Sambon ringde från mataffären och frågade om en biologisk avloppsrens skulle vara okej att ta med hem, för han hade stått och vridit, vänt och läst på alla möjliga flaskor och mest sett en massa saker listade som han antog att jag nog inte skulle vilja ha inom hemmets väggar.

Inte för att jag skulle klaga oavsett vad han kom hem med, för det är ju inte alla förunnat att ha en karl som både köper hem städgrejer och använder dem. Men jag tycker ändå att det var lite extra gulligt av honom att ta den extra omvägen.

Han letade dessutom länge och väl efter en lokalproducerad såpa som jag har köpt hem tidigare och som inte står vid de andra utan i en speciell del av affären just för lokalproducerat.

Inte nog med det utan han verkar ha läst på lite på egen hand, eller så har han kommit ihåg från någon gång långt tillbaka då han frågade varför jag köpte gul istället för grön såpa att det enda som skiljer är ett färgämne som tillsatts.

Jag kan tillägga också att jag faktiskt inte har pressat speciellt mycket på att det måste vara miljövänligare alternativ eller parfymfritt, men jag föregår av bara farten med vad jag ser som 'gott exempel' eftersom det hör till min normala rutin att hålla mig ifrån parfymer och diverse andra onödiga tillsatser.
Plus att jag blir lite fånigt glad ibland när jag har hittat något som både är ekologiskt och fungerar bra så det märks väl vad det är för sorts saker jag uppskatter i vardagen.

Myror har jag bott nära ganska länge nu, men jag har även fått en annan granne på nära håll.

Under vintrarna har jag ibland hört ett skrapande ljud från ett ventilationsinläpp i ett av rummen i lägenheten. Det har mest låtit som en fågel och har mest troligt varit en sådan eftersom det sitter ganska högt upp på väggen och jag inte har hört något på väg dit utan bara helt plötsligt har hört något som dunsar till lite lätt och sedan krafsar runt lite, och även något som låter som ett fladdrande.

Sedan ett par dagar har jag fått det bekräftat.
En liten fågel har bestämt sig för att den lilla ventilationstrumman (någon dryg dm i diameter) är ett perfekt ställe att vila på.

Ganska logiskt egentligen.
Det finns en kupa som hänger över och öppningen är neråt, för att hindra regn och annat från att landa i ventilationstrumman, det är alltså skyddat från både väder och vind om det inte blåser från precis rätt (eller fel) håll.
Eftersom det finns varmare luft inne lär det också hålla en lite mer bekväm temperatur än andra ställen som fågeln skulle kunna gömma sig på.
En liten etta med skyddande kupa helt enkelt, med luftvärme från ventilens insida in mot rummet.

Hur bra det är att ha en fågel boende i ett ventilationsrör är en annan fråga...

Och fågeln?
Ja, jag såg den inte så länge utan bara en kort stund då den flög in och ut ur ventilationsöppningen, men jag är ganska säker på att det är en blåmes med tanke på den något brutna gula färgen på bröstet.

Inga konstiga kemikalier men riktigt bra resultat.

Har man hund får man räkna med att det ibland händer en liten olycka, och efter ett veterinärbesök med sövning för den ena fyrbenta flockmedlemmen så blev magen lite upprörd och en illaluktande (men dock mest vattnig) fläck infann sig plötsligt på lakandet på ett hörn av sängen.
Turligt nog ett hörn där jag inte brukar befinna mig nattetid så ingen större skada skedd.

Dock behövde ju sängen bäddas om (egentligen bara lakanet, men ändå) och bäddmadrassen hade blivit blöt så något måste göras för att doften inte skulle sitta i.

Ättika är ett gammalt husmorsknep för att få bort ovälkomna dofter så jag tog en gammal 750 ml sprayflaska som nyligen tömts och hällde i mellan 0,5 och 1 dl ättika, fyllde på med ett par teskedar citronsaft (lagom så ättiksdoften inte blev så stark) och fyllde sedan upp med vatten så c:a 4/5 av sprayflaskan fylldes upp.
Sedan kom jag på att det kanske vore trevligt med någon annan doft och letade fram en flaska eterisk olja från lavendel. 8-10 droppar senare luktade det riktigt trevligt och jag sprayade på både lakanet och bäddmadrassen.

