
Stora rubriker ställer upp det som ren skandal att bankerna tjänar pengar på att "vi" lånar till hus, bil, konsumtion och allt vi nu tar banklån för. Bankerna gör storvinster, iallafall i teoretiska pengar, eftersom de lånar ut en mycket större summa än vad dem får lånat till sig genom sparande.
Det är ju inget ovanligt att man har huslån och billån som vida överstiger den summa man har sparat och det borde väl ändå inte vara någon överraskning att det kostar pengar att låna pengar.
Varje lån kommer med en räntesats.
Ju dåligare säkerhet, desto högre ränta.
Ju högre ränta, desto mer tjänar utlånaren på de utlånade pengarna.
Den formeln är väl ändå ganska enkel att få ihop, eller?
En sak jag skulle vilja se är ett generellt större ansvar för den egna ekonomin.
Istället blir det ramaskri i media när bankerna höjer räntan för att man då inte längre klarar av att betala för detdär man inte hade råd att köpa från början och därför valde att låna pengar till. Och det är inte precis lätt att få ett banklån. Det krävs personliga möten, papper ska skrivas på, kontrakt ska läsas och godkännas, ekonomin ska gås igenom för att se hur mycket man får låna, värdet på det man lägger som säkerhet ställs i relation till summan man vill låna eller så synas återbetalningsförmågan i sömmarna.
Betydligt enklare är det att köpa saker på avbetalning eller att ta ett snabblån via sms eller genom någon av dedär låneinstituten som skickar ut snälla meddelanden om att man är 'godkänd för ett lån på upp till X-tusen' och för att få pengarna behöver man bara ha X tusen i årsinkomst och skicka in pappren.
Och de räntorna är i regel bra mycket högre än vad man får genom en bank.
Fast det förståss, sms-lån har det ju skrivits om till förbannelse, "alla" vet ju att man inte ska gå på sådana. Så nu börjar vi granska bankerna istället, som varit framhållna som det bättre alternativet där man med lite tur kan få ett lån för att täcka de höga krediterna och få ner sin månadskostnad.
Många har försökt (och fått godkänt att) byta ut sina krediter med hutlösa räntor mot ett banklån med en lägre räntesats, och med den trenden har förståss mängden pengar bankerna ligger ute med ökat. Vilket leder till att de gör mer vinst eftersom de får ränta på pengarna de lånar ut.
Men de lånar ju bara ut till folk som vill köpa saker de inte har råd med och väljer att låna pengar från någon annan, och köper det de ville ha för t.ex. bankens pengar, men ser det ändå som 'sina' pengar och 'sitt' hus eller 'sin' bil eller 'sin' renovering osv.
Fast det var ju aldrig det.
Ja, deras egna alltså.
Rent lagligt så står det i deras namn, men är det köpt med bankens pengar och banken har huset/bilen som säkerhet så är det ju i praktiken bankens hus eller bankens bil, som man betalar för förmånen att få använda så länge man fortfarande har betalningsförmåga.
Och betalar man länge nog så har man till slut 'köpt' huset eller bilen av banken.
Summa summarum;
Använder du någon annans pengar så får du betala för besväret, oavsett om det är ett kreditinstitut eller en bank. Det kostar att leva för pengar som inte är dina egna och den som lånar ut (och själv inte kan använda pengarna eftersom du har dem) får in en fast inkomst för det lån du har tagit ut för att kompensera för den tjänst de gjort genom att låna ut pengarna.
Inget du köper för någon annans pengar är ditt utan tillhör i praktiken den vars pengar du använt för att köpa det.
Ditt blir det först den dag lånet är fullt återbetalt.


