Stackars sambon försöker få mig att lämna datorn, men det går 'sådär'...

Igår under dagen letade jag reda på ett gratisprogram, med möjlighet att bli betalande medlem så att jag skulle kunna syncha mina resultat med andras, möjlighet att lägga upp mina resultat så andra kan se osv.
Sedan gjorde jag en lyckosam sökning och snubblade på hur mycket information som helst som tack vare någon annans mödosamma arbete kunde kopieras in i mitt program bit för bit, manuellt inmatat men ändå så mycket snabbare än om jag skulle ha letat reda på informationen i gamla kyrkoböcker.

Ja, det handlar alltså om släktforskning.

Tack vare det register jag hittade som en vänlig själ har lagt upp så har jag hittat hur mycket information som helst känns det som. Tills jag tittar lite i de närmare leden och inser att jag har spenderat en hel del tid på bara vissa grenar, så långt tillbaka som på 1600-1700-talen.

En intressant sak då för länge sedan var att det fanns väldigt många återkommande namn.

Far och son bytte i princip bara för- och efternamn med varandra. Sven Olofsson i den ena generationen fick heta Olof Svensson i nästa, och i tredje var man tillbaka till Sven Olofsson igen osv.
Fick man barn som dog i tidig ålder kunde namnet återanvändas vid nästa barns födsel så samma familj kunde ha upp emot tre barn med samma namn registrerade i kyrkböckerna, fast bara ett levande i taget förståss då de tidigare inte längre fanns kvar i livet.

Dem jag har hittat hittills är mest av bondesläkt, vilket iofs förklarar det höga barnantalet i vissa generationer och den höga barndödligheten.
Men det finns också en del soldater och lite annat smått och gott. För att inte tala om dödsorsakerna som kan vara intressanta att se. Ibland är det mer osynligt men känns samtidigt lite underförstått, som en kvinna som dör ungefär ett år efter bröllopet och där inga barn är registrerade. Möjligheten att hon dog i barnsäng känns relativt hög även om dödsorsaken inte finns angiven någonstans i de register jag har sett.

Ja, iallafall så känns detta som något av ett startskott för en ny uppslukande hobby som skulle kunna växa till oanade proportioner.
Men jag måste fortfarande försöka få lite struktur på det hela för även om programmet underlättar en hel del så är det inte direkt lätt att få en överblick när man som jag just gjort sväljer betet, kroken, reven och så gott som hela fiskespöt med en gång tack vare ett lyckosamt fynd av ett användbart och väldigt välfyllt register.

Och nu när jag tänker på det så skulle det kunna vara så illa att det inte ens stämmer, för tänk om någon annan med samma namn som den släkting jag utgick från råkade födas samma år och jag inte alls är släkt med alla dedär människorna vars namn jag matat in under flera timmars tid...

Men, ingen större skada skedd.
Det vore ju bara att börja om på nytt, kanske med en annan gren av familjen bara för sakens skull.

Nästa gång jag startar upp ett nytt träd, eller bygger vidare på det jag har, så lär det ju bli relativt enkelt att räkna ut hur jag ska bygga upp det.
Jag hoppas bara att programmet jag har hittat tillåter att jag isåfall importerar folk jag en gång har matat in från det ena till det andra... Det vore ju helt klart att föredrar istället för att manuellt mata in allt igen...

Det har blivit alldeles för stort nu, med delfinaler till höger och vänster, dueller och röstningsregler som man måste läsa flera gånger om för att förstå, flera olika jurygrupper som har olika mycket att säga till om och denna utdragna process som tar en halv evighet innan det Äntligen är dags för den stora finalen.

Annat var det förr när alla tävlade hela tävlingen igenom på lika villkor, sedda och hörda för första gången under kvällen, utan förhandsinformation annat än artistens/gruppens namn, låtens namn och vem som skrivit och komponerat den.

Nu är det ju banne mig melodifestival i ett par månader innan det är klart, och då räknar jag inte ens in den stora slutfinalen i eurovisions-schagern.
Det är delfinal, med jokrar och dueller och flera olika röstningsomgångar, olika jurygrupper som ska skärpa konkurrensen och hur mycket förhandsinformation som helst i media långt innan låtarna och artisterna visas i TV-rutan.