Några timmar senare kollade jag av och det luktade fortfarande lite fel men ändå lovande så jag sprayade på lite till och lät det sitta i ytterligare några timmar.

Nästa koll blev jag rent av lyrisk för det doftade endast och enbart lavendel från madrassen där fläcken hade varit.
Poäng till det hemmagjorda medlet alltså, och ingen speciell undersökning av fläcken från hundarnas sida heller så det verkar som doftspåren definitivt blev undanröjda.

Det är visserligen sällan det händer några andra vätskebaserade olyckor i hemmet, men när det händer så blir det ett test till av det hemmagjorda rengöringsmedlet.

*Med reservation för att mängderna är långt ifrån precis som jag blandade ihop dem. Ingredienserna är rätt, men hur mycket av varje del jag använde kan variera då jag inte använde några mått utan bara hällde och blandade på känn.*

Kittlar dödsskönt i kistan.
Eller iallafall i munnen om man inte lyckas svälja ner dem.
Vilket min lilla hund gav mig en utmärkt demonstration på för ett par dagar sedan.

Hon hade kikat ner på marken ett ögonblick och började sedan bråka runt lite med huvudet, som om det var något som störde vid nosen.
Då hon har visat vissa tecken på att jaga små flygande saker blev jag lite orolig för att hon kanske fått ett bett någonstans i farten eller tuggat på en död humla eller något i den stilen och satte mig på huk för att klura ut vad det var som hände men jag såg inte mycket som verkade vara fel.

Hon forstatte dock att skaka på huvudet och det blev läge för en lite mer ingående undersökning varpå jag drog undan läpparna uppåt och neråt och såg något som kröp runt på ena underläppen.

En rödaktig liten myra. Förmodligen ganska förvirrad den med på vart sjutton den hamnat.

Jag borstade bort den så den dråsade ner på marken och kunde krypa iväg och kollade av lite snabbt om jag såg någon mer, men då jag inte såg något mer som kröp omkring och hunden slutat ruska på sig så verkade det vara bara den enda lilla äventyraren.

Resten av promenaden blev myrfri och det har inte upprepats igen - men med myrinvasionerna från tidigare år kommer jag ändå att ha ögonen öppna tills myrsäsongen är över.

Min ena lilla hund smugglar in små flugor...

Inte med flit, men de smyger liksom in i hans päls och krånglar sig ur när de har kommit in och slår sig sedan till ro i mitt stora fönster med blomkrukor överallt där de har tillgång till både jord att lägga eventuella ägg i och blad att gömma sig mellan.

Först såg jag bara de lite större (men ändå små förståss) som normalt brukar hålla till under björkarna och surra runt, men sedan började jag se mini-flugorna också. Dedär yttepyttesmå som kanske är ett par tiondels mm långa (förutom vingarna).

Då jag nyligen planterat om varenda krukväxt (med undantag av det glas med kvistar som står och rotar sig) så vill jag inte behöva göra en storsanering, och det är dessutom så pass varmt att invationen ändå lär fortsätta ett tag till, så istället gjorde jag ett par flugfällor som jag ställde i fönstren igår kväll.

Två små efterrättsskålar (mini-pajformar) med en knapp msk strösocker, en halv dl vatten (ungefär) och någon droppe diskmedel för att bryta ytspänningen, ihoprört för att fördelas i vattnet. Sedan ställde jag skålarna bland krukorna och väntade.

I morse fanns det 7 st. småflugor i vattnet och nu mot kvällen har jag hittat inte mindre än 11 st. uppdelat mellan de två små skålarna så flugfällorna fungerar uppenbarligen.
Frågan är bara hur länge de kommer att behövas...

Bad är sällan någon favoritstund för hundar och jag har många gånger hört om att man fått ta till trick och mutor för att få hunden in i badhörnan (eller duschhörnan) för en ordentlig rengöring.

Det är dock inte ett problem jag har haft med den äldre hunden i hushållet.
Han tycker visserligen inte att det är den roligaste stunden någonsin, men när jag har sagt att han ska "gå och duscha" (vilket jag alltid gör med glad röst) så skuttar han snabbt iväg till toa-dörren eller rent av igenom dörren om den är tillräckligt öppen. Att bli blöt är förståss en helt annan femma och när jag ska börja spola av honom får jag alltid ett missnöjt knorrande som för att få sagt "Jag gillar inte dethär, bara så du vet".