Jag blev tipsad om en online-butik som har lite specialerbjudanden och egentligen skulle jag kunna ha shoppat loss rätt rejält bara av ren nyfikenhet, och för att komplettera eller byta ut lite smått här och var både i städskrubben, badrummet och köket.
Men istället så kollar jag runt på sidan i gott och väl en halvtimme.
Kollar innehållsförteckningar och blir faktiskt glad av att se vad det är för produkter - men tänker att 'jag behöver ju inget av det egentligen, och att röra ihop något sådant kan jag ju faktiskt själv'.
Börjar mentalt gå igenom vad jag redan har hemma och inser att jag faktiskt inte behöver något alls av detdär.
Funderar lite och tänker att det ju inte är något fel i att skämma bort sig lite ändå, speciellt när det är bra priser.
Men efter att ha surrat runt på sidan en stund till och faktiskt sett ett par saker som jag skulle vilja ha så stänger jag ner den med tanken "Detdär behöver jag ju inte, och dendär grejen kan jag lätt få tag på, eller så hittar jag den jag vet att jag har någonstans i städskrubben. Det är ju bara onödigt att köpa en ny som kanske också råkar försvinna i ett hörn någonstans."
Ekonomiskt är det ju att istället för att köpa nytt gå igenom det man har och inse att det inte behövs.
Praktiskt är det ju att kolla innehåll och röra ihop egna saker där den sortens lösning fungerar.
Pragmatiskt är det ju också att tänka på det mer praktiska än lustfyllda, för det är trots allt rätt så roligt att få ett paket med posten, även när man vet exakt vad det innehåller.
Sidan är dock nerstängd, jag har en lång lista med saker jag vet att jag redan har hemma och har efter lite funderingar kommit fram till att jag inte behöver komplettera med något alls eftersom det finns så pass mycket att välja mellan redan.
Plånboken är glad, jag har avstått från onödig konsumtion och har dessutom insett hur mycket jag redan har hemma. På det hela taget känns det faktiskt väldigt bra...
Fast lite sugen på att få hem ett paket i brevlådan är jag ändå. Måste bara hitta något annat ställe att handla från, eller sätta igång något slags paketbyte med någon så jag får en vettig anledning.


Ja, förutom CSN finns ju alltid fler anledningar att få koll på vart pengarna tar vägen och det är rätt så vanligt att det blir en extra koll just i Januari.
Det har förmodligen att göra med det nya året, man börjar på ny kula, vill starta upp något bättre, äta nyttigare, må bättre, kanske gå ner i vikt eller sluta röka eller plocka upp dendär hobbyn man har försakat.
Och varför inte också få en bättre ekonomi?
Man kan ju enkelt se tillbaka på det gångna året när januari-räkningarna hopar sig, alla inköp för julen och nyårsfesligheterna gör sig påminda och kvartalsräkningar kommer samtidigt som alla andra extra utgifter. För att inte tala om dedär 'köp nu - betala senare' som man kan hitta erbjudanden om inför jul och nu måste lägga fram betalningen för.
Det finns tre enkla grundregler för att hålla koll på ekonomin, och som ökar chansen att man får allt att gå ihop utan att behöva ringa runt och dela upp betalningar.
1. Kontroll på vad som kommer in och vad som ska betalas ut.
2. Medvetna val och prioriteringar i de utgifter man tar på sig.
3. Uppföljning.
Punkt 1 är relativt enkel om man har en fast och förutsägbar inkomst för då vet man hur mycket pengar som kommer in på lönekontot och även när de kommer in.
Har man variabler som lönebonus, barnbidrag osv får man förståss även räkna med dem, men ett litet trick är att medvetet låta bli att räkna in dem som 'inkomst' och istället se dem som 'extra inkomst' som står utanför de fasta kostnaderna.
Fördelen är att man då räknar lågt på hur mycket man har att röra sig med, mer eller mindre undermedvetet väljer bort sådant som är onödigt och som man klarar sig utan och i slutändan "hittar de extra pengarna" som får allt att gå ihop och lämnar lite extra kvar i slutändan.
Sedan måste man förståss även veta vad man har för fasta och rörliga utgifter.
Fasta utgifter är enklast eftersom det är sådant som kommer med fasta intervaller och i förutsägbara summor, medan de rörliga även innefattar skillnaden i elräkningen eftersom användningen i regel ökar vintertid, telefonkostnader om man har fyllt på extra på kontantkortet, matkostnader osv.
Där får man ta hjälp av tidigare utgifter. Antingen genom att spara kvitton, eller genom att skriva upp utgifterna på ett annat sätt så man får en summering på hur mycket man har lagt ut. Antingen över en månad, eller över flera så man kan räkna ut ett genomsnitt.
Punkt 2 är den man har mest kontroll över.
Här bestämmer man sig för vad man vill lägga pengarna på.
Boende, mat mm är ju förståss nödvändigt, men hur mycket man lägger på varje och vad man lägger ut pengar på utöver det kan lätt glömmas bort när man är van vid att 'saker kostar'. Det kan vara bra att iallafall någon gång ibland granska sina utgifter mer kritiskt och fundera över om man verkligen behöver lägga sådär mycket på bensin, eller om man kanske skulle kunna få ner matkostnaden lite, eller om man rent av behöver tänka på att fixa ett billigare boende, eller om man verkligen har råd att ha dendär andra bilen eller om man måste klara sig med en.
Och även små saker som tidningar, fredagsmyset, småhandlandet som lätt görs, utekvällarna med vännerna osv.
Poängen här är att man ska vara medveten om vad man lägger sina pengar på och göra ett aktivt val att lägga pengarna på just de sakerna. Att komma ur tanken 'ja men allt kostar ju' och istället tänka (iallafall för en stund) 'denhär posten kostar X kronor för att det är vad vi behöver för att få vardagen att fungera', eller 'denhär posten kan vi egentligen klara oss utan, men vi tycker att det är värt de pengar det kostar'.
Kort sagt en större medvetenhet om vad man lägger ut sina pengar på.
Vissa saker väljer man till, andra kan man välja bort och vissa accepterar man.
Här kan man förståss också se över alternativ som skulle kunna vara billigare, kanske väljer att lägga lite mer på sparande, eller lite mer på avbetalningen på bil-lånet och siktar på en billigare semester till sommaren, eller säger upp tidningen man nästan aldrig läser ändå, kollar upp olika försäkringsalternativ osv.
Punkt 3, uppföljningen, är den utvärderande punkten.
Här kan man se om planen håller, hur man ligger till, om de undanlagda pengarna täckte upp det man behövde, om det finns ett underskott eller överskott.
Varje tillfälle man utvärderar är förståss också ett tillfälle då man kan ändra något beslut som man tidigare har tagit, beroende på om det fungerar så bra som man ville eller inte.
Summa summarum:
Var medveten om ekonomin. Se på den, tänk på den, fundera över den, lek med tanken på 'om' för att få fram lite olika scenarier och sätt upp små mål som lätt kan följas upp iallafall en gång om året, t.ex. nästa Januari då det åter är dags att se lite mer på djupet hur ekonomin håller ihop.


