre jord plus lite variation i odlingen. Kan det bli så mycket bättre?

Det finns förståss mer att tänka på, men dethär får räcka för denhär gången.
Lägg gärna till mer om ni kommer på något uppenbart som jag har missat angående maten.

Den kvinna i Kanada som omkom i samband med en 'trash the dress' fotografering verkar ha blivit omyndigförklarad av sin familj.

De menar nämligen att det är myndigheternas fel att hon omkom, eftersom myndigheterna inte var närvarande eller hade satt upp tillräckligt tydliga varningsskyltar vid vattnet som tydligt förklarade att man inte borde gå ner i vattnet utan säkerhetsutrustning och livräddare i närheten.

Kvinnan i fråga var 30 år gammal, hade nyligen gift sig och blivit anställd av en mäklarfirma.
Alltså kan man anta att hon iallafall var vid sina sinnens fulla bruk.

Även fotografen hon anlitat bör ha varit vid sina sinnens fulla bruk då han lyckas försörja sig på sin konstnärliga kunskap.

De åkte medvetet till en plats där bruden skulle kunna få dramatiska bilder, så ser man på det är det ju ett ganska logiskt val att åka till en flod som är känd för sina strida strömmar. Och även om de inte visste det i förväg bör det ha märkts rätt tydligt på vattnet när de väl var där att strömmarna var ganska strida och även att klänningen blev tyngre när den blev våt.

Ändå valde kvinnan att självmant gå ner i vattnet med klänningen på för att försöka simma.
Fotografen hade uppenbarligen inga invändningar, eller lät sig lätt bli övertalad.
Och sedan var olyckan ett faktum.

Jag kan däremot inte se att de val kvinnan och fotografen gjorde antyder att någon av dem kan ses som omyndig eller omedvetna om de val de gjorde den ödesdigra dagen.

Ändå anser familjen att det är myndigheternas fel att fotograferingen ägde rum vid just den floden, att hon gick ner i vattnet och att hon aldrig tog sig upp igen pga att klänningen hon hade på sig tyngde ner henne.

Det är absolut en tragisk händelse som jag önskar ogjord.
Men att skylla myndigheterna för det är att ta det ett steg för långt och jag hoppas att de inser att medan det visserligen är bra med kunskap och information blir det ändå fel att lägga resultatet av en eller två individers fria val på en mer eller mindre ansiktslös myndighet.

Ja, det verkar inte bättre...

Jag var på jakt efter en olivtvål i helgen, men de butiker som brukar ha sådana hade stängt för dagen så jag gick in på den lokala 'parfymerian' för att se om de kanske hade något. De har nämligen utökat det mer okemikaliska utbudet en del under den senaste tiden så chansen fanns iallafall.

De hade ett par olika olivtvålar också, men båda bestod till större del av förtvålad palmolja.

I den ena var det mer glycerin än olivolja, så mindre än 5% - eftersom mer än 5% glycerin blir uttorkande istället för fuktgivande.
I den andra var det mer parfym än olivolja, så förmodligen (eller förhoppningsvis) ännu mindre än 5%. Mer parfym än så borde ju inte behövas i en tvål.

Så jag berättade lite kort varför jag inte var intresserad av olivtvål som var gjord på annat än olivolja och får återuppta jakten imorgon när de andra butiker som kan tänkas ha riktig olivtvål har öppet.

Det är inte utan att jag hoppas att jag sått ett litet frö av medvetande hos personalen i butiken också, men det är förståss inget jag räknar med.