Jag brukar egentligen gilla den sortens kommunikation skarpt, men det finns i vanlig ordning några undantag. Speciellt när den ordlösa kommunikationen innebär 'effektljud' till alla möjliga olika saker.

Det suckas och stönas ljudligt för att man ska få uppmärksamhet när man skulle vilja ha lite hjälp och stöd men inte själv ids fråga rakt ut.
Det läggs in ljudeffekter när någon berättar om något som har hänt och ljudeffekterna används istället för ljud som "starta", "stänga av", "ramla", "landa", "gå" osv.
Det läggs in ljudeffekter tillsammans med minspel som visar en tydligt negativ klang, och ljudeffekterna är uppenbart avsedda att dölja någons identitet i någon slags felriktad och i regel fatalt misslyckad 'diskression'.
Hela diskussioner slutar med att bara ett fåtal ord används och ljudeffekterna blir allt mer högljudda och effektsökande när den som ger dem ifrån sig kollar hur 'publiken' reagerar. Även kroppspråket blir allt mer överdrivet allt eftersom i dethär sista exemplet.

Själv tycker jag att om man behöver hjälp med något eller bara vill prata så får man väl klämma ur sig det, istället för att sucka ljudligt och se sig omkring efter någon snäll medmänniska som tycker synd om en person som suckar så högt.
Ljudeffekter får gärna användas, men inte på bekostnad av ett komplett fungerande språk. Hjärnsläpp kan alla få ibland och visst händer det att man glömmer vissa ord ibland (som i dendär reklamen där han som är förkyld fast det inte märks hittade dendär ... *pschhht pschhht*) men när ljudeffekterna blir fler än orden och man måste tolka hela meningen istället för enstaka ord är det något som saknas.

Men den värsta är ändå dedär förstulna suckarna och stönen som ska visa alla omkring att det faktiskt är något som är fel här och det vore trevligt med lite hjälp eller stöd någonstans ifrån.
Mest för att det i en del fall leder till ett surt humör hos den som suckat om den förväntade uppmärksamheten inte infinner sig, och sådant är sällan trevligt att behöva hantera.

Ibland blir man lite fundersam då man läser om hur andra tänker.

Nu senast en fråga om hur man hanterar pengar för sina barns skull och hur ens föräldrar hanterade pengar åt en själv när man växte upp.

Tydligen finns det folk som först i vuxen ålder då de har egna barn inser att andra inte har samma förutsättningar som de själva. Som om det vore en nyhet...
Har de sovit eller gått omkring i någon slags trans under uppväxten eller har de lidit av någon slags selektiv blindhet där de inte sett de personer som inte var med i deras egna lilla gäng med 'karbonkopior'?

Ta dethär med att köpa nytt eller begagnat t.ex.
Jag har växt upp med att ha en blandning av båda, och det har lärt mig att kvalitet inte ligger i priset utan i plagget. Ett nytt plagg i ett tyg som drar sig eller sömmar som släpper är sämre än ett begagnat plagg i bra skick med hållbara sömmar TROTS att det kan ha kostat mer än dubbelt så mycket.
Men berätta det för någon som är uppväxt med att få höra att Nytt är bra och Begagnat är lusigt och loppigt och äckligt. (Om man inte skickar iväg sina egna begagnade kläder förståss och ger dedär stackarna som inte har råd med bättre en möjlighet att göra sitt livs fynd...)

Eller detdär med pengar.
Jag fick inga sparade pengar när jag blev myndig, men mina föräldrar har hjälpt mig med mycket annat. Möblering av lägenhet när jag flyttade hemifrån, en verktygslåda med allt som behövdes för lägenhetsfixande plus lite till, köra flyttlass när bostad skulle bytas, övningskörning och praktiska råd och tips (genom upplevelse snarare än lektioner) om hur man tar hand om sina ägodelar och sitt hem så det håller sig i bra skick så länge som möjligt.
Andra får en stor summa pengar när de blir myndiga och tror av någon underlig anledning att "det får väl alla"...

Jag lärde mig relativt tidigt att alla inte lever på samma villkor, att alla har olika förutsättningar, olika intressen och gör olika val i livet. Vissa bor i hus, andra i lägenhet, vissa jobbar, andra inte, vissa tjänar mycket pengar, andra tjänar mindre, vissa har råd med dyra saker, andra får "nöja sig" med billigare, och åter andra väljer billigare alternativ även om de har råd med de dyrare.
Och jag kan inte undgå att fundera på hur den ganska grundläggande livslektionen kan ha gått folk förbi?

