Med anledning av förslaget om en kött-fri dag i veckan i skolorna runt om i landet funderade jag lite på hur mycket det egentligen skulle påverka.

Äter folk verkligen så mycket kött att det måste vara med vid varje måltid varje dag? Från påläggsskinkan eller leverpastejen på frukostmackan, till lunchen, till middagen?

Det krävs inte alltför mycket tankeverksamhet för att komma på några vegetariska rätter som borde funka för de flesta, även i skolåldern.
Pasta med tomatsås istället för köttfärssås.
Pannkakor.
Vegetarisk lasagne.
Makaronilåda med grönsaker istället för skinka/korv/kött.
Grönsakssoppa.
Vegetarisk pizza.

Och räknar man bort bara rött kött och fågel så återstår fisk och skaldjur så man kan göra ännu fler olika rätter.
Fiskgratäng.
Fiskpanetter.
Fisksoppa/gryta.

Och en annan sak.
Ska inte skolorna redan ha ett vegetariskt alternativ varje dag?
Har de det så är det ju inte svårare än att en dag i veckan endast laga till det istället för den 'vanliga' rätten också.

För att inte tala om de dagar som redan är köttfria av bara farten som t.ex de populära pannkaksdagarna.

Dendär debatten om kvinnan som tvingas till ett rökuppehåll om hon ska kunna få sin välbehövda knäoperation har väl gått få förbi.

För några dagar sedan såg jag en liten del av ett debattprogram i ettan där ämnet togs upp och hon satt där i publiken och sade att hon faktiskt inte ville sluta röka och inte hade fått något erbjudande om hjälp för att sluta, och inte borde hon behöva heller för hon kunde faktiskt ta ansvar för sig själv och den förra operationen hade hon minsann fått trots att hon rökte.

Flera andra i publiken framhöll också att alla har rätt att få vård och det togs upp "paralleller" till alkoholister som får ny lever trots att de fortsätter dricka.

En sak som stack ut mest de få minuter jag överhuvudtaget klarade av att se var med kostnaderna för vården.

Några framhöll att det är en betydligt högre kostnad vid komplikationer eller en längre vårdtid.
Ett exempel var att det kostade c:a 20 000 per dygn som en patient ligger kvar på sjukhuset.

Kvinnans svar var att hon tog ansvar för sig själv och om hon tog personligt ansvar skulle det alltså vara okej.
Men betyder det att hon själv plockar fram dedär 20 000 extra per dygn hon blir kvar?
Någon måste ju betala...

Någon annan framhöll att alla betalar skatt och alla har lika rätt till vård oavsett livssituation - och det är faktiskt helt rätt. Men sedan finns det dendär skillnaden mellan den teoretiska idén och hur det funkar i praktiken.

Genom att ha ett rökuppehåll minskar man risken för komplikationer med 50% i snitt.
Man kan alltså i princip bli utskriven från sjukhuset på ungefär halva tiden, med mindre kostnader för mediciner, betydligt minskad risk för att man behöver operera igen pga något gått fel osv.

Räknar man då på att hon antingen skulle vara inlagd två veckor om hon inte slutar röka - och en vecka om hon gör ett rökuppehåll.
Ja, då kan man ta dedär 20 000 per dygn och vips så är man uppe i ytterligare 140 000 som hon har kostat. För att hon enligt egen utsago "inte vill" göra något rökuppehåll för att hon minsann inte behövde göra det förra gången.

Om hon gjorde ett rökuppehåll skulle vården kunna lägga dedär 140 000 på andra patienter som också behöver hjälp, och det är nu vi kommer till den vinkling jag själv gärna vill ha på denhär debatten och som knyter samman resonemanget med att 'alla har rätt till vård'.