Nu har CSN gjort årets uträkningar klara och har man inloggning på hemsidan så kan man hitta både den nya skuldstatusen och avbetalningsplanen.
Jag kan med glädje konstatera att min redan etablerade avbetalningsplan kommer att fungera alldeles utmärkt även i år, från Januari och framåt. Och jag har dessutom fått en fingervisning om hur mycket jag måste betala bort för att vid nästa årsskifte få en avbetalningsplan som kommer att göra mig skuldfri.
Det förutsätter iofs att jag kan fortsätta med dedär extra inbetalningarna som jag har gjort lite då och då när möjlighet har funnits, men det känns möjligt. Och går dethär i lås så kommer jag att vara helt fri från CSN innan jag fyller 40.
Inte illa alls med tanke på att det redan när jag tog lånet var en sådandär sak som man förväntades ha med sig resten av livet och få avskriven vid pension. Fast, utan dedär extra inbetalningarna hade jag nog ändå kunnat hamna i den fällan.
Jag kan bara tacka min inre kompass för hur långt jag har kommit på avbetalningen hittills.
Dendär inneboende viljan att vara skuldfri, att bli av med så många måsten som möjligt - iallafall sådana som andra har att inkassera och som jag inte själv har så mycket praktiskt ansvar över.
Inte för att jag kan förneka att jag själv valde att ansöka om studielån och använda upp det, men jag har levt länge nog med det beslutet nu för att känna att jag vill göra mig av med konsekvenserna en gång för alla.
Så, en aggressiv avbetalning i ett år till (så långt finanserna tillåter) och nästa år, en sluträkning uträknad av CSN själva om allt går som jag hoppas att det ska.
En trevlig detalj är att mitt sparkonto fortfarande mår riktigt bra under omständigheterna och att jag är flera tusen längre gången på avbetalningen än jag från början planerade för att vara. Så även om jag snart ska sitta och se tusenlapparna ticka iväg och försvinna i CSN's ivriga gap så känns det bra att jag inom en överskådlig framtid kan komma att göra en allra sista inbetalning och sedan slippa höra något mer från dem.
Om jag inte bestämmer mig för att hoppa på en ny omgång förståss.
Men först ska dethär bli klart.
Sedan blir det dags att fira friheten.
Och därefter kommer jag att kunna se mitt sparkonto skjuta i höjden med en aldrig tidigare skådad hastighet.
Jo, jag längtar till dess och bara den visionen lär få mig att hellre lägga en extra avbetalning då och då än att lägga de pengarna på annat.
Och jag som ibland undrar hur sjutton folk har råd med saker till höger och vänster.
Allt jag behövde göra för att få en förklaring var att se hur mycket jag totalt lagt till CSN under året och så var den gåtan löst.
Fast, värt det? Absolut!