Hur undgår man att märka att man inte lever precis likadant som alla andra i klassen när man går i skolan liksom? Redan där borde poletten trilla ner om den inte har gjort det redan tidigare.

Jag har förmodligen skrivit om dethär tidigare, men det känns som ett ämne värt att upprepas isåfall.

Nu när sommaren är här kommer allt fler höga klackar fram, och visst, jag kan förstå att man vill ta på sig ett par snygga klackskor nu när det går att ta sig fram på dem lite lättare.
Och de kvinnor som känner sig korta kan dessutom få en självförtroendeboost av att få på sig ett par höga klackar så de kan sträcka lite extra på sig. (Jag borde förresten höra till denhär kategorin eftersom jag är kortast i hela min familj.)

Och klackar i sig har jag väl inga problem med.

MEN...

Måste skotillverkarna tillverka klackarna i så hårda material att det smattrar i golvet då någon går omkring i dem?
Okej, klackar ska vara hållbara, och ju smalare klackarna är desto hårdare måste materialet vara för att de inte ska gå av. Men borde det inte vara möjligt att hitta ett lite tystare material att sätta längst ner på klacken så vi andra slipper höra det infernaliska klackandet?

Dessutom sägs höga klackar vara ett tecken på kvinnlig makt.
En framgångsrik kvinna som jobbar på något slags kontor förväntas mer eller mindre ha klackar på sig.
Kontorsgolv är väldigt sällan speciellt ljuddämpande.

De kvinnor som går på den visionen bidrar i allra högsta grad till att ljudnivån i alla dessa "öppna kontorslandskap" går upp.

Min teori är att kvinnor vill bli sedda.
Om en kvinna har klackar på sig så kan hon få blickar av flera olika orsaker.
En är att en kvinna i höga klackar anses vara sexig.
En annan är att klackarna orsakar ett sjusärdeles missljud och folk kastar irriterade blickar när hon går förbi.

Ja, jag erkänner direkt att det var dumt av mig att inte bara gå och sänka volymen en aning, men å andra sidan hade det ju inte blivit något blogginlägg om jag gjort det, och det var en vecka sedan sist nu så en påfyllning är nog behövlig.

I helgen så gick jag för att köra lite kondition på gymmet och gick in i 'kondis-rummet' där de har löpband, cykel och crosstrainers. Redan en bit ifrån rummet hör jag att volymen är löjligt hög, och när jag kommer in genom dörröppningen så står det redan två personer där, så jag låter det dumt nog vara och tänker 'de är nog ändå klara snart så kan jag sänka när de har gått'.

Det var de inte, och bara 5 minuter in började jag bli rejält störd på volymen.

Åter igen dumt av mig att inte bara ta en kort paus, sänka volymen ett par steg och sedan återgå till mitt.

"Lösningen" blev att jag satte mina egna hörlurar i öronen för att blockera ut lite av det överdrivna ljudet och vips så blev musiken sisådär fem gånger bättre. Den överdrivna basen blockades lite och jag kunde höra melodin och sången mycket klarare.
Bra låtar, men den jäkla volymen förstörde hela intrycket.
Sedan lyfte jag även upp huvan på luvtröjan jag hade på mig, och det blev ännu lite bättre. Fast det kan ha varit ren inbillning.

Nästa gång ska jag iallafall låta bli att vara optimistisk och gå och sänka volymen så fort jag kommer dit för jag går till gymmet för att bli starkare och mer uthållig - inte för att få någon slags 'stå precis vid högtalarna på högljudd superkonsert-känsla' eller för att utveckla hörselskador.

Okej att man kan vilja ha en tydlig bas när man tränar för att hålla takten uppe, men någon måtta måste det väl ändå vara. Det borde ju inte behövas så mycket bas att man förstör hela musikupplevelsen...

Dendär bilden på honom är ju inte precis inspirerande...

Han ser så, ja, fel ut på något sätt.
Som om huden inte passar riktigt på huvudet utan sitter där lite hjälpligt tillfixat. Det känns lite plastigt på något sätt, som om det inte riktigt är på riktigt.

Antingen har karln drastiskt förändrats på kort tid eller så har han blivit photoshoppad till oigenkännlighet.

Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som egentligen stör mig i dendär bilden av honom, men jag ryser varje gång jag ser den...

Inte är det så lätt för alla att bara 'ta sig dit för en fika' heller.
Och inte direkt billigt för alla, med tanke på både restid och eventuella behov av övernattning.