Om en mängd personer drar upp sin individuella vårdkostnad med hundratusentals kronor för att de "inte vill" följa rekommendationerna och minska riskerna för komplikationer så går vården miste om miljontals kronor per år, som skulle kunna investeras i personal, lokaler, utrustning, öppethållande av avdelningar som i 'verkligheten' läggs ner pga att det inte finns tillräckligt mycket pengar för att hålla dem öppna.
Sjukhus och vårdavdelningar läggs ner runt om i landet, antalet vårdplatser minskar av finansiella skäl och köerna till operation blir längre vilket i sig ökar risken för komplikationer men finns det inga lediga vårdplatser och ingen utrustning så gör det inte.

Så vad ska vi göra förutom att betala skatt?

Ja, varför inte göra det lilla vi kan för att minska riskerna för komplikationer ifall vi behöver opereras?
Som t.ex. göra ett rökuppehåll, eller åtminståne dra ner ordentligt på cigaretterna när operationen närmar sig. Ja, humöret lär dyka rätt rejält, men å andra sidan har du tack vare ditt dåliga humör i några veckors tid säkrat en något förkortad operationskö och en summa motsvarande en deltidslön för en undersköterska.

Och det vore väl ändå inte så himla illa ändå, eller?

Själv röker jag inte (för att cigarettrök gör mig illamående och bråkar för mycket med lugnorna - jag har försökt) så det går väl alltid att säga att jag "inte vet vad jag pratar om" som inte själv har behövt försöka sluta röka. Och visst, det stämmer väl.

Men jag ser det inte heller från rökarens synvinkel utan från Vårdens synvinkel.

Vi betalar alla skatt - Vi har alla rätt till likvärdig vård oavsett livssituation.
Men alla kan inte få likvärdig vård oavsett livssituation om sjukhusavdelningar läggs ner på vissa orter där "underlaget är för litet", om ambulanser centraliseras och avstånd ökar, om avdelningar stängs och antalet vårdplatser minskar, om det inte finns tillräckligt många operationsrum eller läkare, om det inte finns tillräcklig utrustning osv.

Så det vi kan och BÖR göra är att ta vårt samhälleliga ansvar och göra det vi kan för att andra också ska få de möjligheter vi tycker att vi själva ska ha rätt till.

I dethär fallet Vård Vid Behov och ett så bra tillfrisknande som möjligt.

Den kvinna som satte igång denhär debatten vill inte göra rökuppehåll.
Varför struntar jag i, men resultatet blir i vilket fall att hon riskerar sitt eget tillfrisknande OCH kommer att kosta upp till dubbelt så mycket som hon skulle om hon bara offrade sig och gjorde detdär tillfälliga rökuppehållet.
De pengar hon sparar på att inte köpa cigaretter i ett par månader kan hon säkert hitta roligare saker att spendera på om hon bara tar sig igenom operationen, tillfrisknandet och rökuppehållet.

Men det känns INTE okej att hon "inte vill" och därmed ska slippa och indirekt orsaka att någon annan inte får den vård h*n behöver för att vårdplatsen inte finns tillgänglig eller pengarna inte räcker till.

Det måste väl funka utan problem eller?

Ja, mitt vanliga ID-kort har gått ut för länge sedan och med alla nya regler kring ID-kortet så är det ju inte det lättaste att bara fixa ett nytt sådär hux flux. Om man inte antingen råkar bo på samma ort som ett av de få kontor som får utfärda dem, eller har sitt bank-kontor på samma ort som man bor på.

Detdär med bank-kontor har väl de flesta iofs, men inte just jag då.
Jag har liksom behållt min gamla bank sedan långt långt tillbaka, som bestämde sig för att vara lokala när det blev en ombildning och det i sin tur betyder att de iofs har samma namn som en större landsvid bank med ett lokalkontor där jag bor men ändå är 'sin egen' vilket betyder att saker som konto-fixande, byta bankdosa och även ID-handlingar måste fixas öga mot öga på det lokala bank-kontoret.

Vilket i ytterligare ett steg betyder att jag måste planera in en ledig vardag och åka dit för att först ansöka och sedan hämta upp mitt ID kort.