Han blir iallafall ren, fin och skuttar lika glatt in mot duschen nästa gång jag säger att han ska "gå och duscha" så ingen skada skedd.

Den nya lilla hunden däremot som fortfarande är relativt nybakad (lite över ett år gammal nu) har jag av naturliga skäl inte riktigt samma sorts reaktion från. Eller, iallafall inte riktigt än.

När det har varit dags för henne att bli champonerad har hon smitit undan, gömt sig under bord eller bakom soffan och visserligen snällt låtit sig fångas in när hon lyckats tränga in sig i ett hörn. Och för att förtydliga så är det inte tal om någon direkt flykt utan snarare lugna smitningar med sittpauser från hundens sida och en lika lugn matte som går efter och pratar med lugn röst om att det faktiskt inte är någon mening med att försöka smita och att hon kommer att bli såååå fiiiin när det är klart.

Men i morse hände något helt otroligt.

Det har regnat lite ute och det är dessutom försommar vilket innebär att hundarna har haft mängder av tillfällen att tugga i sig allt möjigt som de hittat ute och följdaktligen är lite lösa i magen ibland. Då båda har lång päls så behöver de därför spolas av lite snabbt vissa dagar och den äldre hundens glada inskuttande i duschen har varit fantastiskt användbart för sådant.
Den yngre hunden däremot har i princip lyfts upp så snart kopplet tagits av och helt sonika burits in till duschhörnan, dörren stängts och duschmunstycket lagts ner på golvet medan hunden hämtats på andra sidan rummet.

Efter morgonens runda bestämde jag mig för att båda hundarna skulle få en avspolning men det var inte direkt akut så jag släppte båda lösa i hallen och sade sedan att det var "dags att gå och duscha" varpå Båda hundarna gjorde en liten rusning mot toadörren. Den äldre hunden skuttade rätt in i rummet men den yngre stannade liksom till strax utanför tröskeln. Jag lyckades klämma ur mig ett glatt förvånat "Jaa, duktig tjej, gå in" medan jag pekade in mot rummet där den äldre hunden redan var och vips så var även hon inne och ja, jag stängde dörren för säkerhets skull...

Sedan var det dags för duschen och den äldre svarade som vanligt på sitt "hopp in" kommando genom att gå in i duschhörnan och småmorra lite när jag började lyfta svans och spola tassar.
Den yngre stod kvar strax bakom mig och när jag var klar med den äldre hunden så slapp jag lägga ner duschen och kunde helt sonika lyfta in den yngre med min lediga hand medan jag sade "Så, nu är det din tur" och spolade av även henne där det behövdes.

Sedan blev det en gemensam torkning som uppföljning på den gemensamma duschen och gemensamt utspringande från rummet när jag bekräftat att det var klart och de var fria att leka av sig lite.

Vi får se om (eller när) det händer igen...

Eller rättare sagt efter-promenad-vanor.

När vi har varit ute så är det nämligen dags för den väl lämpade vårvanan att vända upp-och-ner på hundarna för att kunna komma åt att plocka bort det mesta av alla kvistar, löv mm som har klängt sig fast i pälsarna.

Att ha små långpälsade hundar är visserligen kul eftersom de är fina att se på, men underhållet är inte precis en dans på rosor.

Efter en kortare runda kan jag lätt samla ihop ungefär en handfull torra löv, kvistar och diverse annat småskräp från hundarnas ben, magar, mustacher och svansar.
Efter en längre runda blir det närmare två.

Hundarna tar det dock med ro, även om hanhunden trycker ur sig ett knorrigt morrande för att visa sitt missnöje.

Det är inte bara vår, det är löpdags för den lilla tiken i hushållet också.

Efter dagens genomkamning blev det dags för det tillhörande goset, vilket brukar utmynna i att jag ligger och vilar på rygg i soffan och hon ligger på min mage/överkropp och sover en stund.
Självklart blev det en stund, dels för att det faktiskt är rätt mysigt och dels för att hon har varit lite smått slö nu i dagarna - vilket verkar vara en naturlig följd av hennes löp.

Jag är inte speciellt förvånad av att i efterhand se en liten blodfläck på min tröja där hon har legat och sovit.

Lite surt känns det iofs eftersom jag tog fram tröjan helt ren ur garderoben så sent som i morse, men det finns väl inte så mycket att välja på annat än att antingen handtvätta eller lägga den i tvättkorgen.

