Min dator har kraschat... Den vill inte starta alls och inte ens bios laddas.

I skrivande stund finns det en beställning lagd via internet på nya delar som förhoppningsvis ska lösa problemet och i samma veva ge mig en förbättring i prestandan, men det återstår att se när delarna kommer hem och 'någon' har installerat dem.

Ja, MIN dator har alltså kraschat.
Ändå finns det redan inom ett dygn en beställning på nya delar och detta blogginlägg skrivs, samtidigt som MIN dator står obrukbar och avstängd.

Beställningen är lagd på sambons dator.
Dethär skriver jag från någon annans dator som jag har tillgång till dagtid.
Jag sitter inte precis övergiven och avskuren från min omvärld.
Någon smartphone äger jag inte och planerar inte att skaffa.
Min gamla trasiga laptop ligger också obrukbar (med kraschad och oersatt hårddisk sedan ett par år tillbaka).

Istället roar jag mig med tanken att jag äntligen har tid att se på någon av dedär filmerna, läsa någon av dedär böckerna jag har liggande, kan vara ute i solen mer istället för att sitta vid datorn och surfa på nätet, läsa nyheter, debattera, kommunicera osv.

Som om jag när datorn inte fungerar inte har valet att låta bli att starta den?

Om inte annat så får det mig att tänka till lite på hur beroende vi gör oss av tekniken vi har omkring oss i vardagen.
Datorn används till kommunikation med nära och kära, nya bekantskaper, debatter, nyhetsflöden, i en del fall ser vi även film och serier via datorn istället för TVn och varför inte? Utbudet är enormt, man kan själv styra helt över när man tittar, man kan pausa när som helst och behöver inte vänta till reklampausen för att gå på toa. Vi mailar, chattar, tweatar, statusuppdaterar, arrangerar bilder och text för att ge en uppfattning av oss själva som rimmar illa med den faktiska bilden av oss - sittande på en stol med en bildskärm framför oss, mentalt utförande allt detdär som vi läser om och ser film av att andra gör.

Vi lever i en "tänk om-värld" där vi kan fantisera fritt om att vi äger en häftig ninja-katt som verkar materialiseras fram istället för att gå, eller en snarkande hund som låter som en motor. Vi kan mentalt befinna oss på toppen av Maccu Piccu, och ett par klick senare i en djungel i Afrika, ett par klick till och vi är på shoppingtur i cyberrymden och hittar allt från de senaste modekläderna till retroprylar och inredningsdetaljer.

I verkligheten sitter vi fortfarande där på en stol med en bildskärm framför oss som visar ettor och nollor i oändliga kombinationer.

Själv ska jag försöka hålla tillbaka lusten att ockupera sambons dator och istället njuta av solskenet under helgen som kommer, ta hundar och eventuellt kamera ut i naturen, sitta och läsa en av dedär böckerna som legat ignorerade så länge, kanske får jag rent av lust att röja lite hemma och laga till dendär steken som legat i frysen och väntat på att jag ska hitta inspirationen.

Vad skulle ni ha gjort?

Ibland undrar jag faktiskt om det är något fel på de personer som jobbar med filmljud.

Man får anstränga sig för att höra dialogen, men när en ljudeffekt dyker upp är den så pass hög att man rycker till om det så bara är en glad liten musiksnutt som spelas när den söta lilla flickan dansar in i rummet.

Så, är det olika personer som har ansvar för olika delar av ljudet?
Har de gjort sig av med de personer som ska sätta samman allt till en hållbar film rent ljudmässigt?
Struntar de rent av i dialogen och kör bara på bild och bakgrundsljud utan att ta någon hänsyn till vad som sägs?
Eller förresten, nu är jag nog lite orättvis för bakgrunden och dialogen är trots allt matchande en stor del av tiden.

Snarare är det specialeffekterna som blir för högljudda.

En dörr som smäller låter sisådär tre gånger högre än de personer som står och skriker åt varandra, vilket känns helt orimligt.
Bakgrundsmusiken som ska bygga upp stämningen gör att man knappt kan höra vad som sägs innan crecendot och jag missar ungefär hälften av vad som händer bara för att jag försöker värja mina stackars öron från ljudet.
Svärdsklingor på andra sidan en stor sal låter högre än de soldater som springer fram mot de två personer som fäktar, vilket också inte känns som det stämmer speciellt väl med verkligheten.

