Jag har förmånen att ha en sambo som lagar i princip all mat hemma och som dessutom gör det bra.
Vissa saker som omelett t.ex. känner han att han inte kan, så det lämnar han gärna över till mig, men jag har absolut inget att klaga på vad gäller det han trollar fram vid spisen.

Men, nu har vi pratat lite löst om att kanske äta upp det vi har innan vi köper hem mer, och då framför allt vad gäller torrvaror som ris, risnudlar, quinoa, linser mm.

En tanke jag fått är att vi skulle kunna köra temaveckor, som "ris-veckan" då alla varma tillagade rätter ska innehålla ris, eller "lins-veckan" då alla veckans varma tillagade rätter ska innehålla linser.
Eller så skulle man kunna köra "ris-måndag", "lins-tisdag", "fisk-onsdag", "quinoa-torsdag", "pannkaksfredag" osv tills vi har fått slut på något och får se en hylla eller två gapa tomma i vårt stora skafferi.

Jag ska iallafall ta upp det som förslag.

Eller så gör vi en 'förslagsbox' med lappar som vi skriver 'ris', 'nudlar' osv på och han får dra upp en och se vad det ska bli för dagen. Då kan vi dessutom anpassa det lite baserat på hur mycket av de olika varorna vi har hemma.

Jag får nog ta och prata lite med honom och se vad vi kommer fram till.
Om någon ska kunna 'diktera villkoren' så är det ju trots allt han med tanke på att han är den av oss som spenderar mest plats vid spisen.

Jag har inte ätit annat än naturgodis och ekologiskt/rättvisemärkt godis på väldigt länge nu men såg att det fanns marmeladgodis i smågodislådorna.
Eftersom jag gillar marmeladgodis så plockade jag på mig några och tänkte att jag lika gärna kunde prova lite andra smågodis-varianter också, lite som ett experiment för att se om det var något jag gick miste om.

Resultatet är att marmeladgodiset är ungefär så gott som jag hoppades, men resten? Nja, det skulle jag lätt ha klarat mig utan.

Gelegodiset smakar liksom syntetiskt, gelebönorna är rätt okej men fruktansvärt smaklösa jämfört med 'jelly belly', chokladen känns som en ren förolämpning och det känns på det hela taget ganska intetsägande.

Jag kan iallafall konstatera att jag inte har gått miste om något genom att inte köpa smågodis på lösvikt och nästa gång det blir godisdags blir det kanske lite marmeladgodis från den 'vanliga' hyllan, men i övrigt lär det bli det rättvisemärkta, ekologiska och naturgodis som tar över igen.

Konstigt egentligen.
Detdär godiset som förmodligen innehåller ett gäng smakförstärkare smakar alltså mindre, eller iallafall mindre gott och mindre levande, än vad färska bär, färsk frukt eller torkad frukt/bär gör. Trots det "kemikaliska försprång" det borde ha.

Fast vi har ju förståss undantaget jelly belly... Snart blir det banne mig en beställning så jag får njuta av lite rekorderliga gelebönor igen. Det var länge sedan nu. Alltför länge sedan.

Ja, nu börjar det bli officiellt.

Sambon har tagit hänsyn sedan ett bra tag genom att välja miljövänliga alternativ när det är dags att köpa tvål, en del matvaror, rengöringsmedel och dessutom erkänt att han har läst lite i mitt ex av 'Badskumt' av ren nyfikenhet.

Påskhelgen innebär i vanlig ordning en samling med gamla vänner och att en del alkohol kommer att konsumeras. Och pengar räcker inte hur långt som helst, MEN...

Utöver några flaskor av det billiga sortimentet (så det inte ska ta slut så fort) blev det också tre flaskor närproducerad ekologisk öl av ett lokalt märke.
Och det gillas verkligen...