Den andra lilla hunden i hushållet är av förklarliga skäl mer intresserad än vanligt av tiken men det har han inte mycket för den lilla stackarn. Hon är nämligen fortfarande alldeles för ung för sådana lekar, och även om hon vore gammal nog så skulle det inte bli något av med et eftersom hon är lovad till en annan.

Nu börjar en tid av skilda rum, total brist på enskildhet för de små fyrbenta och dagliga upprepningar av uppmaningar till hanhunden att det faktiskt inte blir något av med dendär sortens lek idag heller.

Vad ni än gör, köp INTE en malteser!

Ja, de är söta små vovvar, pigga och sociala, lekfulla och väldigt fina.
Men i vårsmältningen är det rena mardrömmen med all dendär fina vita pälsen, så länge den nu håller sig vit mitt i allt smältvatten och stänk.

För en vecka sedan blev hon champonerad, kammad, fixad och blev så otroligt fin i sin vita svepande pälskappa.

Nu är hon smutsgul på ryggen, lerbrun på mage och ben, har tovor till höger och vänster, är inte ett dugg lättkammad pga all smuts som bitit sig fast i pälsen och luktar dessutom ganska illa pga alla dofter som finns i dendär smutsen som bitit sig fast.
Lyfter man lite på pälsen kan man hitta lite vita bitar här och var som legat skyddade av de smutsgula övre lagren och lerbruna undre men det finns inte många sådana.

Inte har jag ork eller lust att champonera henne igen heller för det är mycket smältande kvar innan det är klart och sätter jag igång en sådan spiral blir det snart ett par champoneringar i veckan om jag ska lyckas hålla henne i bra skick och så vit som hon borde vara.
Men till påsk ska hon få bli fin.

Jag vet att jag kommer att ändra mig om denhär rekommendationen så snart vårsmältningen är över och hon inte blir sådär smutsgul och lerbrun på nolltid längre så det får mig att hålla ut.
Det frestar dock på vår relation som hund och matte att jag har tovor och jobbig päls att försöka reda ut i tid och otid eftersom det tar tid ifrån andra aktiviteter som t.ex. 'dragkamp med fleeceflätan', 'dragkamp med strumporna', 'jakt på mjukisen' och 'avslappnat mys i soffan UTAN störande inslag av kam'.

Och visst, jag kan ju alltid ge upp och klippa ner henne.
Men hur kul vore det?

Jag har suttit och tittat igenom gamla bilder och minns med glädje tillbaka till tiden då min första hund var liten. Men man kan ju inte bara sitta och grotta ner sig i de positiva minnena, och när jag läste ett inlägg om en valp som är lite sen i rumsrenhetsträningen sökte sig tankarna direkt till mina första erfarenheter i ämnet.

Det börjar naturligtvis på morgnarna, då man var lite mer på sin vakt under dagar och kvällar.

Valpen var inte speciellt gammal och hade tillgång till sovrummet och hallen nattetid (även köket, men där hittade vi aldrig några pölar av förklarliga skäl).
Han hade dessutom fattat att det var Ute man skulle göra ifrån sig om det var möjligt. (Till stor del genom vårt ivriga berömmande när han kissat och bajsat ute och våra missnöjda grymtningar vid uppstädandet av olyckor, riktade mot olyckan, inte mot honom.)

Men som valp har man ju inte så mycket kontroll på blåsan, och nattetid kan det ju hända att man rör lite på sig, vaknar efter en stund och vill leka lite, vaknar till igen efter nästa tupplur - och så behöver man gå ut och ingen är vaken...

Vilket leder mig till de erfarenheter som då höll på ta knäcken på mig vissa morgnar, och nu får mig att le i mjugg över hur det hela utvecklade sig.

