Ja, jag slog till och beställde ett ex av boken eftersom jag har blivit allt mer intresserad av vad man kan använda i sina 'skönhetsritualer' utan att behöva släppa ifrån sig en massa konstigheter ut i naturen.

Mycket av det som finns i tvål, champoo mm är ju trots allt framtaget genom diverse laboratorier och fabriker, eller iallafall starkt förädlat på olika sätt. Något som det faktiskt känns ganska trevligt att komma ifrån.

Jag har uppenbarligen inte hunnit läsa så mycket än (och har redan lite kvälls-lektyr i form av Stephen Kings 'Full dark no stars' på gång) men det lilla jag har bläddrat runt i hittills ser faktiskt väldigt intressant ut och jag tror att det kan bli något av en ögonöppnare i lite större perspektiv. Även om jag redan har börjat dra ner lite på kemikalier på alla möjliga sätt.

Får se om jag på pin kiv också läser upp väl valda passager för att plantera lite tanke-frön hos sambon också, eller nämner något kul jag läst för kollegorna på jobbet.
Man vet aldrig. Denhär boken skulle potentiellt kunna föra med sig en hel del intressanta konsekvenser på alla möjliga nivåer.

Jag har förresten bestämt mig för att testa lite mer nya saker med håret, när vi ändå är inne på ämnet.

Tydligen ska kakaopulver vara bra för att ge brunt/mörkt hår en snabb uppfräschning så nästa gång en kryddburk med lagom stora hål i detdär genomskinliga plastlocket blir ledig ska jag ta och blanda ihop lite kakaopulver och kanel som jag sedan kan strö i hårbotten när jag känner för att ge håret en liten boost.
Om inte annat lär det lukta gott och det är ju sällan något fel i det.

Apropå dendär artikeln i Aftonbladet idag om boken "Maggie goes on a diet" började jag fundera lite på det moraliska i att lägga fram en berättelse om 'hälsosamt leverne' med ett barn i fokus som andra barn kan identifiera sig med.

Först och främst så tycker jag att det känns helt fel att sätta barnet i fokus som huvudpersonen i berättelsen.
Men varför? Jag har ju inte ens sett mer än framsidan av boken och lite kort läst om att hon börjar som överviktig och slutar som skolans fotbollsstjärna.
Det är alltså uppenbart att det inte alls bara handlar om att bli smal till varje pris utan att det finns fler lager i berättelsen än så.

Men min ovilja att se ett barn i fokus som 'inspiratör' biter sig ändå kvar.

En anledning kan vara att det är en påminnelse om att inspiratörer faktiskt redan finns.
Inte sällan i form av just de smala populära sportiga tjejerna som redan har dendär platsen som 'skolans stjärna' på ett eller annat sätt.

Varför då skapa en till, och till så pass unga barn som i förskoleåldern dessutom?

När barn hamnar i tonåren och kan börja styra mer över sitt matintag är det väl bra att lära sig om näringslära och hur olika val kan påverka vår hälsa och våra kroppar.
Men innan det, och framför allt i förskoleåldern, bör barn inte ges ansvaret att tänka på vad de äter och se till att de får den motion de behöver för att må bra.

Sådant ska faktiskt ordna sig utan att de ska behöva anstränga sig för det.

Det är föräldrarnas förbannade skyldighet att ge sina barn en bra grund rent matmässigt, och även att uppmuntra barnet till rörelse. Genom att t.ex. själva engagera sig och ordna familjeaktiviteter där man rör på sig (cykelturer, promenader till pulkabacken på vintern, lek på stranden, bad, upptäckar-promenader i skog och mark mm) eller att hjälpa barnet hitta en aktivitet som h*n tycker är rolig - orientering, fotboll, att upptäcka naturen, klättring eller helt enkelt bara fri lek med kompisarna som för de allra flesta barn faktiskt innebär att de hoppar, springer, smyger, agerar med hela kroppen på alla möjliga sätt genom leken.