Men visst, nu ska jag väl också vrida lite på det och försöka ta den cinematiska vinkeln.

Bakgrundsljud och specialeffekter ger filmer ett större djup, de bygger upp stämningen och ger fokus där scenen så kräver.
MEN, måste man verkligen höja volymen så mycket för att få fram det?
Kan man inte istället sänka volymen på de springande stegen till förmån för svärdsklingornas klang? Eller kanske låta stämningen byggas upp lite mindre uppenbart så publiken lutar sig fram mot och in i filmen istället för ryggar tillbaka för att ljudet blir så högt att det blir obehagligt?

Eller, är det så att filmer gjörs allt mer för hörselskadade?

Jag menar, många utländska filmer (som också är de som oftast gör sig skyldiga till just detta) är ju ändå textade och man behöver ju inte höra vad som sägs.
Hörselskadade kan dock ofta uppfatta basen, och den går ju igång rätt så rejält när dramatiken går hög. Så, om de tänker som så att publiken ändå läser undertexterna och bara känner stämningen i basen så är det ju helt logiskt att de drar igång specialeffekterna på högsta möjliga volym för att ge de stackars hörselskadade en så bra filmupplevelse som möjligt.

Men, vi som hör normalt då?

Kanske har de bara skickat ut fel version av filmen ibland... Jag ska väl åtminståne inte direkt anklaga dem för att medvetet göra fel eller försöka sabotera folks hörsel.
Och nog för att det ibland kan vara de egna ljudinställningarna som ligger bakom oblansen, men när det skiljer så pass mycket mellan olika filmer så kan man nog ändå anta att det ligger något i själva filmerna också som styr hur ljudet uppfattas.

Jag har ett antal återkommande bi-sysslor som kommer och går lite som de vill.

Vissa jag väldigt gärna egentligen skulle vilja göra något mer av, men tyvärr tillåter ett antal 'ska bara' ställa sig ivägen för. Oftast omsorgsfullt orkestrerade av mig själv vid något tillfälle.

Väntar på... något... som ska göra mig fri att... agera mer...

Jo, det blir lite kryptiskt nu.
Livet förändras lite, sakta men säkert. Ett nytt lugn har sänkt sig och jag känner mig mer balanserad än på länge. Men hur länge kan denhär känslan av jobbrelaterad post-traumatisk stress sitta i?

Det har iofs varit rätt så stressigt i ett par tre år ungefär, vad jag har märkt iallafall.
Så, ett litet tag till kan jag nog vänta på att lugnet ska ta fäste.

Tills dess... väntar jag... antar jag...

Oförklarliga blåmärken tror jag att många har ibland, som man fått efter att t.ex. gått för nära ett hörn på ett bord och slagit i benet i förbifarten, sedan glömt bort och inte kommer ihåg förrän man sett blåmärket och funderat ett tag på vad det kan tänkas komma ifrån.

Men oförklarliga brännmärken, det måste vara lite mer ovanligt.

Jag såg ett på min vänstra arm redan igår och trodde först att jag måste ha inbillat mig, eller att det inte var något brännmärke utan nog var något annat som kanske till och med suttit där några dagar utan att jag tänkt på det. Men, så verkar inte ha varit fallet eftersom det mot kvällen hade börjat vätska lite.

Idag har jag en fin lite avlång blåsa på insidan av underarmen som varken gör ont eller ger något obehag, förutom att det känns lite knepigt att den alls är där.

Vi får väl se om jag någonsin kommer på vart det kan ha kommit ifrån för jag har verkligen inget minne av att ha kommit åt något jag kan ha bränt mig på till den grad att det skulle bli en blåsa av det, och en dryg dc upp på underarmen dessutom... Det hade varit mer logiskt om det iallafall hade varit på min ena hand eller om det funnits något mer tecken på att jag rört vid något jag inte borde.

Nu är det dendär tiden på året igen då man ska ha gått igenom året som varit, räknat ihop alla 'rätt' och 'fel' och hoppas att man iallafall går jämnt ut ifall plus-sidan inte får ett starkt övertag.
För att inte tala om dedär löftena som ska göras, när man ska försöka motivera sig till att bli mer hälsosam, gå ner i vikt, få ett bättre jobb, avsluta detdär projektet som har legat och väntat, starta detdär projektet man har gått och tänkt på och inte gjort något åt, bli bättre/duktigare/starkare/snabbare/snyggare osv.