Det hände nämligen ibland att jag på väg från sovrummet till toaletten klev i en blöt fläck på golvet och det ledde förståss till att jag;
a) Vaknade väldigt snabbt
b) Lade på minnet vart fläcken var så jag kunde ta med städgrejor på vägen tillbaka från toan
c) Kollade om det fanns mer i närheten så jag inte klev i mer än En olycka

Efter några morgnar började jag inse att fläckarna kom allt närmare ytterdörren, och en morgon då jag var tröttare än vanligt, det var mörkt ute och jag knappt lyckades hålla tillbaka en arg svordom för att jag faktiskt Verkligen behövde gå på toa och inte hade någon direkt lust att lägga fokus på annat innan jag fått min lilla morgonstund... Så insåg jag att fläcken faktiskt var ganska långt från sovrummet denhär gången...
Satt och filosoferade lite när jag vaknade till och kom på att dedär olyckorna på morgnarna rört sig stadigt från sovrummet och allt närmare dörren och fann att jag trots trötthet och irritation satt och log för mig själv av stolthet över den lilla valpen som trots sin oförmåga att hålla sig eller säga till ordentligt ändå gjorde det lilla han kunde för att göra rätt.

Det var ju ändå inte läge att berömma för att han kissat inne, men det blev lite mindre gnällande över fläcken den morgonen, och medvetenheten om att fläckarna fortsatte flytta sig allt närmare dörren fick oss att komma ihåg att städa upp dem även när de kommit så långt från sovrummet att vi kunde ta oss till toan utan att kliva i dem.

Jag kommer inte ihåg hur lång tid det tog från början till slut, men minns (nu) med ett leende på läpparna även dendär morgonen då han VERKLIGEN behövde gå ut SNABBT och jag inte hann fram till dörren innan han med en ursäktande och lätt panikslagen blick hukade ner sig och släppte en växande pöl under sig preciiiiis bredvid dörrmattan och bara ett par dm från tröskeln och den stängda dörren.

För några dagar sedan när jag gick ut på morgonrunda med hundarna såg jag en död fluga liggande på rygg i snön utanför ytterdörren.

Det var relativt nyfallen snö och det såg ut som att flugan hade landat på rygg när den ramlade ner, så vad kan det tänkas betyda?

Det var ett tag sedan jag såg Gudfadern nu och en död fluga är ju ganska långt ifrån ett hästhuvud under täcket, men ändå... Om det till äventyrs skulle ha varit någon som lämnat den där med avsikt, vem kan det då ha varit, och vad var budskapet?

Antagande att budskapet var personligt mot mig så kan man ju anta vidare att jag har orsakat problem för någon specifik... varelse... och den har beslutat sig för att antingen ge mig en varning, eller kanske erbjuda mig en fredsgåva. Eller så har jag en hemlig beundrare med en förkärlek för flugor som försöker vinna mitt hjärta...

Det enda jag kan komma på som är ens lite logiskt (mitt i allt detta hypotetiserande) är detdär skrapande ljudet i väggen i hobbyrummet.
Kanske döljer det sig något där som vill vara kvar och tar till mutor eller hot för att jag ska låta bli att ringa och anmäla skrapandet till vaktmästaren? Men vad? Och ska jag tolka flugan som en present (som isåfall blev ohyfsat kvarlämnad i snön) eller som ett hot (som isåfall gick förbi relativt obemärkt)?

Ibland hittar hundar de mest underliga saker ute längs promenadstråken, fast under de kallaste dagarna brukar det bregränsas till kissfläckar, frysta matrester från ett snabbmatshak i närheten eller prasslande papper som bjuder in till en kort lekstund för att få upp värmen i de kalla tassarna.

Idag hittade dock min söta lilla tik något alldeles utmärkt på vår korta mitt-på-dagen-runda.

Hon stannade till väldigt nyfiket och då jag inte sett något missfärgat på fläcken böjde jag mig ner för att se vad det var, och upptäckte till min förvåning en hopvikt tjugo-lapp.

Då det inte fanns så många andra som gick längs vägen och den enda andra person jag sett gå där var långt utom synhåll så tog jag helt sonika in tjugo-lappen, som väl förmodligen kommer att gå till hundgodis eller något annat smarrigt som vovvarna får ta del av.
Kanske rent av en allmän godissökning kvällen till ära nu när det snart är trettondagen och allt.

Ännu ett nyår avklarat och idag ska jag fixa en lammstek åt mig själv mest bara-för-att.

Två trötta hundar klarade några timmar ensamma hemma medan matte var middagsgäst några hus bort med trevligt sällskap plus en fjantig dobermann som smög runt bordet och myste.
Och sedan hem med tid för en promenad innan tolvslaget, som "firades" med en varm dusch och stängd badrumsdörr så smällarna utifrån inte skulle retas med hundarna i onödan.