LCHF har blivit allt större, uppföljare som LCHQ försöker ta en bit av marknaden och nu har även ett företag som heter Midsona bestämt sig för att nagga in sig på trenden

De gör det dock på ett sätt som innebär att man inte behöver förändra sitt sätt att äta.
Istället räcker det med att ta ett piller så blockeras en del av kolhydraterna man äter.
I klass med pillret Alli, som blockerar en del av fettet man äter (och i princip laxerar ut det) så ska pillret Glucosanol blockera en del av kolhydraterna man äter.

Båda pillren saluförs med att de är 'mest effektiva i kombination med balanserad kost och motion'.

I praktiken bör man alltså följa de kostråd som livsmedelsverket rekommenderar samt motionera för att få bästa effekt av fettblockeraren Alli eller kolhydratblockeraren Glucosanol.
Men, egenligen borde man ju kunna gå ner till en lämplig vikt genom att helt enkelt följa de kostråd som livsmedelsverket rekommenderar samt motionera, så varför ska man ha piller i kombination med det?

Kan det vara så enkelt att vissa personer behöver ett medicinskt piller för att känna att de nu äntligen kan uppnå de resultat som de tidigare bara kunnat drömma om? Att de behöver ha en livlina i form av rekommendationer som följde med och som de inte lyckades följa - ifall de trots pillren skulle misslyckas?

Teoretiskt sett så ska man ju kunna äta precis som man gör, med lite för mycket fett och kolhydrater i kombination - och tar man ett par Alli för att blockera fettupptaget samt ett par-tre Glucosanol för att blockera kolhydratintaget så tar kroppen bara upp en mindre mängd av det man äter och så kan man få dendär illusionen av att det faktiskt inte var matvanorna det egentligen var fel på, eftersom man ju får fortsätta äta som vanligt.
Problemet var istället att kroppen hade någon slags obalans som tog upp för mycket av dedär kolhydraterna och detdär fettet som fanns i maten - den fullt normala maten som man ju alltid äter och som varenda människa äter och säger de att de inte gör det så ljuger de antingen eller lider sig igenom sina måltider för det vet ju varenda människa att man iallafall måste äta ordentligt och att man måste få äta sig mätt och i jösse namn inte kan leva på några salladsblad...

Eller, hur var det nu?

Ja, piller är iallafall inte min uppfattning av ett bra sätt att gå ner i vikt.

Äter man för mycket kolhydrater kan man minska på mängden kolhydrater och fylla upp med mer proteiner eller grönsaker.
Äter man för mycket fett så kan man dra ner på mängden fett, fast helst inte genom att välja lightprodukter utan genom att helt enkelt ta lite mindre av fettet när man rör ihop en sås, lägger pålägg på frukostmackan, välja ett annat mellanmål som t.ex. en frukt, grönsaksstavar eller en slät kopp kaffe istället för kaffe med dopp.

Men man måste ju få unna sig? Eller hur var det?

Själv unnar jag hellre min kropp att må bra, än en bulle till eftermiddagsfikat.
Eller jag skulle iallafall om jag visste att jag efteråt skulle känna dåligt samvete över vad jag ätit...
Nu blir det ju att jag undviker det av bara farten eftersom jag inte kommer så värst bra överens med gluten.

Ehm... Nej, tillbaka till huvudämnet igen.

Ska det verkligen ha gått så långt med mänskligheten att det ska finnas piller för allt möjligt?
Det gamla skämtet ringer i öronen, men med tanke på denhär senaste utvecklingen i dietpiller börjar jag faktiskt fundera...

Äter du för mycket fet mat? Ta ett piller. Du får lite rännskita men om du drar ner mängden fett i maten du äter så minskar det lilla besväret, och vips så äter du lite nyttigare av bara farten. Bra va? Ta ett piller istället för att lägga om kosten och bli (tack vare pillret) motiverad att lägga om kosten.
Äter du för mycket kolhydrater? Ta ett piller. Du kan bli lite gasig i magen, men om du drar ner mängden kolhydrater i maten du äter så minskar det lilla besväret, och vips så äter du lite nyttigare av bara farten. Bra va? Ta ett piller istället för att lägga om kosten och bli (tack vare pillret) motiverad att lägga om kosten.