Och om föräldrarna gör detta, som en naturlig del i vardagen.
Då kommer övervikten hos barn att minska radikalt jämfört med nu - då tyvärr många föräldrar väljer mindre nyttiga matalternativ, snabbmat, pizza osv för att de inte har tid eller möjlighet att laga mat från grunden, fredagsmys med chips eller andra fika-alternativ som är lika fyllda med energi som vardagsmaten om inte mer.

Ja, nu menar jag förståss inte att alla föräldrar gör så, men det finns ofta ett samband mellan smala föräldrar och smala barn - och förståss överviktiga föräldrar och överviktiga barn.

En förälder som själv väger långt över 100 kg har förmodligen inte den kunskap eller den vanan som krävs för att ge sina barn en vettigt sammansatt kost.
Medan en normalviktig förälder har en betydligt större chans att 'av bara gammal vana' ge sina barn en varierad och mer näringsrik kost eftersom det helt enkelt är så de själva brukar äta.

Det är alltså inte en medveten strategi varken på den ena änden av skalan eller den andra och jag menar absolut inte att beskylla någon för något.

Jag vill bara framhålla att jag känner en stark aversion gentemot denhär typen av bok som artikeln handlar om, just för att det lägger fokus på att BARNET ska bli mer medvetet och göra mer aktiva val - redan innan de ens börjar grundskolan.
Det är INTE barnets uppgift att tänka på sin vikt och sin hälsa.
Det är föräldrarnas uppgift att stötta sina barn, ge dem en bra grund att växa på (både näringsmässigt och mentalt) och att göra det lätt för dem att välja de bra alternativen.

En 4-åring ska inte behöva säga till sina föräldrar "Mamma, idag tycker jag att vi kan göra en kycklingsallad istället för att göra lasagne med sådär mycket ost." eller "Pappa, jag har inte fått min halvtimme med träning idag. Kan du följa med mig ut så jag får ta en promenad?".
En 4-åring ska överhuvudtaget inte behöva vara så medveten om hur h*n ser ut eller hur kroppen mår.
De ska vid den åldern fortfarande växa fritt, vilt och vackert - upptäcka världen, prova på allt möjligt och uppmuntras till att våga

Det är inte ofta man hittar en bok som verkligen greppar tag i en och får en att vilja ha mer, redan när man närmar sig de sista sidorna. Och nu, nyligen utläst är jag lite extra glad att jag redan har läst att det kommer iallafall två böcker till som ska komplettera berättelsen för sådär får det bara inte sluta.

Visserligen antyds det även i boken ganska tydligt att det kommer mer, en hel del mer, och att allt som hänt på de flera hundra sidorna bara är början.
Men så återstår förståss väntan på att detdär "mer" ska bli av.

Boken jag talar om är "The Passage" av Justin Cronin.
Den svenska översättningen heter "Flickan från ingenstans".

Får ni en chans så läs den...

Den är ruggigt bra...

Jag har nyligen fått senaste numret av Hem & Hyra och blev lite förvånad när jag såg att så mycket som 60% av allt skräp som slängs ute längs vägarna, på gator, trottoarer och innergårdar är Cigarettfimpar.

Sedan tänkte jag till lite och insåg att jag nog inte är så förvånad egentligen, men så mycket som 60% hade jag nog inte gissat själv ändå.

Ytterligare 11% är använda snuspåsar så allt i allt innebär det att tobaksanvändare över lag slänger 71% av allt skräp vi hittar ute längs vägarna, på trottoarer, i gathörn och gränder.

Lägger man till de tomma cigarettkartongerna och snusdosorna så blir ytterligare lite mer av det skräp som kan ses lite överallt relaterat till tobaksanvändarna.

Så vad kan man då dra för slutsats av detta?

Är rökare slarvers som struntar i hur deras omgivning påverkas?
Blir man lite 'avdankad' som tobaksanvändare och glömmer bort allmänt hyfs som att slänga skräp på avsedda platser istället för på marken där man råkar stå för tillfället?
Struntar man både i sin egen hälsa och sin omgivning om man använder tobak?

Jag vet, det är ett beroende och man kan bli fast och väljer man att röka eller snusa så har jag väl inget emot det - så länge jag inte blir direkt drabbad av det eller tvingad att själv vistas i röken mer än tillfälligt vid förbipasserande.
Men lite hänsyn till omgivningen borde man väl ändå kunna ha, eller?