Den ena är nämligen mer än lovligt skeptisk och gömmer sig gärna när det blir för mycket smällande, medan den andra (som firat sitt allra första nyår i livet) mest blev irriterad på vad sjutton detdär oväsendet var och skällde ut både smällandet och matte för att hon inte gick och kollade vad det var för något.
Och det var bara under det spridda smällandet innan tolvslaget...

En intressant stund alltså, men då det är ganska lugnt med smällandet häromkring så var det över ganska snabbt och inget långt utdraget vinande, poffande, brakande och smällande.
Skönt både för mig och hundarna, som efter duschen låg i soffan och myste en stund medan eftersmällarna poffade förbi med ojämna mellanrum.

Sedan, sova. Och det var vi väldigt väldigt bra på...

Igår var det dags igen för den klo-relaterade tortyren.

Den äldre hunden har i nästan hela sitt liv kämpat sig genom kloklippningen för varje enskild klo som ska tas, men igår var han förhållandevis lugn. Och jag blev faktiskt mer än en aning överraskad då det tog mindre än 10 minuter att bli helt klar med de fyra små ryckiga tassarna. I normala fall får jag ta ett par minuters paus ibland mitt under klippningen och det kan lätt ta 15-20 minuter om inte mer de gånger han är på ordentligt krångelhumör.
Men som skrivet, inte igår. Och när det var klart fick han både beröm, bus och greenie.

Valpen däremot satte upp försvar... Den första tassen, fyra små klor, tog 20 minuter att ta sig igenom.
Mycket för att jag inte ville klippa av för mycket och helt enkelt lät bli att klippa om jag fått klosaxen till klon och tassen trycktes upp eller rycktes undan. För att inte tala om allt hoprullande och spjärnande och krafsande med de tassar som inte höll på klippas och snurrande och vridande...
Men efter att den första tassen var klar tog de resterande tre knappt 2 minuter att klippa klart. Jag antar att hon antingen blev trött på att kämpa utan att få komma loss, eller insåg att det nog inte var någon större fara ändå, för med de sista tre tassarna var det inte ens så mycket som ett litet ryck som kändes av.
Och självklart blev det beröm och gos för den lilla sötnosen när det var klart, och hon låg snällt och frustade lite på min mage en stund medan jag kliade och myste med henne och världen normaliserades igen, andetag för andetag.

Så fyller man upp en söndagskväll.

En fördel när den första hunden är intränad och har lärt sig vad som gäller är att den nya hunden helt enkelt "lär sig i förbifarten" vad olika saker betyder.

Som t.ex. "vänta" och "varsågod" som jag har använt på den äldre hunden som vanligt medan valpen hållt sig lite i bakgrunden och kollat läget.

Vänta används när vi har kommit in från promenaden och jag vill skala av mig vinterkläderna innan jag tar av halsbanden och kopplen, och valpen är visserligen fortfarande lite ivrig och vill fram och komma loss först när det är dags, men sitter eller står eller ligger och väntar snällt i närheten av den äldre hunden som slappar den knappa minut eller så det kan ta för matte att få av sig jacka, mössa, vantar och skor och hänga upp dörrnyckeln på den designerade kroken.
Sedan brukar jag medvetet växla vem som får komma loss först så det inte blir något rushande eller tävlande mellan de två små för att vara den som "vinner", plus att jag har lyckats införa det splitter nya kommandot "hopp och lek" när det är klart, halsbanden är avtagna och jag har gosat klart med dem och känt igenom dem efter skräp och/eller snöklumpar för att se om något behöver plockas/spolas av eller om det reder sig självt.

Varsågod reagerade valpen som starkast på i morse då jag fyllde på matskålarna som gapat tomma sedan det sena kvällsmålet igår.
Tidigare har bara den äldre hunden gått fram och börjat äta direkt, men i morse så sprang även valpen fram och de stod och åt från varsin matskål direkt. Annars är den vanliga ordningen att den äldre hunden äter först, sedan går undan lite och låter valpen äta ifred för att fortsätta växla en stund, alternativt att den äldre hunden äter lite ur vardera matskål och sedan väljer vilken han ska äta ur, och valpen går fram och tar den andra.
Jag vet dock inte vilken logik han går efter när han väljer eftersom det är exakt samma mat i båda...

Vi får se om det blir fler små kommandon som faller på plats utan någon direkt aktiv träning.
Det gör onekligen livet lite lättare.