Eller, skippa pillren och lägg om kosten direkt istället.
Det blir billigare...

Det lär ju inte vara någon nyhet att smakförstärkare finns i mycket av den mat vi kan köpa, och även när man lagar mat från grunden så ska det användas iallafall peppar och salt i de allra flesta recept för "annars smakar det ingenting".

Själv gillar jag smaken av råvarorna i sig och tycker faktiskt att potatis smakar potatis även utan salt och peppar. Samma sak med fisk, som förresten smakar olika beroende på vad det är för slags fisk. Och grönsaker, som jag har för mig att jag också har nämnt någon gång tidigare.

Bara för sakens skull så börjar jag med broccoli som exempel.

För några år sedan var det någon som bjöd på lokalproducerad broccoli och stolt sade att 'denhär broccolin är mycket godare än den man kan köpa i affären'.
Problemet var bara att när man fick en bit färsk broccoli så hällde de även på örtsalt som helt tog över smaken, så det var inte mycket broccoli man verkligen kände smaken på. Så hur skulle jag (vi) kunna avgöra om den verkligen var godare?

Jag sade inget, men när hon som höll i örtsaltet vände sig om och bjöd några andra så plockade jag åt mig en bit ren broccoli, försökte få bort saltsmaken ur munnen och konstaterade att jo, dendär broccolin var faktiskt riktigt god. Helt på egen hand utan minsta lilla tillstymmelse till örtsalt.

Men åter till huvudämnet, varför används smakförstärkare i så stor utsträckning?
Främst i halv- och helfabrikat förståss, men i vissa fall även i det vi ofta uppfattar som råvaror.

En del av orsaken kan vara att man helt enkelt vill sticka ut lite och bli den producent som har den godaste, intensivaste och mest intressanta smakupplevelsen. Istället för att hallonsylten bara smakar hallonsylt så lägger man till en liten ton av något annat och vips så är det Märke X som har den godaste hallonsylten och får sälja mest.

En annan del kan vara att dölja bismaker som har kommit från raffineringen eller från att en råvara har legat lite längre än man helst skulle önska. Inte så att den har blivit dålig utan bara så den kanske tappat lite färg eller inte ser lika fräsch ut längre, och med den visuella friskheten förminskad så blir smakligheten också försämrad. Då lägger man till lite smak och doft som gör maten mer tilltalande.

Ytterligare en del kan vara att tillagad mat ofta inte ser lika tilltalande ut som råvarorna och förståss att smakerna förändras vid upphettning och tilllagning. Mikro-mat kan alltså få en liten extra boost för att smaka bättre än den ser ut, eller smaka mer än man tror.
Bilden på förpackningen speglar ju sällan innehållet, men om man med hjälp av smakförstärkare kan ge en smakupplevelse som motsvarar utseendet på lådan så lär ju folk inte bli alltför besvikna ändå.

Och sist men inte minst tror jag att sättet vi odlar och producerar råvarorna kan påverka.
Med industrins intåg i början av 1900-talet fördes samma tankesätt över på alla möjliga områden, inklusive djurhållning och odling. Djur fick mat för att bli större snabbare, de får i nuläget kraftfoder och förebyggande antibiotika för att slippa sjukdomar under sina korta instängda liv, de rör inte mycket på sig vilket leder till att de visserligen får större muskler av kraftfodret mm men samtidigt mindre smakrika eftersom det inte blir samma kvalitet på ett köttdjur som växt upp stillastående på kraftfoder, och ett som varit frigående och fått äta mer 'naturlig' mat över en längre tid.
Vad gäller odling så har det framtagits fröer som ger ett mer snabbväxande resultat, utan att lika mycket energi har lagts på att smaken ska behållas.

För att inte tala om hur råvarorna förädlas.
Kycklingfiléer läggs i eller injeceras med saltlag både för att få en bättre hållbarhet, se fräschare ut och väga lite mer. Fabriker processar majs, vete, frukt och grönsaker i sterila miljöer med rengöring och eventuellt antibakteriell behandling som i vissa fall säkert kan ta bort en del av smaken i råvaran.
Och ju mer processat, desto värre.