Jag ska vara brutalt ärlig och direkt erkänna att jag faktiskt inte gillar Stockholm speciellt mycket.

Visst är det en fin stad och att vandra genom Gamla Stan är helt klart en trevlig upplevelse. Det finns mycket fin arkitektur och självklart många butiker och möjligheter som inte finns på många andra ställen runt om i landet. Jag har både släkt och vänner i och kring Stockholm, både infödda, inflyttade och utflugna. Det finns platser i och kring Stockholm som är väldigt trevliga.

Men jag skulle aldrig i mitt liv kunna bo där.
Att besöka stan i några dagar går bra, ja, rent av några veckor om det skulle dyka upp en anledning. Men bo där på obestämd tid? Det vore verkligen ingenting för mig.

Och en del av anledningen är just det att vissa som kommer därifrån inte kan se längre än till strax utanför tullarna. Allt annat utanför Stockholm är liksom "därborta" och det förefaller självklart för dem att alla ska vilja komma dit och att alla har möjlighet att ta sig dit utan speciellt mycket krångel eller fixande.

Men såhär ligger det till kära Stockholmare;
Många av oss som bor på andra ställen runt om i vårt avlånga land trivs där vi är, och bor dessutom tillräckligt långt borta för att det blir både krångligt och dyrt att ta 'omvägen' till hufvudstaden.

Det betyder inte att vi har något emot Stockholm.
Som jag har skrivit så tycker även jag att det är en fin stad. Rent av en Vacker stad.
Vi vill bara inte leva där, och har inte tillräckligt mycket dragning åt det hållet för att vilja åka dit så snart tillfälle ges. Och dessutom har vi våra liv här långt utanför tullarna och det är inte säkert att vi kan lämna hem, familj, jobb och andra åtaganden för en 'kul resa till storstan' hur bra idén än kan kännas när den dyker upp.

Jag har precis nu idag börjat på min nya flaska diskmedel efter att den 500ml-flaska jag använt i lite över 2 år och 3 månader har tagit slut - förutom den lilla mängd som fortfarande är kvar i den ihåliga diskborsten.

Istället har jag börjat på en från Grumme, och den luktar verkligen sådär helylle-gammeldags-supergott.
Det var en otrolig känsla att stå där med disken och känna doften som påminde om gamla handskurade trägolv från mormors tid så att diska har verkligen gått några snäpp upp i skalan över hushållssysslorna.

Saknas bara dedär lite snyggare disksvamparna (eller dedär helt vanliga i gult) så kommer diskupplevelsen att vara komplett.

Hörde sent en kväll i helgen att någon skrek utanför lägenheten. Och då skriken fortsatte och lät lite mer seriösa än dedär "ungdoms-fylle-skriken" man får höra ibland så tittade jag ut genom fönstret och såg en kille stå och vifta med armarna vid en port i närheten.

Då jag ändå hade ett ärende att ta hand om tänkte jag "varför inte ta det nu, så kan jag ta en titt på vad som händer där nere också". Och tänkt och gjort, mobilen i jackfickan och skorna på.

Sedan knallade jag iväg en liten bit och hörde killens frustrerade försök att få tjejen att lugna ner sig. Han verkade också tillräckligt klar i huvudet för att skämmas lite över att hon gav en massa ljud ifrån sig och lät som hon höll på bli misshandlad så han verkade ju inte precis farlig.
Han hade dessutom vett nog att gå därifrån efter att jag sagt något i stil med "jag tror inte att hon slutar skrika bara för att du skriker tillbaka". Också med en rejäl frustration, men han gick iallafall och "vad det nu var" verkade kunna få ett slut.

Skönt för folket som bor i lägenheterna i närheten om inte annat om hon slutade skrika.

Och tjejen? Tja, inga synliga blåmärken, inga problem med att ta sig framåt även om hon kanske fått i sig lite mer än killen. Inte ens 30 sekunder efter att han börjat gå reste hon sig upp och började titta efter honom och när jag påpekade att hon förmodligen visste vart han var på väg så fick jag minsann höra att NEJ det gjorde hon INTE och så gick hon iväg åt ett annat håll än honom (trots att han var tydligt inom synhåll än) och fortsatte skrika... Varför vet jag fortfarande inte men det lät iallafall mindre ju längre bort hon kom, och vid det laget var det ju iallafall uppenbart att hon inte skrek för att någon höll på göra henne illa.