Själv har jag inte funderat så mycket på att ge något nyårslöfte eftersom det faktiskt är något man borde kunna göra när som helst under året.
Jag har inte heller något jag direkt har känt att jag borde ha gjort bättre eller mer av. Förutom kanske att bli bättre på att ta ledigt...

Jag kommer nog att fortsätta som vanligt, men förhoppningsvis låta mig själv ta lite mer fri tid från jobbet när behovet börjar kännas av. Men något nyårslöfte skulle jag inte kalla det.

Och ändå är det barnen som ska köras runt och visas upp för alla släktingar som de sällan träffar övriga året.
Barnfamiljerna ska sätta sig i bilen och åka runt halva dagen här, halva dagen där, eller förväntas åka 30-40-50 mil eller mer enkel väg i jultrafiken för att mor- eller farföräldrar ska få träffa de små.

Och jag kan inte annat än undra hur det går ihop med att julen är Barnens högtid.

Ser man det från barnens perspektiv - speciellt de minsta - är det ju inte så värst roligt att behöva kliva upp tidigt och sedan sitta i en bil i upp emot flera timmar, för att komma till ett stojigt hem där det låter och luktar ovant och där de inte kan få den vila eller dagsrytm de är vana vid.
Barnen blir stojiga, oroliga, trötta, hyperaktiva både genom den ändrade dygnsrytmen och allt godis som serveras "för det är ju bara jul en gång om året".
Presenter slits upp efter Kalle Anka, mer godis och julmust, glansiga barnögon som lyser av... ja, lycka? Snarare trötthet och en känsla av överväldigande.

Sitter barnet hellre i mammas eller pappas knä och vilar en stund kommer genast någon och 'vill låna' eller frågar varför h*n inte leker med de nya leksakerna, eller vill ta kort och kräver ett leende, eller försöker få ihop barnaskaran i en glad hög framför granen bland papper och snören och klappar.

Är det verkligen så bra för barnen att behöva skeppas runt på det sättet och kan man verkligen säga att det är Barnens högtid när det planeras på det sättet?

Personligen tycker jag att man borde vända på det.

Barnen borde få vakna upp i sina egna sängar, till en mysig morgonstämning.
De ska få vakna i sin egen takt, kanske få besök av den familj som inte annars finns där hela året och när de blir trötta ska de kunna gå och vila i lugn och ro utan att behöva bli störda av folk som 'vill låna' eller ta kort eller vad det nu är för ursäkter som dyker upp.

Är det barnens högtid så borde den ju firas på ett sätt som barnen verkligen kan uppskatta, istället för i en sockerrusig frenesi med folk som rycker och drar i dem, timmar spenderade i kalla bilar, kamerablixtar i ansiktet vart de än vänder sig och utan möjlighet att ens få sitta och vila en stund i stillhet och lugn.

Det finns säkert barn som tycker att det är jätteroligt att få bli helt vilda en hel dag och bara få skratt och leenden med allt bus - tills granen rasar eller någon får ett blåmärke och det vänder tvärt till att de nu banne mig har gått för långt och nästa år blir det ingen jul alls om det ska vara sådär...

Nej, fram för lugnare jular med barnen på hemmaplan och de krävande mor- och farföräldrarna slirande runt på vägarna istället. Tycker de att vägarna är trygga nog för det dyrbaraste de har att vara ute och åka på så borde vägarna vara trygga nog för dem själva också.

Vad är det egentligen som säger att vi måste ha våra jular på vissa speciella sätt?
Hur mycket julstämning får man om man har måsten att ta hand om så gott som dagligen?
Hur stämningsfyllt blir det om schemat spricker pga att pepparkakorna inte bakas när det var tänkt?
Hur roligt blir det att fixa saker till jul om man samtidigt som allt ska göras måste kolla av med andra hur långt de har kommit, vad de har fixat eller inte, hur schemat ser ut med jobb, resande osv osv...

I år har jag tagit Jul-ledigt.