Ja, jag är ju ganska ointresserad egentligen av det mesta som har med tävlingar att göra, men det var inte exet. Och jo, det är alltså han som har dykt upp helt ur det blå och fått mig att fundera lite.

Det var närmare 4 år sedan nu (minst) sedan det tog slut och vi har bara hörts av en gång sedan dess.
Men nu har han letat reda på mig efter att han "råkat" se en relativt nytagen bild och inledde starkt med en komplimang över att jag har blivit så snygg när jag gått ner i vikt.

Inte för att jag var så stor när det begav sig heller, men okej, jag har gått ner ett par kilo sedan dess och det kan väl tänkas synas.

Jag har inte svarat och har inga planer på att göra det heller då jag inte har något jag vill säga honom och inte kan tänka mig att han har något att berätta som jag skulle vara det minsta intresserad av.
Men helt fri från att fundera lite är jag ändå inte.

Som ex ska man ju antingen vara kompisar eller inte ha något med varandra att göra, och som regel har jag kunnat göra ganska rena brytningar. Är det slut så är det slut liksom, och det finns ingen anledning att grotta runt i det som har hänt.
Man tar liksom med sig det man lärde sig och tar några steg åt varsitt håll, tar farväl av det som var och ser framåt med förhoppning om att inte upprepa några misstag som redan har begåtts.

Sist jag hörde från ett ex var ett meddelande helt från ingenstans (eller rättare sagt någon annans lånade mobil) där han skrev att han hade kommit på vad som gick fel - sisådär 7-8 år efter att vi brutit kontakten så det var ju lite sent.
Lite smickrad blev jag ju ändå över att han hade funderat över det och att jag fortfarande fanns i tankarna.
Men, nej, det blev inget av då heller med vidare kontakt. Jag konstaterade i något svar att det var ju trevligt men det var ju ganska länge sedan nu så det fanns väl egentligen inget att prata om.

Nu har jag fortfarande samma uppfattning.
Har det tagit slut så har det tagit slut och har man inget kvar som är gemensamt så finns det liksom ingen anledning att harva runt i onödan och hålla igång någon slags vänskap på helt andra termer än förhållandet var på.
Det är trots allt någon slags gräns man kommer över när man hamnar i säng med varandra och börjar tänka på en gemensam framtid...

Men åter till ämnet.
En kort summering på hur det utvecklade sig är att vi var ett par, vardagen kom ikapp, han tyckte att verklighetsflykt var roligare än verklighet, insåg sedan att människor trots allt var roligare men att just jag inte var någon han ville umgås med, föredrog andras sällskap både med och utan kläder och så var den sagan all...
Och nu skriver han att jag har blivit snygg och inte så mycket mer - fast i termer som bjuder in till diskussion ifall jag kände för att dela av mig av 'hemligheten bakom viktnedgången'.

Den så kallade 'hemligheten' är inte underligare än att jag blev glutenintolerant och av bara farten när jag lade om kosten gick ner ett par kilo och minskade ett par-tre jeans-storlekar. Men är det något jag känner för att prata med honom om?
Helt ärligt... Nej. Det skulle inte ge mig något eftersom han ändå (förmodligen) inte är intresserad av det utan snarare är ute efter att kolla upp vad jag gör nu för tiden - och det skulle inte ge honom något heller eftersom jag skulle undvika det (jag gissar att) han egentligen vill få reda på.
Inte skulle jag vilja svara på några mer personliga frågor från honom heller eftersom jag inte tänker på honom som en del av mitt liv längre. Ett ex är ett ex är ett ex liksom och utan någon konkret anledning så har jag inget som helst behov av att hålla igång någon kontakt på den fronten.

Men, vann jag när han var den som tog kontakt och skrev något snällt som för att smickra mig in i att återuppta kontakten?
Jag struntar egentligen i vilket och lär knappast sova bättre om jag ses som förloraren i det scenariot, men vad är det som är kutym egentligen om man nu ser det som en tävling?