Halvfabrikat kan innehålla en allt mindre del faktisk råvara och allt mer utfyllnad i form av konsistensgivare, smakförstärkare, färggivande, konserverande och helt enkelt 'utfyllande' eftersom det blir billigare att blanda i något annat istället för att använda råvaran i sig.
Läs t.ex. på ett paket pulvermos hur stor andel potatis det är i potatismoset.
Tänk sedan på hur stor andel det skulle bli om ni istället köpte hem några potatisar som ni kokade, mosade och blandade ut med lite mjölk/grädde, smör och kryddor. Är det värt pengarna att få potatismoset klart på kortare tid eller är det värt den extra tiden för att få ett bättre näringsvärde och 'äkta vara'?

Ett litet tips är att skära ner potatisen i mindre bitar när den kokas.
Då blir den genomkokt snabbare och blir också lättare att mosa. Självklart kan man också blanda med lite andra rotfrukter i sin hemmagjorda potatismos. Morötter gör det lite sötare, pepparrot ger styrka, kålrot ger en mjuk smak osv.
Och gott blir det dessutom, så även om det är något ni inte kommer att ha tid eller lust med i vanliga fall, prova någon dag när ni har tid bara för att testa. Tro mig, det är väl värt tiden.

Sambon kom hem för ett tag sedan och visade upp en liten papperspåse.

Det var en liten påse i ganska tunnt lätt prassligt papper, med vit bakgrund, ljust rosa mönster och ett 'kamé-tryck' mitt på sidan och minnet fann sig direkt.
Det var en godispåse av den gamla stilen! En sådandär som man beställde godis till av personen bakom luckan i kiosken och som man sedan bar hem glad i hågen och fick att räcka imponerande länge med tanke på hur lite godis man hade i den - jämfört med vad det är för mängder som brukar köpas hem nu för tiden.

Dagens hyllor med nästan ändlösa mängder smågodis är rena dekandensen jämfört med när jag växte upp.
För att inte tala om storleken på påsarna...

När blev de så fruktansvärt stora?
Jag skulle lätt kunna få plats med ett halvårs godisförbrukning (när jag växte upp) i bara en av dem sett till hur stora påsarna var då, och det trots att jag kom hem med rätt välfyllda påsar vissa gånger.

Det är inte bara godispåsarna som har blivit större sedan jag växte upp heller så det är inte speciellt underligt att folk i allmänhet blir större. Hur mycket har medelvikten ökat de senaste 20 eller så åren?
Kan det ha något att göra med att portionsstorlekar har blivit märkbart större?
Eller är det näringsvärdet i maten som har gått nedåt?
Eller är det de val vi gör i matväg, med mer snabbmat och mindre lagad mat från grunden?

Förmodligen är det en kombination av allt möjligt och jag skulle nog kunna skriva ett ganska långt inlägg om alla olika teorier, men det får vänta till någon annan gång.

Nu sitter jag mest och funderar på om man på något sätt skulle kunna få handeln att återinföra dedär små påsarna för smågodis, men det lär väl vara hopplöst nu när världen är så pass van vid att kunna köpa "familjepack" av nästan allt.

Ja, när man provar att göra något som blir så lyckat så går det bara inte att hålla det helt för sig själv.
Iallafall inte när man har en blogg som ropar på att få ett nytt inlägg lite då och då.

Tag 1 plommon, dela och skiva relativt tunt.
Smält farinsocker och lite vaniljsocker i en kastrull, lägg till lite vatten och lägg i plommonskivorna.
Låt koka ihop tills sockerlagen har blivit riktigt härligt tjock och plommonsmaken kokats in i allt.

Lägg över de sockerlags-kokta plommonskivorna i en efterrätts-skål.
Strö ett par matskedar hemmagjord müsli-mix över plommonen.
Toppa med ett par matskedar grekisk yoghurt och ringla eventuellt lite honung över ifall det är läge för något extra sött.