Melodifestivalen är kul när det verkligen är dendär speciella udda folkfesten som dyker upp när året är som tråkigast i en kavalkad av färg, glitter och glamour.
Men när det blir en utdragen historia med krystade skämt, tok-roliga programledare och ändlösa omröstningar och upprepningar tröttnar jag faktiskt. I regel långt innan det riktigt börjar.

Fast, jag ska väl ändå medge att jag faktiskt såg alla bidragen i helgens program och tycker att Caroline af Ugglas överraskade stort med sin låt. En riktigt udda utstickare som jag snabbt lade upp som joker, och som den internationella juryn tydligen också fastnade för.
Och det är väl något sådant som krävs nu när eurovisions-schlagern går från nyhet till nyhet istället för från klarhet till klarhet.

Vi får se hur det slutar, och trots mina reservationer kan det hända att jag kanske följer med i tragiken ändå.
Men rösta tänker jag inte göra...

Och det från en person som inte går till frisören mer än i extrema undantagsfall.

Men dethär programmet är kul. Riktigt kul!
Det handlar om kreativitet, skapande och uppfinningsrikedom, och självklart lite personkemi också men det är ändå Mer jobb och skapande än bakom-scenen-klipp vilket känns uppfriskande.

Och resultaten varierar från skrämmande snyggt till hej-kom-och-hjälp-mig.

Fast gådagens Charlies Angels-utmaning var banne mig tragisk.
Ett par av frisyrerna rörde på sig naturligt, men de flesta var så hårdsprayade och trista att jag inte förstår hur sjutton de tänkte.

Tänker man på Charlies Angels, och då menar jag originalserien, så är ju håret stort, levande och rörligt.
Och det såg man inte minsta spår av i gårdagens utmaningar. Det var tungt, stelt, trist och såg t.o.m obekvämt ut. Förutom ett par av pagerna där håret faktiskt rörde på sig när modellen gick.

Hoppas att framtida utmaningar inte blir lika trista, men det kan de väl inte bli...
Färgningen som var den första utmaningen blev ju faktiskt riktigt lyckad för en del av deltagarna så kreativiteten finns där.

Hur kitch och förutsägbart det än var så var det faktiskt riktigt kul att följa tjejerna på resan mot att bli en grupp och inleda en karriär inom show-biz.

Men en sak jag är väldigt glad över nu när det är slut är dendär fruktansvärda reklamen där de helt verkade ha missat att det INTE hette "girlylicious" utan "girlicious". Jag störde mig enormt på det varenda gång och undrar än vad sjutton de kan ha missat eftersom det var så nära men samtidigt så långt ifrån.

Fast så kom jag på ett möjligt samband, för var det inte någon kväll som kanalen kallade för "girlylicious" ett tag med flera typiska tjej-serier på raken? Kan de helt enkelt ha klippt ihop något därifrån? Eller missat att det heter "girlicious" för att de redan hade ett så liknande namn sedan tidigare?

Hursom så är det iallafall äntligen slut på den hemska reklamen och jag hoppas att jag slipper höra den igen.

För länge sedan gick det ett barnprogram på TV där Slumpen fått en roll.

Enligt lite googlande var det en blå liten drakliknande figur med stor mage och liten svans, som sjöng en sång om att han (?) var lite allt möjligt men varken fågel eller fisk.

Slumpen har spelat en ganska trevlig roll i mitt liv de senaste veckorna och jag kom på idag att jag nog borde tacka slumpen för det och inte bara låta det vara. Men så började jag fundera på Hur man tackar slumpen.

Kanske ska jag helt sonika ta och vara lite extra vänlig mot folk för att så att säga "skicka vidare"?

Det är väl det enklaste egentligen.

Men bara för att rent formellt få det sagt - eller skrivet om man ska vara lite noga;

Tack Slumpen för allt du har fört i min väg och Tack Slumpen för dethär leendet som jag upptäcker att jag har på läpparna ibland utan någon egentlig anledning. Tack Slumpen för att du har gjort det så lätt för mig att reagera och följa upp på det som kommit i min väg och Tack Slumpen för att du valde Just Nu att få det att hända.