Visst blir det några små traditioner, som småätande på godis och frukt, dedär jultidningarna som mormor alltid brukade ha hemma och som jag så länge jag kan minnas har kopplat samman med avslappning kring julhelgen, småpyssel i köket och kravfrihet.

En sak mina föräldrar inte gjorde när jag växte upp vara att åka runt till familj och släkt.
Vi vaknade hemma, gjorde oss lite extra fina dagen till ära, fick gröt och ost- eller skinksmörgås till frukost, ett morgonpaket var som höll oss sysselsatta några timmar, eventuellt besök av någon annan som kom förbi på förmiddagsfika, satt i övrigt och knäckte nötter, pysslade, tittade på paketen under granen och njöt av lugnet som äntligen satt in efter allt julstök dagarna innan.

Mammas och pappas sena nätter med köttbullsgräddning, skinkan som skulle bli klar i tid men alltid startades lite för sent, tomtar som skulle upp lite överallt i fönster, på hyllor, hängande i lampor och stående i trappan, granen som skulle kläs, belysningen som varje år måste trasslas upp, pepparkaksbak, bullbak.
Dofterna finns inbakade i ryggmärgen och jag tänker alltid att någon dag ska jag också fixa egna köttbullar, bullar, pepparkakor och grynkaka (som vi iofs inte gjorde själva utan fick av mammas svägerska).

Men tills den dagen har jag kommit fram till att jag behöver ett lugnare liv och jag lutar mig lugnt tillbaka i vetskapen att ingen kommer att klandra mig för det, ens för ett ögonblick.
Jag ska iofs köpa hem lite god mat, kanske göra en helstekt kyckling med julkryddning, kanske får för mig att ändå prova detdär receptet på lutfisk med bacon som jag läste om... Eller så blir det bara småätande av frukt, godis och nötter hela dagen.

Vem orkar äta riktig mat när magen konstant fylls på?

Fast en janssons vore ändå rätt gott. Eller dendär helstekta kycklingen fylld med äpplen och rödlök. Eller hemmagjorda köttbullar. Eller julkorv...

Men vi får se hur det blir.
För stunden lämnar jag mer än gärna över allt detdär till andra som känner sig motiverade att göra det.
Och på julafton kommer jag att sitta och koppla av, lösa lite korsord ur någon jultidning, mysa med hundarna, ge dem en festmåltid som får dem nöjda för ett tag. Se på film, läsa någon bok eller kanske slösurfa lite bara för skojs skull.

Jag ser iallafall fram emot en lugn långhelg utan några som helst måsten eller tider att passa och det blir min julklapp till mig själv i år.

Såg att det blivit debatt då det visat sig finnas personer som föredrar att anställa icke-rökare och även tar hänsyn till det under anställningsprocessen.

Min första tanke var faktiskt "Men så bra" för det är faktiskt inte speciellt trevligt att jobba nära någon som röker. Inte för att de tar fler raster än andra eller för att de på något sätt skulle vara otrevligare utan i mitt fall handlar det om något så enkelt som doften som cigarettröken lämnar efter sig i hår, kläder och lite allmänt överallt när folk har rökt.

Jag skulle faktiskt helt ärligt inte vilja sitta bredvid någon som röker, just för att dendär doften sitter kvar en bra stund efter att cigaretten har fimpats och det faktiskt inte är någon speciellt trevlig doft.
För att inte tala om hur illa andedräkten luktar efter kombinationen cigarett + kaffe...

Men å andra sidan, de personer jag känner som röker är det ju egentligen inget fel på och de flesta märker jag inte av det på speciellt mycket. Dock är det personer jag sällan umgås speciellt intensivt med och de gånger det har blivit mer intensivt har de visat hänsyn (både släkt, vänner och bekanta) och rökt utomhus eller avstått en stund för att inte utsätta mig och andra för röken mer än nödvändigt.

På ett sätt känns det faktiskt väldigt fel att välja bort någon enbart för att de röker...

Men, vem vill ha nikotindoftande fingrar i munnen hos tandläkaren? Hur avslappnande skulle det kännas om massören doftar mer tobak än fräscht? Hur påverkas matlusten om servitören ställer ner maten samtidigt som man känner tobaksdoften sticka i näsan? Hur bra känns det att lämna sitt lilla barn på dagis till en pedagog som tar emot i ett moln av tobaksdoft som satt sig fast i kläderna?