Ät och njut...

Jag skulle iofs helst ha haft rysk yoghurt men den har varit slut på affären i snart en vecka och det funkar ju faktiskt även med annat. T.ex. vaniljglass eller vaniljsås om man så vill.

En lite större sats denhär gången och fortfarande ingen antydan till något som helst recept.

Tag en burk i lagom storlek.
Fyll upp den till sisådär 5/6 eller så med det du vill ha i din hemmarörda müsli.
Smält en lagom mängd farinsocker i en stekpanna tillsammans med lite kanel och vaniljsocker.
Häll i allt du blandat i burken.
Rör om och sänk värmen i stekpannan.

När allt har antagit en lätt gyllenbrun färg är det klart att ta av värmen och låta svalna.
Sedan hälls resultatet på burken och så får man hoppas att allt får plats. Och om inte så får man ta en liten burk till, eller äta det som blir över som kvällsfika.

Funkar även som topping på "fusk-smul-paj" om man är på det humöret.

I min senaste fick följande ingredienser rostas ihop - VÄLDIGT ungefärliga mått då jag inte använde annat än ögonmått och 'jo detdär ser lagom ut i relation till resten';

I burken: 1½ dl havregryn, 1½ dl krossade linfrön, 1 dl skalade sesamfrön, 1/2 dl kokosflingor, 2/3 dl pumpafrön.
I pannan: 1/4 dl farinsocker, 2 tsk vaniljsocker, 1/2 tsk kanel.

Doft: MVG
Smak: Har inte testat än...
Utseende: Från ljusrostat till mörkrostat beroende på hur det rördes samman i stekpannan. För ett jämnare reultat rekommenderas en ugn där man har en jämnare värme och enklare kan sprida ut müslin.

Fast gott tror jag ändå att det blir.

Det går åt en hel del yoghurt här sedan sambon ville gå över till LCHF.

Vi har mest köpt Grekisk yoghurt och jag har undrat ibland varför vi tar den istället för Turkisk yoghurt, för så stor skillnad kan det väl ändå inte vara, eller?

Tänkt, sagt och diskuterat;
Vid senaste besöket till affären köpte jag en Turkisk yoghurt istället och jo, det var rätt stor skillnad ändå. Den var för det första lösare i konsistensen och kändes bra mycket mer syrlig än den grekiska yoghurt jag har vant mig vid. En bra frukostyoghurt iofs om man vill ha det syrliga, och jag gillar syrligt i många fall, men den blir nog ingen direkt upprepning i kylskåpet.

Den grekiska yoghurten får helt enkelt ta tillbaka sin plats som vardagsyoghurt.

Men så fanns det en ny i sortimentet också. Rysk yoghurt.
Sambon köpte hem en liten burk och maken till krämig och god yoghurt var det väldigt länge sedan jag smakade på.

Rysk yoghurt blir min nya efterrättsyoghurt, när jag vill ha något lite krämigare, lite rikare i smaken, snäppet godare
Tillsammans med svarta vinbär var det banne mig en utmärkt konkurrent till glass, vilket jag måste erkänna att jag faktiskt har saknat ibland - och då gett efter utan några direkta krusiduller.
Men hädanefter blir det nog (iallafall oftast) en skål lätt smaksatt rysk yoghurt istället. Några bär, eller kanske lite färsk frukt om det råkar finnas någon.

Nu har jag tröttnat lite på att fixa "frukost-topping" från flera olika paket och det kändes som att det var dags att göra något åt det.

Så jag plockade fram stekpannan, värmde upp den och samlade ingredienserna i en burk där jag trodde att jag lämnat tillräckligt med plats kvar för att det färdiga resultatet skulle få plats.
Först krossat linfrö, sisådär en tredjedel upp. Sedan sesamfrö, en fjärdedel av burken ungefär. Därefter havregryn halva utrymmet som var kvar, och toppat med kokosflingor upp till den gräns jag kände vore lagom.