Men är det så konstigt egentligen?

Jag tror att det börjar bli lite för mycket melodifestival för att det ska vara lika roligt som förr.

När jag växte upp så var det en svensk uttagning under en kväll om året där man fick se häftiga klänningar, höra låtarna för allra första gången och fick bli överraskad flera gånger om under sändningen. Sedan var det en europafinal där man fick höra alla internationella låtar för första gången och se lite olika inslag från de olika länderna.
Det var spännande, kändes nytt för varje år och det var underhållning på hög nivå. Och totalt sett två kvällar om året.

Nu för tiden är det förhanstittar, artiklar om artisterna veckor i förväg, "smygtittar" på de "hemliga scenkläderna" och gimmickar till höger och vänster, sedan inte mindre än fyra delfinaler och ytterligare en "andra-chansen-delfinal" innan den svenska finalen spelas upp. Och vid det laget har man ju hört låtarna flera gånger om, och sett scenkläderna, och läst otaliga artiklar om artisterna och hört mängder av spekulationer om hur den-eller-den-låten/artisten skulle göra sig i den stora tävlingen.
Sedan blir det den stora finalen, men innan dess så ska det förhandstittas på alla bidrag flera gånger om (då förhandstittarna naturligtvis också sänds i repris minst en gång vardera), media skriver om flippar och floppar, man ser låtar t.o.m på MTV-reklamen och när den första kvalfinalen inleds så har man ju redan hunnit bli trött på alla låtar. Dem man tycker är bra drunknar liksom i massan av det man hört för mycket och inte vill höra igen.

Och inte ens då är det slut. När man hört alla låtar så är det ju två kvalfinaler kvar innan den stora finalen där man får höra alla låtar igen som man redan hört flera gånger om och hur roligt är det på en skala egentligen?

Nej, jag tycker att vi ska återgå till det gamla systemet och lämna delfinalerna till den stora internationella finalen. Det BLIR inte bättre av att man får uppleva "en magisk kväll" femtielva gånger med förhandstittar och reportage långt i förväg. Magin tunnas ut, blir en tunn slöja av glitter som rivs upp här och var av de alltför påträngande kamerorna och undersökande reportagen. Det som borde planeras i smyg visas upp långt i förväg och blir inte ens spännande att se på när man fått reda på koreografin långt i förväg.

Istället för att sitta med andan i halsen och tänka "vad ska de hitta på i år" sitter man och granskar kritiskt och tänker saker som "jasså, som om detdär skulle göra någon skillnad" eller "ha, där missade h*n ett steg" eller "Varför ändrade de inte sina scenkostymer? De visste ju att *konkurrent* skulle ha nästan likadana"...

Så långt ifrån spänning man kan komma.

Jag tycker inte heller att "copycat-numret" var speciellt likt.

En annan sak jag blev lite fundersam på under röstningen var när det antogs att Sverige skulle få poäng för att det var ett visst land som skulle rösta. Jag menar, vad har det med Musiken att göra? Det är ju låtarna man tävlar med, inte vilket land man kommer från.

Det är en positiv sak som den större melodifestivalen har dragit med sig. Att det blir mer fokus på låtarna eftersom denhär "grann-röstningen" inte blir lika tydlig. Visst händer det, men jag tror att det beror mer på att man har en liknande musikkultur än att man har någon slags grann-samverkan i större tävlingssammanhang.

Fast det börjar ju också förändras nu, med rap-musik från östblocket, satir-shower från länder med politisk integritet och allt från smäktande ballader till hårdrock på tablån.

Men låten som vann, den hade banne mig helt rätt förutsättningar. En låt med både ett viktigt budskap och en en stark refräng, och den kunde ha kommit från vilket land som helst. Dessutom blev han uppenbart glad på riktigt, inte sådär 'för att man ska' eller 'det visste jag väl' utan genuint glad så det syntes i hela kroppen, till och med när de i flera minuter hade vetat att de vunnit eftersom de poängmässigt låg så långt före de andra.

Ett ganska kontroversiellt program, och ett som jag inte alltid har förstått mig på.