Jag skaffade medlemskort på Coop eftersom jag handlar där 90% av gångerna jag behöver något och som en extra liten bonus får jag hem en summering varje månad på hur mycket pengar jag har handlat för.
De senaste två månaderna har jag av någon underlig anledning utan att ha någon satt budget eller följt några planeringar vad gäller inköp lyckats landa på strax över 2300. Alltså, både i Januari och Februari, utan minsta lilla medvetna matplanering.
Mitt sätt att handla är ganska enkelt.
Se över vad som behövs och lägg till det jag känner för. Leta mat-inspiration i grönsaksdisken och se om något sticker ut, och glöm inte att skämma bort gommen lite med små godsaker som frysta bär, frukt och mörk choklad ibland.
På något sätt verkar det funka riktigt bra.
Iofs är sambons inköp inte inräknade i det, men han är borta halva veckorna och när han är hemma så står han för en del inköp och jag ser det lite som att vi 'bidrar efter behov' och han brukar själv köpa det bröd och den mat han har lust att laga (åt oss båda när han är hemma, och åt sig själv när han ska ta med sig råvaror för några dagar) medan jag står för min frukt och den mat jag känner för att laga (för oss båda när han är hemma och för mig själv när han inte är här).
Vi får se om det håller sig inför nästa månad också.


Hur bra är det egentligen?
Jag har just kollat upp lite vad månadskostnaden är på vissa mobila bredband och det ser faktiskt ganska rimligt ut. Men, skeptiker som jag är, och som inte helt novis på sådant som har med internet att göra, så vill jag ändå inte helt släppa tanken på vad mer som skulle kunna tänkas dyka upp om man missar att läsa det finstilta.
Först och främst så gillar jag faktiskt min stationära dator. Stor är den visserligen, men det är bildskärmen också, plus att det är betydligt mindre 'pill' att ha en stationär än att ha allt samlat på en liten bärbar där tangenterna sitter så pass nära varandra, och där datorerna faktiskt kostar en hel del mer med mindre prestanda än man får i en stationär dator.
Å andra sidan är de bärbara datornerna mer flyttbara och man kan använda dem lite vart som helst. Vilket kan vara både för- och nackdel...
Sedan undrar jag också lite över pålitligheten.
Hur bra är de mobila anslutningarna egentligen?
Är det värt att lägga ner ett fast bredband som fungerar bra, för att istället ta ett som är mindre pålitligt och i värsta fall inte hinna lägga in månadens räkningar i tid pga anslutningsproblem?
Och hur snabbt kommer man upp i max-gränsen för hur mycket data man får ladda fram och tillbaka? Samt, hur fyller man på om det nu är slut och man inte kan koppla upp sig?
Det mobila bredbandet kan förståss även användas på en stationär dator, men har man mobilt bredband bör man ju även ha en lite mer mobil dator för att det ska jämna ut sig.
Inget fel i att ha en kompletterande laptop om man nu ska vara lite små-petig...
Så, fördelarna;
- Lägre månadskostnad än vad ett fast bredband + hemtelefon kostar.
- Rörligheten, att man kan koppla upp sig med sin egen anslutning vart man än är, förutsatt att det finns täckning.
Och nackdelarna?
- Pålitligheten - hur ligger det egentligen till med den?
- Datamängden (om man har ett abbonnemang med den begränsningen) - hur kollar man av vart man ligger?
Jag är inte säker på hur pass långt in jag gått på min senaste bindningstid men jag måste erkänna att jag känner mig lockad av att gå över till ett mobilt bredband mycket pga den lägre kostnaden.
Men å andra sidan gillar jag också pålitligheten, och telefon och bredband har faktiskt funkat riktigt bra för mig, så jag har väl ingen större längtan att bara byta tvärt... Men det känns helt klart värt att kolla upp lite närmare.
Eventuella tips är också välkomna förståss.