Ja, jag vet att jag nog är känsligare än de flesta och då är jag inte ens allergisk. Men för mycket cigarettrök gör mig illamående och ger mig huvudvärk, så något reagerar jag uppenbarligen på och mitt ogillande av cigarettrök kan mycket väl komma från att jag vet att det kan bli jäkligt obehagligt om det varar för länge.

Så vad tycker jag?
Är det rätt eller fel att välja bort en potentiell anställd för att h*n röker? Kan man sätta någon slags gräns för 'okej att feströka men inte att röka varje dag' eller 'rökfri under arbetstid'?
Själv föredrar jag faktiskt folk som inte röker, även om ett flertal rökare också har gjort bra resultat. Men dendär doften... Det är verkligen inget jag skulle vilja ha omkring mig dagligen.

Så om jag någonsin skulle behöva anställa någon, skulle jag då ta hänsyn till om personen röker?
Ja, kanske. Det känns faktiskt inte som någon omöjlighet alls, även om det väl inte hör till de frågor jag normalt sett kan tänka mig kommer upp under en intervjusituation.

För ett tag sedan läste jag en artikel någonstans om att barn behövde träning.

Jag har iofs redan berört just detta i mitt förra inlägg om barn och bantning, men när jag ändå är inne på ämnet kan man ju plocka upp tråden igen.

Min första tanke är att det är helt fel att börja lägga in orden "motion" och "träning" i barns världsbild.

Saker som fotbollsträning, eller simträning, eller 'mammas motionsrunda' är väl okej, men att barn ska behöva sätta sig in i sin kropps hälsa på ett djup som många vuxna inte gör känns bara ... fel.

Självklart ska barn röra på sig så de utvecklas både kroppsligt och mentalt.
Det är så barn växer. Genom att prova, testa, experimentera, känna sig fram, prova och antingen lyckas eller misslyckas, och om de misslyckas antingen sluta eller fortsätta försöka med antingen samma sak igen eller en annan.
Att använda kroppen i den sortens växande och utvecklande hör liksom till redan från att de lyfter huvudet för första gången, fäster blicken på något och börjar röra sig emot detdär lockande, viftar med händerna och slutligen greppar tag om något för första gången med en medveten tanke om att vilja upptäcka och undersöka.

Men i barns fall är det lek, upptäckarglädje, utforskande, något som inte ska behöva vara planerat med en viss tid eller intensitet enligt ett visst schema för att kroppen ska få den bästa möjliga utvecklingen.
De ska inte behöva planera in sina hobbies med andra saker parallellt för att 'få lite bättre allround-träning'.

Föräldrarna ska inte heller behöva lägga in i sina veckoscheman att barnen har fått sin dagliga motion av varierat slag, eller att de har fått sina X portioner av frukt och grönt, eller att de har gått si eller så många promenader osv.

När barn leker fritt så är det bra mycket bättre för deras kroppar än om man skulle ta med dem till ett fullt utrystat barnanpassat gym. Det spelar ingen roll hur många som försöker övertyga mig om det - inte för att någon någonsin har försökt göra det men ändå...
Barns fria lek - gärna ute i 'naturlig terräng' - är den absolut bästa formen av träning någon kan få och att försöka strukturera upp en sådan sak på konstgjord väg går inte.

Faktum är att jag tror att 'lek-träning' för vuxna vore en rätt bra grej, om man bara lyckades hitta tillräckligt många intresserade vuxna för att starta upp någon slags träningslokal med 'oversize' klossar, bilbanor mm som de kunde hoppa, krypa, åla, skutta och leka sig omkring i ett par-tre tillfällen i veckan - eller än hellre dagligen.

Snacka om allroundträning...
Hoppa jämfota i soffan en stund, kryp sedan över bilbanan med en stor leksaksbil i ena handen och håll balansen utan att släppa bilen när du kryper över de andra bilarna på banan, spring sedan runt lite i rummet lätt skuttande och variera mellan att sätta ner häl eller tå först, stanna lite då och då tvärt genom att hoppa och landa bredbent, glöm inte att flaxa runt med armarna under tiden och bär eventuellt med dig en stor kloss eller en docka i ena handen (eller båda), sitt vid ett bord och rita med en stor krita på ett stort papper samtidigt som du gungar med benen från knäna och neråt, flexa ordentligt med fötterna och grimasera tydligt med hela ansiktet, gärna tungan i ena mungipan, osv.