Det är ingen jättestor sak, men ändå något som jag helst inte gör om jag inte absolut måste.

Nu har det dock dykt upp en situation då det skulle kunna vara bra att ha detdär aktuella ID kortet, men då kom jag på att jag har mitt i allra högsta grad aktuella pass. Något som också funkar som ID-handling, till och med i internationella sammanhang. Och det borde ju rimligtvis betyda att det även funkar som ID-handling inom landets gränser.

Så jag skjuter detdär med ID-kort framför mig på obestämd tid, tills jag en dag lyckas få tummen ur och faktiskt tar tag i det så det blir gjort. För den tid det gäller och jag med största sannolikhet åter igen skjuter på framtiden att jag nog kanske borde börja fundera så smått på att fixa ett nytt aktuellt för att jag nog kanske inte kommer att kunna hanka mig fram på det utgångna i all oändlighet...

Det är stunder som denna jag tycker att det kanske inte vore en så dum idé ändå att ha ett litet micro-chip under huden som kunde scannas av så folk kunde bekräfta att jag är jag utan att små inplastade papperslappar med bilder på ska behöva visas upp.

Det är en sedan länge beprövad metod på t.ex. hundar.
Det har rent av funkat riktigt bra, så testerna på människor borde inte ligga alltför långt fram i tiden.
Och rätt som det är kanske en 'chipning' blir en normal standard när ett barn föds och det görs på rutin när bebisen ska hem från BB...

Jag har undrat ett tag nu hur det kommer sig att ett parti som SD kan få så pass många röster med tanke på deras begränsade politik.
Visst, de har andra punkter också, men inga som är unika. Det som får dem att sticka ut är helt enkelt invandrings- och flykting-politiken (om de nu ens ser någon skillnad mellan de två).

Det jag har kommit fram till är att missnöjespolitik helt enkelt blir större när förutsättningarna i samhället blir sämre för dem som redan känner sig utsatta.

Efter fyra år med alliansen har sjukförsäkringarna blivit mer osäkra, man "jagar fuskare" heter det, och utförsäkrar folk till höger och vänster. Man gör det svårare för alla att få dendär sjukskrivningen, sjukförsäkringen eller förtidspensionen för att "fuskarna ska åka dit".
Men hade man inte kunnat komma åt fuskarna på något bättre sätt än att göra det svårare för dem som ÄR sjuka?
För att inte tala om skola och förskola där nedskärningar har fortsatt "i vanlig ordning" för att samhället ska "spara pengar". Som sedan ska användas till att städa upp efter de barn och ungdomar som inte får den skolgång de behöver då eller?

Arbetslösheten är fortfarande stor, även om fler jobb har skapats sedan senaste valet.
Lågkonjunkturen och den världsomspännande ekonomiska krisen har inte heller hjälpt då det innebär att företag har lagts ner, fler blir av med jobben, hela samhällen raseras när det stora företaget i området drar ner på verksamheten eller i värsta fall stänger ner helt.
Svenska företag sälljs utomlands och ingen vet om de får ha jobben kvar eller om de kommer att sägas upp till förmån för att produktionen ska flyttas någon annanstans - och nu snackar vi inte precis tredje världen utan stora företag i de rikare länderna runt om i världen.

Det verkar lite som att de som får det allt sämre i det svenska samhället börjar identifiera sig allt mer med de som har det sämre i andra länder. Dedär som måste leva från hand till mun, måste hoppas på att få ett jobb för dagen, inte har råd att vara sjuka eller behöva någon som helst hjälp med hälsan och som måste lita på att de närmaste ställer upp för varandra för annars är det kört.

Med den mentaliteten är det lätt att slå på sina 'likar', för slår man uppåt kanske man går miste om dendär jobbchansen. Istället slår man ut åt sidorna, eller än bättre, neråt. Där nere har de nämligen ännu mindre ork och hopp än man själv har och man kan ju alltid hoppas att de ger upp utan att kämpa och låter bli att "komma och konkurrera om våra pengar och våra jobb".