I den heta pannan hällde jag ett par tre matskedar farinsocker för att müslin skulle bindas ihop lite och inte bara bli 'uppvärmd' och när det smält hällde jag helt enkelt över innehållet i burken och rörde ihop det hela medan det värmdes upp.

Väl klart fick allt inte alls plats i burken eftersom värmen fått det mesta att expandera, men smakmässigt blev det riktigt gott och det kändes som det var bra mycket mer socker i än vad det egentligen var.
Antingen pga karamelliseringen eller för att jag (och sambon) har vant oss av rätt bra med socker vid dethär laget.

Så imorgon blir det några bär, grekisk yoghurt och ett par skedar hemmablandad müsli istället för bär, grekisk yoghurt och plock från ett par-tre olika förpackningar i skafferiet.

Idag blev det ugnsbakad fisk på kålbädd (med purkjolök och sidfläsk som extra smaksättning) med brysselkål och lite ost på toppen de sista minuterna.

Nästa gång blir det lite mindre vätska och lite mer ensamtid för fisken så grönsakerna och fläsket inte blir lika välkokt.
Inga problem smakmässigt, men lite mer tuggmotstånd hade inte varit helt fel ändå.

Och så har vi min "purple heart-paj". En LCHF-paj som nästan följt receptet i boken fast utan sukrin och med lite mer vanilj än avsett.
Egentligen en bärpaj med philadelphiaost-fyllning, men blåbären gjorde fyllningen väldigt lila och pajen blev tillagad i en hjärt-form. Något som i efterhand nog var ett litet misstag det med eftersom en spring-form hade gjort det betydligt enklare att skära upp en lagom bit i taget.

Nästa gång jag känner för paj kan det bli smulpajen istället, fast pajdegen i den jag testade var riktigt god och kan säkerligen användas även till andra sorters fyllningar.

Mer paj åt folket! :-)

(Och tro mig, det går alldeles utmärkt att göra paj utan sötningsmedel. Iallafall så länge mina smaklökar har något att säga till om.)

Ibland måste man bara göra en djupdykning i den supersöta delen av matspektrat.

Fast "mat" är väl fel ord egentligen.
Nu snackar vi socker, socker och socker med lite extra socker på toppen.

Jag som redan har utvecklat lite extra känslighet för sötma och knappt klarar av att dricka läsk utan att läpparna krullar sig borde nog såhär i efterhand ta det lite lugnare med sötsakerna, men tja, jag lär väl trilla dit igen tids nog.

Sambon skulle iväg och köpa något litet till sitt kaffe så jag sade att om han ändå skulle handla något sött så kunde han ju plocka upp en Sarah Bernhard till mig. Ni vet, dendär bakelsen med mandelmassebotten, chokladtryffel och mörk choklad.
Och visst kunde han göra det. Han slängde dessutom in en halv blåbärsmakron (dedär biskvi-bakelserna) som var överraskande god.

Och nu sitter jag här och känner som om jag har smällt i mig ungefär ett halvt paket socker...

Gott var det iallafall så värt det? Jo, lätt.
Det lär dröja ett tag innan det upprepas däremot eftersom den nästan påträngande söta känslan liksom bitit sig fast och känns som den kan bli svår att bli av med när jag väl bestämmer mig för att jag måste göra något åt den.

Jag var och letade förvaringsburkar idag på vår lokala billighets-butik och hittade nästan ingenting.
Antingen var burkarna för stora, eller otympliga, eller direkt olämpliga att ha inställda i ett skåp pga form eller höjd. Till slut blev det några tråkiga (men iallafall funktionella) plastbyttor.

På väg till kassan har butiken förståss placerat godisavdelningen så man blir så illa tvungen att gå förbi lösgodis, kakor, godispåsar mm och blicken började förståss vandra, men jag blev rätt så förvånad när jag faktiskt inte kände någon direkt lust att verkligen äta något av allt detdär jag såg.