Jag har precis avslutat en dregglande, mmmmande, smaskande och lyckligt suckande stund med receptboken "Husmanskonst" av Leif Mannerström.

Inte nog med att jag fått vibbar från barndomens vardagsmat som pyttipanna (kärt omnämnt till 'hänt i veckan'), korvgryta, gratänger och grytor. Jag har dessutom fått recept från grunden för allt från paltbröd och kroppkakor till kryddsmör och sidrätter som rödkålsmarmelad.
Bilderna är inte så lite inspirerande heller, och ännu ett plus i kanten blir det då mycket av maten är naturligt glutenfri och det inte finns några direkta behov av ändringar i recepten.

En så inspirerande receptbok har jag inte träffat på på väldigt länge och dethär kommer att vara en favorit en lång tid framöver. Och jag som inte har haft potatis hemma på bra länge ser fram emot korvgrytor, potatisgratänger och rårakor.

Recepten är dessutom enkla, fria från underliga ingredienser och har inte fler delar än som verkligen behövs för en kärleksfullt tillredd och framdukad måltid. En orgie i den svenska husmanskosten, som många av oss nog kan hitta en hel del älskade favoriter i.

Dedär fiskbullarna t.ex. som inte har mycket alls att göra med dem man kan köpa på burk.
Något jag ser fram emot att testa någon gång framöver när det är läge för fisk på menyn.

Jag har nyligen upptäckt den finske författaren Arto Paasilinna.

Något jag egentligen är ganska sen på att göra med tanke på att han har så pass många böcker ute på svenska redan, men ändå en positiv sving i min i övrigt ganska tungrodda bokhylla.

Efter De Välvilliga behövde jag något helt annat som bröt av från det tunga och hittade till min förtjusning ett gäng pocketböcker av ovan nämnde författare som verkade kul skrivna, med intressanta vinklingar på livet och med en värme i texten som fångade min uppmärksamhet.

En bok senare (Tio Rivjärn) har jag gått vidare med nästa där taxichauffören Seppo Sorjonen är ute på äventyr genom jobbet (Livet är kort Rytkönen lång) och nästa bok verkar bli Kollektivt självmord där Sorjonen åter igen gör ett inhopp.
Efter det får vi se vartåt det barkar.

Finns det sådana?

Jag har nämligen kommit på att jag vill baka en halv tårta. Ja, alltså, en hel, men hälften så stor som de brukar vara, eller rent av en fjärdedel om jag gör botten ganska tunn och delar en fyrkantig botten i fyra som jag staplar upp på varandra med någon god fyllning mellan lagren.

Det går ju förståss att göra med en rund också så det blir en triangeltårta när det delats i fyra och staplats på höjden, men en fyrkantig skulle kännas stadigare.

Vi får se vart det slutar.
Ikväll blir det iallafall receptjakt på lämplig glutenfri mjuk chokladbotten och funderingar på om jag ska sikta på en klassisk banan/hallon-fyllning eller om jag ska piffa till det med något lite mer ovanligt.

Kan man förresten göra marängfyllning på något av varven?

Detta kräver lite experimenterande i köket.
Tur att jag har hela helgen på mig...

Har börjat läsa Jonathan Littells "De Välvilliga" på kvällarna och avslutar därmed dagarna med en underlig känsla i maggropen.

För er som inte har koll på boken så är det en tegelstensroman (dvs Väldigt Tjock bok) som handlar om hur andra världskriget och framför allt 'judefrågan' tedde sig från vad som kan tolkas som "andra sidan".
Alltså inte från offrens sida eller motståndarnas, utan inifrån, bakom 'fiendelinjen', i de tyska soldaternas läger.

Det är på ett sätt lite läskigt att se det med de ögonen, från bödlarnas synpunkt, att få sympatier för att det jobb de getts är så svårt att de under massutrotningarna mår dåligt, får mentala problem pga allt blod och all död, nervösa sammanbrott mm. Men samtidigt känns det också lite som en upprättelse att få se det även inifrån, att inte bara se dessa 'bödlar' som antiktslös ondska personifierad utan som personer som trodde på något så starkt att de lät sig bli indragna i något jag inte ens kan greppa om tillräckligt väl för att beskriva det med ord.