Summa summarum;
Barn får redan en hel del träning genom sitt sätt att vara. Genom att inte sitta stilla som vi vuxna ofta gör, genom att intervall-träna omedvetet så gott som hela dagarna, genom att använda hela kroppen i sträckningar, böjningar, skuttande, sittande, helt enkelt allt de gör mellan alla dedär många olika aktiviteter de roar sig med.
De behöver inte undervisas i motion.
De behöver bara uppmuntras i det de redan gör.

Vad är det egentligen som definierar något som 'vardagslyx'?

Har det med levnadsstandard att göra mer generellt eller är det vissa specifika saker som man 'unnar sig' emellanåt som står för vardagslyxandet?

Rent spontant kan jag tänka mig att många ser det mer eller mindre obligatoriska "fredagsmyset" som vardagslyx.
Dendär kvällen i veckan som man istället för middag fixar plockmat, då man struntar i dieterna och kaloriräknandet och äter chips med dip eller något man köpt på vägen hem för att slippa stå vid spisen.

Men är det 'vardagslyx' om det inte sker på just vardagar och på regelbunden basis?

För mig personligen är vardagslyx sådana enkla saker som mjukt toalettpapper, något vackert i inredningen som gör att jag blir glad av att vistas i mitt hem, tillgång till något som roar och berikar - i mitt fall böcker - och som man kan ta en stund för lite när som helst och så tid förståss. Tid att luta sig tillbaka, vila och njuta av att 'bara vara', att släppa taget om alla måsten, borden, ska snart och istället lägga in ett otvetydigt 'ska bara' följt av något jag helt enkelt bara känner för att göra.

Mest intressant tycker jag det blir när något jag känner för att göra råkar sammanfalla med något jag borde ta itu med, för då om något kan jag känna att jag kombinerar nytta med nöje och både får något viktigt gjort och gör något som känns viktigt för själen samtidigt.

Jag fick höra ett gammalt visdomsord för inte så länge sedan;
"Skynda dig medan du har lust."

Det känns som något man borde försöka leva efter.

Nu handlar dethär tack och lov inte om mig, men jag har börjat fundera lite på detdär med vad fihet i livet egentligen innebär.

För mig handlar det mest (och ganska enkelt uttryckt) om att vara fri att ta egna beslut om vad jag vill göra.
Det gör jag också stup i ett och ändå är det många som ser mig som onödigt politiskt korrekt - så jag antar att det är den roll jag har valt att ta på mig här i livet. Jag tar reda på fakta, väger fördelar och nackdelar, går ibland på ren magkänsla och har med tiden blivit riktigt bra på att acceptera läget och göra det bästa möjliga av situationen.
Mycket - tror jag - tack vare att jag har dendär känslan av att jag alltid har möjlighet att välja.

Andra har inte den förutsättningen.

Lite då och då under livets gång har jag hittat antingen en anledning eller nyfikenhet att läsa på om dedär förhållandena som går helt åt skogen fel. Där den ena parten blir slagen, verbalt nedtryckt, hånad, utnyttjad och allt detdär.
Det har varit intressant läsning och jag har trott att jag har fått ett rätt bra grepp på hur det egentligen fungerar.

Dock har något nytt vaknat till i huvudet på sista tiden där jag undrar över hur fri man egentligen kan bli så länge man är på något som helst sätt beroende av andra.
Kopplingen till misshandelsförhållanden kommer strax.

De flesta av oss är beroende av vår inkomst, eller vår partner, eller vår familj, eller våra vänner. Av mat, luft, kläder mm för att överhuvudtaget överleva och för att få någon slags livskvalitet. Ett boende, transportmöjligheter och dedär mindre viktiga men ändå ganska viktiga delarna som håller våra hjärnor stimulerade och vår motivation igång.

En person i ett misshandelsförhållande har i regel gjort en konst av detdär beroendet och istället för möjligheterna - nytt jobb, löneförhöjning, ett jobb man trivs med, boende man väljer efter tillgänglighet och finansiell situation osv - så finns det hinder.
Faktiskt hur många hinder som helst, eftersom den man bör kunna sätta sin tillit i är den som bestämmer.