I finanskrisens Sverige har jag bestämt mig för att hålla lite på inköpen och låta sparkontot växa ifred ett tag.
Denhär månaden har jag ändå köpt ett par nya skor, beställt en ny klockradio och ett par nya fönsterlampor och ska även förnya en prenumeration samt har ätit lite extra gott kring påsken. Ändå har jag enligt gårdagens snabbkoll gott och väl tillräckligt mycket på kontot både för att fixa prenumerationen, unna mig själv några goda middagar och fylla på hundmatsförrådet utan att fundera speciellt mycket över kostnaden.
Och det är bara en vecka kvar till nästa lön.
I normala fall brukar jag faktiskt ta det lite mer försiktigt, plus att jag skulle ha tagit pengarna till skorna från sparkontot istället för från det som blir kvar efter att räkningar och sparande dragits bort.
Men jag kan inte komma på vad sjutton jag har gjort så pass annorlunda.
CSN får fr.o.m i år pengar från mig varje månad istället för 10 månader av 12 så det borde ju inte heller underlätta. Speciellt med tanke på att jag lägger lite mer än jag brukar till den utgiftsposten.
Jag känner inte att jag har låtit bli att köpa något jag behöver utan har handlat både det och lite vardags-lyx när jag känt för det. Mat finns det fullt av i både kyl, frys och skafferi och jag har dessutom slängt bort/donerat/burit undan en hel del saker varav några har blivit ersatta.
För att inte tala om spontaninköpet av kniv-setet.
Det är en sak att medvetet snåla lite, men en annan då man egentligen inte aktivt snålat utan liksom fått pengar över av bara farten trots att man har handlat saker som inte finns inräknade i någon medveten budget.
Missuppfatta mig rätt, jag är jätteglad över dethär men vill ändå försöka få det att gå ihop.
Och då det enda jag kan komma på är att det inte har varit någon samling av "varannan/var-tredje-månads-räkningar" känns det ändå som att jag missar något. Det skulle nämligen bara förklara en del av kostnaden för skorna och utöver det kommer även ett knivset, den nya klockradion och fönsterlamporna.
Och ändå har jag pengar över...
Vad sjutton är det som händer egentligen?
För något konstigt på kontot har jag inte kunnat se.
Mer lön än vanligt har jag inte fått.
Alla räkningar som skulle iväg har betalats.
Och här sitter jag och är allmänt lyckligt förvirrad.


Ja, det har ju inte bara med pengar att göra även om det skulle kosta några hundringar mindre om året att slå över till IP-telefoni istället för den fasta telefon jag har i nuläget, och då skulle jag ändå få snabbare uppkoppling på köpet.
Frågan är hur bra det egentligen är rent funktionsmässigt, men av det jag har kunnat hitta på nätet är det vid dethär laget förhållandevis välfungerande. Och speciellt om man bor någonstans där man inte har några större störningar på bredband eller eltillförsel.
Det lutar alltså åt att det kan tänkas bli en sådan lösning på det hela, vilket väl inte vore helt fel ekomomiskt, för några hundringar om året kan jag lätt spendera på annat sätt.
Men först måste jag förståss kolla hur det ligger till med aktuella bindningstider och andra detaljer som kan vara bra att hålla ett öga på.
Ni som har erfarenhet av IP-telefoni får gärna slänga in en kommentar för att uppmuntra eller avskräcka.
Mobil finns, så en alternativ kontaktmetod finns om nätet skulle gå ner eller strömmen skulle falera.


Återfås mot beskrivning av utseende (t.ex. vikning, fläckar, bläck-kludd mm), färdväg (för att förklara varför den hamnat just där den låg) och ungefärlig tidpunkt (för att förklara tiden för upphittandet).
Om ingen anmäler hundralappen som saknad inom en vecka hamnar den i min 'bonus-kassa'.
Vet du vart du tappade hundringen så kan du hitta mig.