Sedan ljög hon för mig också...
När hon gick iväg så skrek hon nämligen till mig att jag var en "j**la h*ra" men se det är inte ett dugg sant för jag fick minsann inte så lite som en endaste liten femti-öring betalt.

Och folk undrar varför jag inte går på fest mer än någon gång ibland med folk som kan ta det lugnt med alkoholen och på så pass nära avstånd att jag lätt kan ta mig hem när jag tycker att det räcker...

Jag är inte så säker på att det är en så enkel förklaring.

I mitt hobbyrum finns det två luftintag, ni vet sånadär filter som släpper in frisk luft och som man kan ställa in för hur aktiva de ska vara. Och i gott och väl över en vecka (eller rent av två?) har det låtit som att det är något inne i ett av dem.

Lite som att det är något som krafsar och hackar till lite då och då.

Något som skulle kunna vara en plastdel som flyttar på sig pga vinden, eller filtret som kanske rör sig mot någon plastdel som sitter lite löst, kanske dendär ställbara delen som inte sitter helt stilla. Men jag kan inte låta bli att tänka att det kanske är något levande där inne.

En fågel som har letat sig in kanske, trots att intaget inte har speciellt stora glipor. Eller något annat litet djur, som en liten mus, som kan klättra på nästan lodräta väggar... Ja, troligt är det ju inte, men det låter definitivt som att det är Något där.

Jag har stora planer på att undersöka filtret närmare men det blir inte av idag.
Kanske imorgon.
Men kanske inte...

Nu låter det nämligen som något skrapar och fladdrar där inne igen, och det är bara från det ena filtret, fast det låter inte när jag tittar dit så det skulle lika gärna kunna vara något på fönsterblecket utanför och jag som hör fel...

Återkommer efter utförd undersökning, någon gång...

Har vid ett flertal tillfällen på jobb-toaletterna märkt att "någon" har ställt toarullen på handfatet, strax under eller precis bredvid där man tar tvål från dispensern.

Jag kan komma på ett flertal anledningar till att det är olämpligt, och alla leder osvikligt till slutledningen att personen (eller personerna) som ställer toarullen där Förmodligen Inte Tvättar Händerna.

Gör man det medan toarullen står där så blir den nämligen så gott som garanterat nerstänkt med lite vattendroppar, och står den dessutom direkt under tvåldispensern så droppar det ju ner vatten på den om man inte gnider in tvålen då händerna är torra, och hur ofta händer det?

Så vem sjutton är det som ställer toapappret där?
Jag vill bara veta, så jag kan ... tja, kanske vill jag inte veta förresten, men nu i förkylningstider känns det ju ändå lite motiverat att känna sig lite smått säker på att folk tvättar händerna då de blivit utsatta för något som man inte vill få i munnen.

Hursom så brukar jag ställa ner toarullen på locket på dendär sanitär-pås-behållaren istället varje gång det har hänt, men nog sjutton kommer toarullen upp på handfatet igen, och det är inte ofta den är nerstänkt med några vattendroppar så vad sjutton jobbar jag med för ohygieniska hemskheter till människor egentligen?

I alla debatter om graviditet, amning och alkohol är hon banne mig en av de mest logiska rösterna i hela högen och ställer dessutom en väldigt Viktig fråga som många andra verkar undvika. Eller kanske väljer de att inte ens se den?

Frågan jag menar är "Varför ska man nödvändigtvis dricka alkohol?"

Jag har själv varit inne på lite samma spår förut, och nu när vinterns högtider börjar närma sig så blir det osökt ett återbesök med anledning av frågan "vad ska NI ha på årets julbord?"

Själv börjar jag genast tänka på lutfisken och hur man kan fixa bechamel-sås utan vetemjöl (kan man använda glutenfri mix till sådant?), om jag ska sikta på sill eller köttbullar med prinskorven och om det blir någon supersöt jultårta i år.
Andra börjar istället rada upp julsnapsen, får något jagat i blicken då de undrar om årets hemkryddade brännvin kommer att bli bra om de lägger det på kryddning nu eller om de är lite sent ute och planerar för vilken av dagarna innan jul de ska hinna till systemet mitt bland allt annat julstökande.

Och dedär forskningsrapporterna om att "X glas vin inte skadar fostret"... Vem bryr sig? Okej, det är inte skadligt för ett foster att dricka ett glas vin till fredagsmiddagen, men Varför Måste det Nödvändigtvis vara just Vin?
Kan man inte dricka ett alkoholfritt vin till maten? Eller en helt vanlig sträv flädercider från mataffären? Eller måltidsdryck för den delen? Varför är det så himla viktigt att se just till Alkoholens vara eller inte vara?