Men i "De Välvilliga" lyckas Jonathan Littell ändå rätt bra med att beskriva det som hände.
Det var en vardag. En tro på ledarna, en tro på drömmen, en tro på att det man gjorde faktiskt var rätt för att man blev matad med propaganda, information och försäkringar från högre ort över att det man gjorde inte bara var nödvändigt, det var livsviktigt för den framtid som skulle skapas ur spillrorna.

Men jag ska inte avslöja för mycket av innehållet i boken.
Jag ska bara påpeka att det trots ett tungt och svårt ämne, trots detaljer som får det att krypa av obehag och trots att man känner olust över att befinna sig på 'fel sida' när man ser det ur den fiktiva berättarens ögon så är det en otroligt läsvärd bok som trots sin avskräckande storlek (drygt 900 sidor) är skriven på ett lättfattligt språk som flyter på tillräckligt bra för att man förhållandevis lätt ska ta sig igenom sida efter sida av en berättelse som egentligen borde avskräcka och äckla läsaren.
Vilket den också gör, missförstå mig rätt, det ÄR en vidrig historia, att läsa alla uttalanden i förbigående där människor torteras på öppen gata, tvingas att ge ifrån sig alla sina ägodelar innan de förs till sin slutgiltiga dom, ses som mindre värda som om det vore den naturligaste sak i världen att se ner på en medmänniska som man annars skulle ha sett som vem som helst.

En skomakare, en musiker, en sömmerska, en bagare som förlorar hela sitt liv pga en enda detalj i sitt liv.
Var man jude spelade det ingen roll vad man var mer, judendomen överskuggade allt.
Och att se dem genom bödelns ögon... Ja, jag saknar ord...
Kanske kan jag beskriva det bättre när jag läst mer.

Men en sak undrar jag och det är hur Jonathan Littell lyckades ta sig igenom projektet att skriva boken.
Den är svår att läsa, och då är det ändå bara en fiktiv beskrivning av en mans liv som drogs in i de tyska leden av ren självbevarelsedrift. För att få en utbildning, för att få en utväg, för att få en karriär, för att överhuvudtaget ha ett liv där han kunde bli självständig.
Hur många samvetskval måste inte Jonathan Littell ha gått igenom när han gick i denne fiktiva mans skor och skrev ner hela historien som den tedde sig genom hans ögon?

Det är ett skrämmande "dokument" över hur det kunde ha tett sig från bödlarnas sida och en skrämmande insikt i att man är kapabel till förfärliga saker om man bara hamnar i en situation där det inte verkar finnas någon annan utväg - eller där man inte är stark nog att gå mot strömmen.
Har man en gång sett en människa bli dödad, ett tiotal, hundratals - är steget inte så långt till att själv dra åt sig avtryckaren. Och har man dödat en, tio, femtio - så är det ju redan för sent...

Det är iallafall vad viss statistik pekar på och vad vissa slutsatser antyder, men jag tror faktiskt inte att det finns något fastslaget samband.

Att svenskarna i allmänhet köper färre böcker kan väl vara sant, och kan ha med så naturliga saker som den pågående ekonomiska krisen att göra. Det finns helt enkelt mindre pengar över till "annat" i budgeten och då är det inte läge att köpa så många böcker.

Men det betyder inte per automatik att man läser mindre.

Istället kan man läsa om gamla favoriter - jag fyndade t.ex. en gammal goding i mina föräldrars bokhylla för inte så länge sedan - eller äntligen läsa dedär böckerna man köpt men inte har hunnit läsa än. Eller så kan man låna böcker av varandra, på biblioteken, eller ta hem en gratisbok från ett väntrum och lägga tillbaka den vid nästa besök när man läst klart den - ett ypperligt sätt att dela med sig av böcker man läst och vill att andra ska få ta del av.

Och även dem som inte läser böcker kan ju ta del av litteratur på andra sätt.