Men när det väl lossnade så har det lossnat rejält, och jag kan helt enkelt inte motstå att dra på smilbanden när Kenny möter sitt oundvikliga öde, när de små pojkarna hamnar i än den ena än den andra politiskt inkorrekta situationen, när de skämtar med och om nästan precis vad som helst.

Förut förstod jag helt enkelt inte konceptet och fick inte ihop det... Men efter att ha sett några program och insett vad de sysslar med tycker jag att det är något av det mest fantastiska jag sett på väldigt länge och dessutom att South Park är den teoretiska världen i ett nötskal.

De motsättningar som dras upp och synliggörs är bara så tydligt talande för hur världen i stort verkar fungera i många fall. Det är antingen eller, inga mellanting, totalt inhopp i den ena absurda extrem-situationen efter den andra. Och jag, som i normala fall älskar dendär gråskalan som livet har att erbjuda, sitter bara och ler och njuter.

Det är underhållning på hög nivå, och dessutom ett synliggörande av de problem vi faktiskt har omkring oss. Och om man tittar riktigt noga så finns det ett sago-slut på vartenda avsnitt, där folk inser vad de har gjort, gör bot och bättring och talar vitt och brett om gemenskap, acceptans, förlåtelse och att livet måste få gå vidare.

Politiskt inkorrekt så det stänker om det - men samtidigt så hoppingivande och insiktsfullt.

Guldskämt i dagens tidning, för detdär var något av det bästa jag läst på länge.

Tydligen har försöken med alkolås på dörrarna på missbrukarboendet gått så bra att den största hyresvärden i området beslutat sig för att införa systemet i alla sina hyreshus. Tänk, så skönt att slippa allt alkoholrelaterat bus i husen och talespersonen säger att de är väldigt optimistiska och tror att hyresgästerna kommer att välkomna beslutet med öppna armar.

Det skulle dessutom spara mängder med pengar för hyresbolaget eftersom alkoholrelaterat bus orsakar en del skador och onödig elförbrukning som man skulle slippa betala för och de pengarna kan ju komma till bättre nytta på annat håll.

I praktiken tror jag dock att det skulle falla platt för antingen skulle krogarna få stänga iallafall halva året om folk inte hittade alternativ övernattning, eller så skulle det bli fullt av uteliggare (iallafall sommartid) när helgen närmade sig.

Men helt klart ett roligt och genomtänkt april-skämt.
Väl talat av vår kära lokaltidning.

Dendär killen på Discovery ni vet, som går knädjupt ner i alla möjliga skitiga jobb och får uppleva allt möjligt när han gör upptäcksfärder på gödselstackar, på soptippar och alla möjliga ställen där man omöjligen kan ta sig ut utan att bli rejält skitig på kuppen. Ibland bokstavligen...

Det finns en del intressanta program på Discovery, men Mike Rowe är den jag helst skulle vilja följa med under en dag.

Stora byggen är visserligen intressant eftersom det krävs så mycket samordning, planering och fixande för att få de stora projekten att gå ihop. Och Mythbusters verkar ha skitkul större delen av tiden (fast, de erkänner ju själva ganska ofta att det är en hel del hårt jobb emellan explosionerna). Extreme Survival vore också en spännande sak att prova på, fast gärna under någorlunda kontrollerade former då jag inte är i direkt fysiskt toppskick.

Men trots de potentiella äventyren är det ändå Mike Rowe som inspirerar mig mest.

Han har nämligen en förmåga att ge även de mest lågklassade yrken en viss guldkant. Om det så handlar om personen som rengör tankar på en soptipp eller som spenderar sina dagar med att vända gödsel...

Han lyfter helt enkelt fram dessa personer som tar på sig samhällets skitigaste jobb och får dem att framstå som de vardagshjältar de är.