En hel del av dedär sakerna har jag liksom gärna ätit andra gånger, så varför inte nu?

Istället för att fortsätta till kassan så strövade jag runt bland hyllorna en stund, tittade på förpackningarna, lyfte upp något emellanåt och tittade på innehållet, bestämde mig sedan för att det nog inte skulle vara så gott med detdär iallafall och lade tillbaka förpackningen på hyllan.
Urvalet byggde allt mer på 'dethär har jag ju väldigt gärna ätit förr' men dendär sugande känslan fanns liksom inte där ändå. Trots att jag dessutom kunde minnas hur gott det faktiskt hade känts förr.

Men nu? Nej, minnet av smaken var tillräckligt och gav mig t.o.m rysningar i vissa fall eftersom det var så pass sött så jag rent av fick en socker-chock av blotta minnet.

Istället så gick jag vidare genom kassan, stannade till vid en mataffär på vägen hem och köpte en förpackning små babybel-ostar. Det kändes mer som godis än allt det andra jag hade tittat på i godishyllorna.

Jag var förresten ute på krogen i helgen också och mitt vanliga problem med att hitta något att dricka som inte är för sött hade byggts på rätt rejält sedan sist.
Öl funkar ju tyvärr inte pga att jag inte tål gluten speciellt väl och den ljusa glutenfria öl som finns är för blek för min smak. Svagdricka går bra däremot, men det har de ju inte ute på krogen... Alkoholfria alternativ brukar vara rätt så söta men jag gjorde iallafall ett försök - som kändes rätt misslyckat i efterhand då munnen nästan kändes ihopklistrad av sötman. Så resten av kvällen blev det bara vatten som gällde.

Det var det eller ren sprit - och tja, det var varmt och vatten kändes som det mer logiska alternativet.

Jag är en billig dejt iallafall så sambon är rätt nöjd. ;-)

Iofs inte så långt från nya favoritfrukosten, men ändå.

Basen är grekisk yoghurt (eller turkisk om man så vill).
I det blandar man några hallon samt lite kakao-pulver. Är hallonen frusna så låt dem tina i botten av skålen som allt sedan blandas i.

Mängd är något man förståss avgör själv, men för min del räcker en liten efterrätts-skål rätt långt. Totalt sett kanske 1½-2 dl i mängd, allt sammantaget.

Och frukosten då, ja, där har jag ett tag blandat grekisk yoghurt och fil, men nu har jag allt mer börjat äta bara grekisk yoghurt med några bär, krossade linfrön, sesamfrön, kokosflingor eller något annat jag känner för att blanda ner.
Också det i en liten efterrätts-skål med sisådär 2 dl i mängd allt sammanblandat.

Dags att sluta med dendär filen helt kanske... Eller, iallafall till vardags då det har varit min standard-frukost rätt länge innan sambon drog igång mer med LCHF och jag började blanda i grekisk yoghurt för att göra det lite mer krämigt.

Kvällsmat idag blev någon slags fiskburgare, fast inte riktigt.

Stekt fiskfilé (någon slags "bramärkt" variant använde jag, men man gör lite som man vill med det förståss).
Lägges på en skiva stekt aubergine.
På med ett generöst lager ost - så mycket man vill ha helt enkelt.
Och så en skiva stekt aubergine på toppen.

Den enda krydda jag använde var lite flingsalt på aubergine-skivorna.

Jag blev nästan lite läskigt varm i kroppen efter kvällsmaten och dedär blåbären och hallonen jag tog fram ur frysen och hällde upp till 'efterrätt' får nog bli en del av morgondagens frukost istället. Inga stora mängder utan litegrann i botten av en efterrätts-skål.

Sambon som inte gillar aubergine åt stekt fiskfilé med frästa skivade morötter istället. Såg också rätt gott ut så jag hakar nog på det en annan gång.

Och nu för att se hur länge denhär varma känslan i kroppen håller i sig.
Fast det kan iofs också bero på att fönstret inte har stått öppet under kvällen och det är varmare här inne än vanligt.