Är det jag som är totalt oinsatt i hur ekonomi fungerar eller finns det någon slags strategi jag inte har blivit invigd i?
Bankerna har blivit lovade en massa miljoner för att stärka deras möjlighet att låna ut pengar...
När bankernas problem beror på att de inte får tillbaka de pengar de har lånat ut och skulder måste avskrivas för att låntagarna går i konkurs eller får skuldsanering.
Varför i det läget fokusera på att vilja låna ut MER pengar?
Vore det inte lämpligare att göra det svårare att få lån?
Eller är de rädda för vad det kan göra med alla som har börjat ta snabblån för allt möjligt och hamnar i låneträsket och spenderar en stor del av sina liv med att ta sig ur den grop de grävt ner sig i för att banken/utlånaran var så snälla att de lät andra använda deras pengar för ett tag.


Och pengar vill de förståss ha också, vilket jag iofs visste och var totalt förberedd på.
Det jag Inte var helt förberedd på var att min nuvarande skuld är lägre än jag trodde att den skulle vara.
Och hoppsan en sådan kick jag fick av den insikten...
Mina tidigare planer och funderingar på hur jag ska fixa till det med årets inbetalningar kom av sig, hickade till, vinglade lite och haltade fram och tillbaka innan mitt nya delmål kom upp.
Nästa år ska jag att ha en femsiffrig skuld istället för en sexsiffrig.
Ja, det får bli mitt försenade nyårslöfte. Att plocka bort en siffra från summan och på det viset spara lite bläck åt CSN. Undrar om man får avdrag för sådant... Förmodligen inte.
Återstår iofs allt jobb med att lägga in betalningarna och balansera upp det med sparandet och lägga upp en årsplan för det hela, men det lär inte kännas alltför svårt bara jag kommer igång med det.
Och så får vi se hur det blir med skatterna också. Får jag lite tillbaka där så kan även det tänkas gå till min personliga lilla "skuldsanering".


Läser ibland frustrerade inlägg på olika sidor där man klagar för att man inte har tillräckligt mycket pengar för att kunna ta lån. Men vad är det man vill ha lånet till om man redan har svårt att få budgeten att gå runt?
Ett lån innebär ju faktiskt i praktiken att man använder Någon Annans Pengar, och blir återbetalningsskyldig, med ränta. Och ju större lån, desto mer kostar det att betala tillbaka.
Ta mitt studielån t.ex.
Ja, alltså, inte bokstavligt talat förståss, om ni inte hemskt gärna vill förståss, jag behåller gärna dedär tusenlapparna jag betalar in varje år och gör annat för dem om någon annan vill ta över.
Men sett till hur det funkar så kommer det att kosta mig en hel del mer än vad jag fått ut innan allt är färdigbetalt.
För enkelhets skull kan vi anta att det är 10 år sedan jag pluggade klart.
Varje år påförs en ränta på lånet med en förenklad summa av 6000 kronor som jag måste betala bort innan jag ens börjar betala av på de faktiska pengar jag har lånat.
Tio år av detta innebär att jag har betalat 60000 i bara räntor och det är först summorna ÖVER det som har gått till att minska på lånet.
Inte för att jag för ett ögonblick ångrar att jag tog studielån, men ser man det uppstaplat på det viset så blir det ju väldigt stora summor till slut som bara försvinner till "ingenting" eftersom det är en "tack för att jag fick använda era pengar ett tag-avgift".
Och sådant kämpar folk vilt för att få ta på sig... Ju mer desto bättre i vissa fall för "har man lån är man betrodd" eller vad det nu är för slags logik som får folk att bli gladare ju mer pengar bankerna erbjuder dem att låna.
Jag har inget emot att ta ett lån för ett större inköp, men väntar gärna med att göra det tills köpet verkligen är värt det. Som studielånet t.ex.
Det har kostat mig en hel del genom åren i räntor och avgifter, men jag ångrar inte en sekund och betalar glatt (ännu gladare ju mer utöver räntorna jag lyckas betala in så jag ser siffrorna minska).
Samma känsla vill jag ha inför nästa lån som kommer att kosta extra avgifter till höger och vänster. Speciellt då tanken är att nästa stora lån i mitt liv kommer att gälla en alldeles egen bostad, gärna med trädgård, lagfart och andra tillbehör som värmesystem, renovering mm.
Mindre än så tänker jag verkligen inte skuldsätta mig för...