Tänk på det, hur skulle vi ha det ifall det inte fanns sopåkare, rengöringstekniker och allt detdär andra som gör att vi kan slänga våra sopor och sedan inte behöver tänka på det längre? Hur skulle det se ut ifall ingen rensade avloppen och ställde sig knädjupt i bokstavligt skitigt vatten och såg till att det flödade som det skulle? Hur kul vore det egentligen att återgå till utedass i brist på fungerande avlopp? Och hur villiga vore vi egentligen att börja odla vår egen mat eller ta hand om alla djur på dedär stora gårdarna som förser oss med kött, mjölk och grödor som vi lätt kan välja ut i de rena städade diskarna i affärerna? Och hur villiga skulle vi vara att själva ta livet av och slakta dendär kon som ger oss mat på bordet i månader? Och dedär husen som måste rivas ner för att nytt ska kunna byggas upp, brandhärdarna som måste städas, mögliga och vattenskadade källare som måste saneras osv...

Och det är faktiskt mest därför jag skulle vilja hänga med Mike Rowe på ett av dedär uppdragen han tar på sig. För att få träffa dendär "lilla människan" som tar på sig rollen som många ser ner på och genom sitt slit ser till att resten av oss slipper bli svettiga, skitiga och nedsmutsade och kan gå runt med våra fina skor och trippa mellan hem och kontor eller gym och butiker.

Jag tror inte att jag skulle vilja ha det som heltidsjobb, men att någon gång i livet verkligen grotta ner sig i något av detdär som måste göras vore förmodligen ganska nyttigt. Inte bara för mig utan för de flesta, så man inte glömmer bort att samhället består av lite mer än bara ytan där vi kan göra lite som vi vill utan innehåller så mycket mer och så många som ser till att vi slipper tänka på allt detdär underhållet.

Det vore väl något att införa förresten. Ett obligatoriskt skitigt arbetspass sisådär vartannat/var tredje år för varje arbetsför människa i vårt avlånga land. Om man sedan blir skickad till en bondgård, en återvinningsstation eller något annat får bero på personlig lämplighet och tillgång, men jag tror faktiskt att vi alla skulle må bra av att med jämna mellanrum bli mer fokuserade på att få jobbet ordentligt gjort än på huruvida frisyren håller hela arbetsdagen.

Det är inte ofta jag ser på filmer på TV, men igår var ett undantag och det är jag nästan löjligt glad för.

Det var nämligen en sådandär perfekt psykologisk skräckis på tablån. En sådandär som matar en med små små bitar information i taget och gör att man tror att man förstår när man egentligen inte alls gör det och sedan när det avslöjas inser att man har blivit grundlurad och ryser ända in i märgen av vad det är som egentligen har pågått framför ögonen på en under filmens gång.

En skrämmande bra Dakota Fanning spelade rollen som dottern med otrolig inlevelse, och med en sådan inneboende skräck och styrka och panik att jag utvecklade stark sympati med henne redan tidigt i filmen, men i slutet, när det stod klart vad det var som egentligen pågick, då svämmade det över alla bräddar...

Det är så filmer ska göras!

Har ni några tips på filmer i samma klass så tipsa gärna.

Förra året blev han ju hyllad som värsta sex-symbolen. Något jag inte riktigt lyckades hålla med om, hur många barbröstade blingiga bilder som än publicerades av honom.

Men nu när han skulle ge sångfågeln vidare och hade både helskägg och kostym hajade jag till rätt bra...

Sexigare i helskägg och kostym än renrakad och barbröstad alltså. Och varför tycker jag det? Tål att sovas på detdär...

Ja, det är precis vad jag är.

Det var väldigt många bra låtar bland finalisterna men även ett par stolpskott så man kan ju undra vad det var för totala missar som sorterats bort längs vägen.

Höjdpunkterna var för min del Linda Bengtzing, Sibel och Amy Diamond, med jumboplats till BWO som hade en otroligt charmig låt med (om jag inte missminner mig helt) ett litet melodi-inpass från den gamla Lili & Sussie-slagdängan 'Ring my bell' inklämt.

Men vad sjutton var det Christer Sjögren sjöng om egentligen? Redan från första versraderna tyckte jag att jag har hört dendär melodin förut, men kan inte riktigt placera vad vad det kan ha varit för låt. Nästan så jag känner mig manad att kolla runt på skvallersiterna för det kan inte bara vara jag som tycker att jag känner igen dendär melodin. Dessutom blev jag alldeles för distraherad av konspirerandet för att uppfatta mer än att låten handlade om att det var så underbart att hela Europa var samlade under ett och samma tak.
Något som inte ens är sant med tanke på alla utslagningar och kvalomgångar på vägen, men strunt samma... Jag måste bara klura ut vart jag har hört dendär melodin förr...