Valfriheten försvinner och det lilla man har kvar - som i alltför många fall består av att lyda eller säga ifrån och bli straffad på ett eller annat sätt - har så lite betydelse på livskvaliteten att man till slut inte ens ser det som en möjlighet utan snarare som en överlevnadsstrategi.

Skulle en sådan person lyckas göra sig fri finns beroenden kvar överallt.
Arbete om h*n har något, barnomsorg och påtvingat samarbete kring barnet/n om det finns några, pengar är i regel ett stort hinder och så förståss alla dedär valmöjligheterna som man har glömt, eller inte längre vet hur man ska hantera eftersom valfriheten har varit borttagen så länge att man känner sig osäker och blir rädd att ens försöka.

För att inte tala om det beroende man i alltför många fall har vad gäller andras vänlighet.
Vänner och släktingar som kan ställa upp ekonomiskt när det kniper, kan passa barn, kan "skola in" en i något som liknar en fungerande vardag trots all stress, oro och osäkerhet. Kanske myndigheter för att få bidrag så ekonomin går ihop utöver det vänner och släktingar kan tänkas bidra med om de har möjlighet och vilja.

Och frågan jag avrundar med och som jag lär fundera på ett tag är;

Kan man egentligen hjälpa en person som slagit sig fri att bli starkare och hitta sitt eget fotfäste utan att riskera att kränka personen genom sin 'hjälp'?
Hur bra kan det egentligen kännas att leva på andras allmosor, behöva förlita sig på bidrag och hjälp från andra för att få det att gå runt ekonomiskt eller att behöva gå på andras rekommendationer istället för att ta ett eget beslut?

Ja, alltså, det är inte jag som ska gifta mig.
Jag ska 'bara' vara bröllopsgäst när min sambos syster gifter sig i höst.

Sambon är dock lite nervig eftersom han varken känner sig direkt bekväm med att klä upp sig eller med att behöva socialisera bland folk man inte känner och som har förväntningar på uppförande mm som man inte är helt förberedd på alla gånger.
Han har berättat lite om vad jag har att vänta mig, både vad gäller hans släktingar och brudgummens familj.

Och det är inte utan att man blir lite smått nervös ändå...

Det är iofs inga direkta konstigheter, men att de två familjerna är så pass olika varandra (iallafall i vissa specifika fall) kan orsaka en del intressanta vinklingar under festens gång.

En del av mig jublar av glädje och ser verkligen fram emot att se de olika konstellationerna mötas och 'uppföra sig'.
Samtidigt som en annan del börjar tvivla på att dedär supersnygga skorna jag hittade kanske inte är helt idealiska ändå och att jag kanske borde tänka om ett eller annat osv...

Mest tror jag ändå att det kommer att bli riktigt kul, både att gå på bröllopsfesten och att träffa lite folk som jag nog sällan eller i vissa fall aldrig lär träffa på igen.
Min klänning är fortfarande på idé-stadiet om inte sömmerskan har kommit längre än hon har antytt. Resten lär ge sig med tiden... Det är fortfarande ganska långt kvar.

Jag var och hälsade på en äldre släkting idag som så länge jag kan minnas har varit gammal men samtidigt pigg, energisk och alltid haft något projekt eller engangemang på gång.

Det senaste året har hon dock börjat tackla av lite, men så är hon också närmare 100 än 90 nu och det är med ålderns rätt hon har börjat finna en mer avslappnad takt i livet. Synd nog ser hon allt sämre och blir även allt mer ostadig i kroppen, men sådant hör ju trots allt till den höga åldern.

När jag kom dit låg hon och sov, men en i personalen sade att det borde gå bra om jag väckte henne, så jag gick in till hennes rum och strök henne lätt på axeln.

Hon vaknade till litegrann, men inte mer än att ögonen öppnade upp någon liten glipa och hon trött mumlade något och ett leende började spridas i hennes ansikte. Jag pratade lite, men hon drev tillbaka in i sömnen med ett så avslappnat leende på läpparna att jag inte hade hjärta att försöka väcka henne.
Så istället satt jag där en liten stund, betraktande hennes lugna ansikte, lyssnande på hennes lugna andetag och undrade vad hon drömde om.