Allvarligt talat, kan man inte ta sig igenom en fredagsmiddag utan att ha "riktigt vin" i glaset, eller en fotbollsmatch på TV utan ett sexpack öl på armslängds avstånd, eller en fest utan några glas 'party-bål' innanför västen så har man problem.
Kan man inte som Malin bröla fram ett "SM-GUUULD" utan att ha en viss promille i kroppen så är jag tveksam över om det är guldet eller alkoholen man är glad för.

Alltså, ett glas gott vin till en fin middag. Visst, det har jag inget emot.
En aperitif, eller ett glas god wisky kan vara både gott och trevligt.
Men det är inget måste, och jag kan ha minst lika trevligt på en middag om det bjuds på äppelcider eller citronvatten till maten. Jag kan sitta och filosofera i flera timmar över en ask choklad eller en skål popcorn och några koppar te. Jag behöver inte ha alkohol i kroppen för att känna att jag har trevligt i andras sällskap.

Däremot behöver jag några öl om jag ska orka med ett gäng stör-fulla idioter som knappt kan forma en komplett mening men det är ärligt talat inte en situation jag brukar sätta mig i, och barkar festen iväg åt det hållet så kan man räkna med att jag avrundar relativt tidigt hellre än ställer mig i köket och halsar ett par öl eller en spontan-drink på upphittad spritflaska för att "komma ikapp och komma i stämning".

Nästa nivå på det hela är detdär med att alkoholen är så vanligt förekommande att blivande mammor i panik skriver på olika forum att de vill ha ursäkter för att slippa dricka så deras vänner inte upptäcker att de är gravida...
Bra för dem iofs att de nu kan dricka detdär glaset med vin utan dåligt samvete och utan oro över att vännerna ska börja skrika ut "ååååååååh är du graviiiiiiiiid" mitt under pågående fest.

Idag när jag var med vovven på den sedvanliga lunchrundan gick vi förbi en del av vägen där de höll på lägga ny asfalt.

Bra för att vägen faktiskt varit lite väl ojämn ett tag, och det samlas vattenpölar PRECIS där de planerat in ett övergångsställe så man antingen får bli blöt om fötterna, ta en omväg på sidan eller göra ett rejält hopp över vattnet när det har regnat mer rejält än dedär trötta duggregnen.

Kul också då alla utom mannen som satt och körde lastbilen gick runt med bara överkroppar och iklädda små färgglada shorts i vägverkets färger. (Ja, ni vet, dendär synliga orange-tonen med gult och reflekterande för att de ska synas även i mörkret.)

Inte för att någon av dem var så väldigt intressant att se på, men de var helt klart i bra form för sin ålder. Något som bara bekräftar att ett fysiskt arbete är bra för hälsan förutsatt att det inte är för ensidigt eller så tungt att man riskerar att slita ut kroppen.

Har surfat runt och till min förvåning sett att ett flertal tjejer/kvinnor har en (i mina ögon) lite knepig inställning till detdär med att skaffa barn.

De är antingen unga, arbetslösa och outbildade och väljer att skaffa barn för att få känna en mening med livet.
Eller så är de lite älde och utbildade men arbetslösa och längtar såååå efter att få ett fast jobb så att de Äntligen kan skaffa barn.

Visserligen är det bra att ha ett fast jobb i grunden att gå tillbaka till, men det är ju inte så konstigt att arbetsgivare tvekar på att anställa unga barnlösa kvinnor i förhållanden om de också har märkt av denhär lite lätt oroande trenden.

Jag menar, vilken arbetsgivare Vill egentligen anställa någon som kommer att vara på jobbet ett knappt år innan de måste börja hitta tillfälliga ersättare och gå igenom intervju-hacket en gång till och hoppas att den barnlediga mamman inte väljer att skaffa ett barn till för att dra ut på ledigheten ytterligare och tvingar arbetsgivaren att åter igen leta nya ersättare, för man får ju inte ha samma vikarie hur länge som helst utan att erbjuda en fast tjänst...

Nej, från arbetsgivarens synvinkel är det bättre att satsa på en kvinna som redan har några barn och är mindre trolig att bli mammaledig igen eller möjligen en kvinna som lever som singel och inte har några planer på familjebildande på ett bra tag framöver.

Så vad ska man ge för råd till dessa barnlängtande kvinnor?