Dendär tiden på året då jag får besked från CSN om hur mycket pengar jag fortfarande är skyldig, och då jag skriver in det kommande årets inbetalningar för att sedan låta det vara under året som kommer, tills nästa Januari då jag gör om proceduren igen.
Men frågan är hur jag ska göra med det i år.
Jag har satt i system att betala lite i överkant mest för att se lånet minska och skulle faktiskt kunna lägga lite mer på avbetalningarna än jag har, men vill å andra sidan också lägga upp ett lite mer 'motiverat' sparande istället för att ha dethär systemet med "använda-senare-pengar" som jag har gjort med mitt "sparkonto" hittills.
Trots detta har sparkontot kick-startat lite under den senaste sommaren/hösten och jag kan till min glädje också se att jag inte har några större saker jag egentligen behöver lägga pengar på, så tanken att spara ihop till en lite mer ordentlig buffert har slagit mig.
Så, hur göra? Och hur göra på längre sikt?
Ett alternativ är att hålla CSN på samma nivå som tidigare (möjligen någon hundring eller så mer för varje tillfälle) och lägga mer fasta ramar på sparandet så jag inte plockar pengar därifrån utan har dedär "extra-utgifts-pengarna" lagda någon annanstans för att vid nästa års bokslut kunna konstatera att sparkontot har växt i den takt jag avsett i början av året.
Ett annat alternativ är att hålla CSN på samma nivå men i slutet av året göra en ytterligare inbetalning med en del av de sparade pengarna - men då förutsatt att sparandet har fungerat och att jag har tillräckligt kvar för att inte känna att det "lika gärna går att göra av med lite till när jag ändå är igång".
Ett tredje är att inte göra någon medveten skillnad alls utan köra på som tidigare, för det har ju trots allt funkat ganska bra med tanke på att både CSN-skulden minskar och det så kallade "sparkontot" ökar, men det känns lite tråkigt så det vill jag faktiskt inte göra.


Inte konstigt att de föredrar att ringa nattetid, för dagtid brukar folks hjärnor fungera en aning bättre än när de är nyvakna och inte klarar av att tänka klart.
För det första ringer personen för att "stoppa ett pågående bedrägeri" och det är tydligen viktigt att h*n får uppgifterna omedelbart för annars kan det vara för sent.
Min första tanke; Om de nu kan se bedrägeriet 'in action' så borde de ju kunna stoppa det genom att spärra kontot från uttag samt kunna spåra vilket konto pengarna flyttas till för den polisanmälan som väl borde göras i samband med att brottet har upptäckts.
För det andra frågar personen efter kontonummer och inloggningsuppgifter.
Min nästa tanke; Vad ska de med kontonumret till? Borde de inte ha kontot och all kontoinformation öppet framför sig redan när de ringer om de nu vet så väl att just denna kunds konto håller på att länsas av en bedragare Just Nu?
Fast, de är ju iallafall ärliga när de ringer och berättar att ett bedrägeri för kundens konto på banken är i full gång då det ju är därför de ringer.
Och att de utelämnar den lilla detaljen att det är De Själva som är bedragarna är ju inte konstigt, för då skulle de ju inte få någons kontoinformation.
Och allt detta under parollen "Friskt vågat - Hälften vunnet" då de ju riskerar att åka fast när kontonummer mm har spårats, men under tiden kan leva gott på andras pengar eller smyga iväg dem till andra hemliga konton för framtida bruk.
Ett vågat initiativ med lite för öppna kort för att det ska bli uppenbart att något är fel. Iallafall när man är trött, nyvaken och utan ett fullt fungerande logiskt tänkande.


De flesta av er är nog bekanta med detdär gamla uttalandet om att "alla borde ha en årslön sparad på banken" som Anne Wibble kastade ur sig vid något tillfälle.
Jag ligger Långt från den summan, men jag insåg nyligen att jag faktiskt har en Månadslön (före skatt) undanlagd på tryggt avstånd från lönekontot. Det hade jag ingen aning om...
Se där så man kan överraska sig själv ibland.
Men dendär 'Wibblerska Årslönen' lär vänta på sig.