Charlotte Perelli var iofs inte så tokig hon heller, och visst, en stark typisk schlagerlåt som väl har en relativt okej chans att iallafall få till det så att vi slipper kvala in nästa år. Om det nu inte är lite mer inne med anti-schlager i år, vilket jag betvivlar. Schlager går aldrig riktigt ur, även om en lite mer udda låt verkar ha större vinstchans i slutändan.

Popcornen var goda, hunden gillade korvslantarna och tog längre tid än vanligt på sig genom att han valde att ha kongen i sitt lilla hundhus istället för att kasta omkring den på golvet för att lättare få fram godisiet och jag är faktiskt ganska nöjd för kvällen och tror inte att det blir någon speciellt sen natt inatt.

Jag har på ren princip undvikit alla "etapper" på årets melodifestival-bonanza efter att jag kommit fram till att jag skulle få för mycket av varan för att orka till slutet om jag hängde med redan från början.

Så ikväll blir det melodifestivalpremiär för året för min del. Förutom de korta snuttar jag råkat se när jag kanalsurfat på söndagen och råkat flimra förbi reprisen. Jag såg inte tillräckligt för att höra mycket av låtarna, men kommer ihåg att Sibel hade en rätt snygg klänning.

Men nu ikväll ska det poppas popcorn och bänkas i soffan, och hunden ska få lite korvslantar i kongen så även han får något att sysselsätta sig med i några minuter. Han är snabb den lilla rackaren, men brukar också slå sig ner någonstans och vila ett tag efter att han har krånglat med kongen och fått ut allt godis, så det borde bli ett lugnt TV-tittande så länge tävlingen pågår.

Ja, det kan väl summera mitt intresse i årets evenemang för det har inte funnits alltför mycket nyfikenhet på att se eller höra artisterna som kämpar om platser i eurovisionsschlagern.

Varför vet jag inte riktigt, men jag har en teori, och det är att det har blivit så många deltävlingar att jag hinner tröttna på vägen och helt enkelt får för mycket redan innan det börjar att jag tappar intresset när det väl blir dags.

Först blir man matad i media med de diverse artister som ska uppträda. Tack för den, då försvann det överraskningsmomentet.

Sedan får man reda på lite låttitlar och vad det är för stilar på låtarna, om det är en ballad, en up-beat låt eller någon sådandär alternativ stil. Tack för den, då vet man ju redan på ett ungefär vad det är man kommer att få höra om man slår igång TVn.

Därefter får man förhanstittar på scenkläderna och scenshowerna där det avslöjas små detaljer om glitter, lyx och glamour. Tack för den, inte för att man väntat sig något annat men måste vi få reda på det Också innan artisterna ska upp på scenen?

Sedan börjar dagen närma sig inför första delfinalen, och man får förhandstippningar om vilka som ska vinna, betyg på låtarna som media har fått höra i förväg. Tack för den, snacka om att påverka tittarna (förlåt, lyssnarna) redan innan de har fått en chans att bilda en egen uppfattning.

Och när det är dags, ja, vad finns det då att titta på? Artisterna är avslöjade i förväg, låtarna har publicerats vid namn, stil och innehåll, förhandstippandet har detaljerats efter gårdagens genrep och t.o.m bilder på vissa artisters scenkläder har läckts ut i pressen. Tack för den, då gör jag hellre något annat som jag INTE fått så mycket förhandsinformation om så jag slipper sitta och känna att hela livet blivit slentrian...

Nog för att det finns en viss charm med sådant man känner igen, men någon slags gräns måste det väl ändå finnas.

Eurovisionsschlagern tror jag dock att jag kommer att titta på för där har man ju iallafall tillräckligt många länder inblandade för att det ska finnas lite överraskningar mellan media-älsklingarnas framträdanden i tidningarna. Fast förhandstittarna med alla låtar som man kan se innan själva schlagern, dem hoppar jag över.