Kanske föredrar man att läsa tidningar av olika slag, eller kanske läser och/eller skriver man på nätet istället för på papper. Bloggar blir allt större, och handen på hjärtat, har man spenderat en timme på att läsa bloggar försvinner ju en timme då man istället kunde ha läst en bok. Och livet i övrigt stannar ju inte av helt när man läser - oavsett vart eller vad man läser - utan mat ska lagas till, barn ska hämtas och lämnas, jobb ska skötas, städning, disk, tvätt mm måste tas om hand.

Och alla dessa singelföräldrar förresten, när ska DE ha tid att sitta och mysa med en bok? Arbetslösa har ju hur mycket tid som helst att läsa, men där är det verkligen läge att utnyttja bibliotek snarare än att köpa böcker i tid och otid - utom möjligen under bokrean men hur kul är det med extra billigt upptryckta exemplar av böcker som vid fullpris har bättre kvalitet?
(Inget jag egentligen har belägg för, men av erfarenhet känns rea-böckerna ibland mindre bra kvalitetsmässigt.)

Jag skulle vilja ta en ytterligare till på denna "statistik" och se vad slutsatsen att svenskarna läser mindre egentligen är grundad på.

Jag fattar det inte...
Inte för att jag är trög eller dum i huvudet, utan kanske snarare pga motsatsen. (Jag har trots allt snittat mellan 125 och 145 på de IQ-tester jag gjort.)

Att läsa en "sann historia" i bokform innebär ju per automatik att man får reda på de olika parternas vittnesmål och inte att man 'är där och ser allt hända framför sina ögon'.
Redan där har man alltså ett första hinder för att "hela sanningen" ska presenteras i boken.

När det handlar om böcker som "Gömda", där huvudpersonen är en person som blivit hotad, misshandlad och lever med skyddad identitet blir det dessutom viktigt att inte sammanföra personen med gärningsmannen. Visst, det vore väl iofs det idealiska, att sätta in dem i ett rum med dolda kameror i varenda hörn och se vad som händer, med dolda mikrofoner överallt för att fånga upp minsta lilla ljud, men även då skulle man ju bara fånga upp det som händer 'där och då' och inte det som hände tidigare.

Och allvarligt talat, vad spelar det för roll att en bok skrevs för länge sedan, beskrivande händelser från den ena partens synvinkel över saker som hänt för ännu längre sedan? Borde inte det i sig ha varit en liten fingervisning till läsarna om att det kanske inte är "sanningen, enbart sanningen och den fullständiga sanningen i varenda liten detalj" som fanns skrivet i boken?
Eller är folk så dumma att de tror att det är fullständigt sant ord för ord när en bok beskrivs som en "sann historia"?

Är de rent av så dumma att de tror att böcker baserade på sanna historier, verkliga händelser och livsberättelser är helt och hållet in i varje detalj bokstav för bokstav fyllda med enbart sanningen och inget annat än sanningen?

Isåfall är det inte böckerna eller deras presentation det är fel på utan folket.

Och isåfall är denhär debatten ett alldeles utmärkt inslag i media då det påvisar för folk att det faktiskt är svårt, eller rent av helt omöjligt, att avbilda sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen i skriftlig form.
Och hejja Liza Marklund som håller sig ifrån debatten förutom de inlägg hon själv väljer att göra! Jag tycker att hon har skött det hela på ett alldeles utmärkt bra sätt, och ärligt talat, hur kul kan det vara för henne som har hur många nya projekt som helst på gång i livet att sätta sig ner med något hon spenderade år att jobba med nu igen, efter att äntligen ha fått stänga böckerna på det äventyret och gått vidare på heltid till något nytt.

Men, hon är ju ett officiellt ansikte, en av de mest kända journalisterna i Sverige (även om många nog ser henne mer som författare än journalist sedan ett antal år tillbaka) och tydligen innebär det att hon är skyldig att svara på frågor som ställs.
Oavsett hur puckade frågorna är, och oavsett hur uppenbara svaren är för dem som kan tänka lite själva och vet att en text inte kan fånga verkligheten fullt ut. Speciellt inte så många år efter att det hände, och utan att ha haft långa intervjuer med precis alla personer som varit närvarande och utan att alla inblandade har fotografiskt minne för alla små detaljer.

Eller gäller det inte alla?