Tja, är du ung, arbetslös och outbildad så skaffa barn. Våga - Vinn.
Det går att utbilda sig under småbarnstiden, och att dryga ut hushållskassan lite med ett barnbidrag eller två är ju inte helt fel. Och när du efter 2-3 barn tar dig ut på arbetsmarknaden kan chansen att du faktiskt får ett jobb se bättre ut eftersom du nu har några barn och risken för arbetsgivaren att börja om med ansökningarna igen inom ett år är betydligt mindre.

Och är du lite äldre, utbildad men arbetslös. Tja, skaffa barn ändå. Lite samma princip där, att när du har fått ditt/dina barn så kanske du lite lättare hittar fotfästet, uppfattas som ett bättre val av potentiella arbetsgivare och slipper all stress som gör att du nu under längtandet inte kan ge ditt bästa varken i ansökningspapper eller på intervjuer.

Visst, det är inte en dans på rosor att balansera ett arbetsliv med barnen heller, men får ni dendär längtan ur systemet så kan det ändå bli lättare att bli positivt uppmärksammad på arbetsmarknaden. Och det är ett väldigt viktigt steg mot att få detdär drömjobbet.

Jag har nämligen en liten teori om detdär med barnlängtan.
Jag tror att det syns i ögonen för dem som vet vad man kan kolla efter och att det för vissa potentiella arbetsgivare likväl som andra ni möter är nästan pinsamt uppenbart att det är barn som sitter främst på näthinnan.
Och det är för en potentiell arbetsgivare ungefär lika oattraktivt som dendär desperata kvart-i-två-blicken mot slutet av ett besök på krogen.

Att jag möter din blick betyder INTE att jag vill prata med dig. Det krävs en hel del mer än bara möta en blick för att göra ett sådant antagande.

Att jag besvarar en enkel fråga betyder INTE att jag vill ha ett längre samtal med dig. Jag menar, bara för att jag berättar vad klockan är betyder det inte att jag vill sitta och filosofera med dig över det varma vädret, de senaste politiska vändningarna eller resultaten av melodifestivalen.

Att jag inte springer undan och gömmer mig så snart jag ser dig betyder INTE att jag vill prata med dig, bjuda in dig på fika eller lära känna dig bättre. Det betyder bara att jag inte är rädd för dig.

Snälla, kan vi en gång för alla försöka komma överens om det nu och sluta göra antaganden om vad jag vill göra och inte och istället försöka med lite rak kommunikation?
Du vet, som att om du frågar vad klockan är så har du frågat vad klockan är och inte lagt något subtilt förslag om att vi ska sitta och prata och lära känna varandra den kommande timmen, och om jag svarar genom att berätta vad klockan är så har jag berättat vad klockan är och inte gett dig ett subliminalt svar i stil med "ja självklart vill jag sitta och prata med dig en stund, och om du har tur kanske jag rent av bjuder med dig hem en stund".

Jag har aldrig riktigt fastnat för att chatta, och har också hittat bara ett fåtal forum jag trivs att besöka om och om igen. Och idag när jag satt och läste en tråd på ett av dem och en del udda förkortningar fick mig att reagera så kom jag på varför.

Det är språkbruket!

Det de forum jag brukar besöka har gemensamt är att folk skriver ut meningarna fullt ut, med förkortningar bara i undantagsfall (eller med flit i skämt-trådar). Man använder hela språket, istället för att förkorta alla möjliga ord med obskyra förkortningar som man visserligen förstår av sammanhanget, men ändå...

Ta t.ex. ordet "själv" som ibland förkortas "sj". SJ är ju för sjutton Statens Järnvägar. Inte konstigt att man blir lite irriterad.
Och en annan sak är stavfel. Något jag stör mig på mer än jag borde då jag är väl medveten om att jag inte heller är felfri. Men "ända" är ju faktiskt detdär man alltid har bakom sig hur man än vänder sig eller slutet på en tråd eller ett garnnystan och "soppor" är något man äter, inte något man slänger i soptunnan på regelbunden basis.

Kommer jag in på ett forum där det är för många chat-förkortningar eller stavfel tröttnar jag på att läsa. Mycket för att det blir så mycket omtolkningar under läsandets gång att jag tröttnar på att klura ut vad skribenten nog har menat. Och än värre blir det när andra har svarat och folk verkar skriva om varandra och totalt missförstå vad de andra menar pga alla förkortningar, underliga ordval mm.

Nej, tacka vet jag forum där deltagarna klarar av att skriva fullständiga meningar.