Något bra lär det ha varit iallafall för den stund jag satt där lämnade leendet inte hennes ansikte och hon såg sådär avslappnat lycklig ut. Dendär minen man oftast ser hos barn, helt bekymmersfria och med minnen av en alldeles underbar dag att tänka på till sista stund innan de somnat.

Med tanke på de bekymmer hon tyvärr behövt leva sig igenom under de senaste åren var det extra skönt att se dendär stunden då hon seglat bort till en lycklig dröm...

Nu har det varit på tapeten med fattigdom ett bra tag.

Låginkomsttagare, arbetslösa, sjukskrivna och utförsäkrade som knappt har råd att sätta mat på bordet, som inte har köpt något eget klädesplagg på flera år utan prioriterat barnen, som inte har ätit sig mätt på månader eller måste förlita sig på snälla vänner och släktingar för att få ett ordentligt mål mat, som hotas av kronofogden pga gamla skulder, som inte har råd att få vardagen att gå runt månaden ut.

Och nu när semestertiden är här - ja då blir det genast så synd om barnen för att de inte har tillgång till ett sommarställe eller inte får åka utomlands.
De stackars barnen måste sova hemma varje natt för att deras fattiga föräldrar inte har tillgång till ett sommarställe...

Vad hände med dem det är synd om för att de knappt har råd med mat?

Själv var jag aldrig utomlands under min uppväxt och de familjeresor vi gjorde när jag var liten minns jag inte överhuvudtaget.

Däremot minns jag med glädje dagarna i trädgården när vi låg på en filt i gräset, läste gamla serietidningar som pappa räddat från tippen, svalkade oss ibland med vatten från den gamla barnpoolen eller från en hink med kallt vatten som vi hällde över oss och lyssnade på radion som stod i ett öppet fönster och spelade upp sommarprat, musik och nyheter.
Eller dedär dagarna när vi åkte till stranden med en kylväska packad med smörgåsar, saft och kex, handdukar, något att läsa, lite leksaker och pappas windsurfing-bräda som vi barn brukade paddla runt på när pappa inte var ute med den och den inte användes som fikabord eller vindskydd.
Eller spontanutflykterna med en filt, lite matsäck och något att läsa till en skogsdunge eller någon annan fin plats i närheten till hemmet. (Mer för att slippa besöken från grannarna än för att uppleva något annorlunda än hemmaplan.)

Man måste inte åka utomlands, vistas på sommarställe eller aktiveras på lekland, djurparker eller andra sevärdheter för att ha en bra sommar.
Det är inte synd om någon för att de inte har fått leka på utländska stränder, inte har fått sova borta minst en vecka i sträck, inte har fått höra ett främmande språk talas omkring sig, inte har fått åka på kollo eller sommarläger osv.

Däremot är det jäkligt synd om de familjer som knappt har pengar nog att få vardagen att gå ihop och att ge dem ytterligare dåligt samvete för att de inte heller har råd att ge sina barn dedär "upplevelserna" som tydligen hör till "normal sommaraktivitet" lär knappast hjälpa.

De som kämpar fortsätter väl att göra sitt bästa och förtjänar faktiskt bra mycket bättre än att få en knäpp på näsan och behöva höra att "Ja, inte har du råd att bjuda dina barn på någon upplevelse i sommar heller."
De som är desperata nog lånar mer pengar, sätter sig (och barnen) djupare i skuldträsket för att leva upp till omgivningens förväntningar och få det att se ut som att de inte alls har det så dåligt "för de hade ju iallafall råd att låta barnen få en riktig upplevelse under sommaren".

Dendär nya mobiltelefonen som särbon tyckte att jag skulle ha börjar bli rätt kul nu när jag har fått de grundläggande bitarna att fungera.

Träffade delar av familjen igår och en stund stod jag och mamma och pratade om både min och hennes mobiltelefoner (som båda är ganska nya) medan 'karlarna' satt i en varsin fåtölj, tittade på en dokumentär om "sjöjungfruflickan" och efter en stund frågade lite lätt disträ vad vi 'kvinnfolk' sysslade med.
Ingen dålig könsrollsväxling där inte. *s*