Fick ett samtal idag från en trevlig tjej som erbjöd mig hjälp med att placera mina PPM-pengar, och det var faktiskt ganska bra förutsättningar med någon slags garanti, bra resultat sedan tidigare mm, men då det krävdes att man;
A) Bestämde sig där och då och fick överenskommelsen hemskickad med en räkning för årskostnaden
B) Kunde få ett mail som innebar att man tackade Ja ifall man inte aktivt tackade Nej inom 2 veckor...

...så hade jag helt enkelt inte hjärta att tacka ja.

Jag vill få information INNAN jag bestämmer mig, och när det handlar om en så pass stor del av mina pensionspengar så vill jag få tid på mig att tänka igenom saken innan jag skriver på för något, och jag känner mig själv tillräckligt väl för att det skulle kunna gå mer än 2 veckor innan jag verkligen bestämt mig på allvar.

Och är det något jag inte gillar så är det att bli pushad (om än med motiveringar som låter bra) till att ta ett beslut även om jag inte känner mig redo att göra det.

Ibland går det bra att ta ett beslut direkt, men inte alltid, och inte angående vad som helst.
Inte för PPM och långtidsinvesteringar iallafall.

Istället kommer jag väl att låta pengarna sitta där de sitter (där de mått bra hittills förutom att de förståss minskat lite i värde under krisen) och avvakta. Och skulle möjligheten jag sagt ifrån mig vara något jag borde ha hakat på lär jag inte störa mig på det något nämnvärt iallafall...
Det är liksom en risk man får ta, och det är långt kvar till pension.

Det borde ju vara lite i ropet nu med tanke på den förnyade uppmärksamheten mot Tibet, och med tanke på att det varit en 'religiös landsflykt' där sedan väldigt långt tillbaka (-59 om jag inte minns fel) är det väl på tiden.

Hursom så har jag börjat läsa en bok som heter "Introduction to Tibetan Buddhism" av John Powers.

Det är andra revisionen, vilket får mitt bok-nörds-sinne att bli nyfiken på den första, men dit ska jag nog lyckas övertala mig själv att inte gå med tanke på att så många redan har jämfört de två versionerna och uppdateringarna från den första till den andra.

Hittills är det också väldigt intressant läsning med ett förvillande enkelt grundbudskap.

Min tidigare läsning av "Buddhism - plain and simple" av Steve Hagen har fått en hel del bekräftelse, men denhär boken tar förståss även upp en del om det specifikt tibetanska, vilket har färgat in hela samhället och genomsyrar vardagen för dem som lever nära buddhismens 'kärna'.

En sak som jag tycker är högt på intresseskalan vad gäller buddhismen är det man skulle kunna kalla för "storsintheten" i att allt som kan ses som fördelaktigt för mänskligheten och världen i stort är vad som kallas "dharma" - dvs "det rätta" väldigt lekmannamässigt översatt.

Buddhismen går helt enkelt inte in på att "du måste göra si eller så för att nå insikt" eller "du måste göra si eller så för att det ska vara korrekt". Snarare ser man till nyttan i det som görs och så länge det är fördelaktigt så är det "rätt".

Något som ekas i nya testamentets berättelser där Jesus säger "det du gör för de minsta av mina bröder gör du för mig".
Lite som att en god gärning inte bara är för mottagaren, och man kan göra gott för människor indirekt genom att göra gott för andra. En intressant livssyn där vänlighet och omtanke lönar sig oavsett vart man riktar dem.

På min nuvarande kvällsläsning.

Vilket innebär att Richard Matheson får inta bokhyllan och jag återgår till lite mer Angela Carter.

I Am Legend har varit kvällsläsning den senaste veckan, men nu är jag förståss inne på de övriga novellerna som lagts in i boken.

Efter att ha kommit igenom några noveller med diverse mysko händelser i beskrivningarna har jag blivit alldeles för bra på att leva mig in i texten, och den senaste natten vaknade jag flera gånger och större delen av morgonen har spenderats lite lätt sömngångaraktigt.

Men jag ger inte upp. Jag SKA läsa klart boken om det så innebär att jag inte får sova ordentligt på flera nätter till.