Missnöjespolitik är alltid stor när samhället haltar.
Missnöjespolitik växer sig alltid starkare när det sociala skyddsnätet falerar.
Missnöjespolitik med en-fråge-partier poppar som tydligast upp när det finns tydliga skillnader mellan de olika grupperna i samhället.

Min stora förhoppning med de kommande fyra åren är att politiken kommer att bli mer intressant för allmänheten, att det kommer att granskas mer kritiskt av fler personer än normalt, att de som jobbar politiskt kommer att bli mer kritiserade för det jobb de utför istället för allmänt skvaller.
Jag hoppas verkligen att det politiska arbetet, beslut som tas och konsekvenserna som följer, kommer att bli mer synliga.

Då kan vi nämligen bli mer kritiska, mer uppmärksamma och mer medvetna om vad vi egentligen vill ha ut av vårt land.

Så länge missnöjet styr så är det fullt normalt att rösta på den som 'sticker ut' och erbjuder något att skylla den bristande välfärden på.
Kan man skylla på någon annan är det ju inte ens eget fel att man saknar tillräcklig utbildning eller vad det nu är som gör att man inte får detdär jobbet man vill ha. Då är det någon annans fel - och hade de bara inte varit här, ja då hade man kanske fått detdär jobbet. Om det inte hade gått till någon annan med lite mer erfarenhet, eller en lite mer positiv attityd, eller en personlighet som passade lite bättre i arbetsgruppen, eller en person med samma förutsättningar som nöjde sig med lite mindre i lön osv...
Och vad skulle man DÅ skylla på?

Debatten har rasat fram och tillbaka, stötts och blötts i media och säkerligen också i stugorna runt om i landet.

Jag menar alltså Anna Anka och hennes uttalanden om 'kvinnans roll' och 'mannens roll' i ett förhållande, eller om det är livet i stort hon menar. Strunt samma egentligen för varken hon eller hennes motståndare har egenligen mer rätt än någon annan att avgöra vad som är det 'rätta valet'.

Är Sverige för jämställt?

Kanske, men inte i form av att kvinnor jobbar och pappor är föräldralediga utan i form av att män och kvinnor i allt fler kretsar anses kunna göra det jobb de själva Vill, baserat på vilja, kunskap och individuella förutsättningar istället för könstillhörighet.
Män kan laga mat och diska, män kan ta hand om sina barn, män kan välja ut kläder som passar och är fullt kapabla att avgöra när det är för kallt för att låta barnen gå ut utan mössa. Kvinnor kan jobba med metall, svetsa, laga bilar, spränga berg och leda företag.

Det handlar inte om könstillhörighet längre. Iallafall inte i lika stor grad.

Istället tvingas man ut på en allt bredare marknad.
Som kvinna kan man inte längre välja mellan de traditionella kvinnojobben och som man kan man inte längre välja mellan de traditionellt manliga jobben. Eller, jo, man kan förståss om man vill, men som kvinna får man räkna med att män deltar i undervisningen på sjuksköterskeprogrammet, och som man får man räkna med att kvinnor deltar i kurserna för att bli svetsare.

En sådan förändring innebär fullt naturligt att dynamiken förändras i samhället och de personer som har funnit sin trygghet i att vara "manliga" respektive "kvinnliga" ser nu att det som gett dem själva sin identitet börjar förändras och det hotar i förlängning deras egen uppfattning om sin manlighet respektive kvinnlighet.
En kvinna som jobbat i vården, omgivits av kvinnor i hela sitt yrkesverksamma liv och inte haft annat än kvinnor att prata med finner plötsligt Män i fikarummet, platsen där de tidigare pratat om barnafödsel och familjeplanering, relationsfrågor och lite allmänt kvinnoprat som man inte alltid känner sig bekväm att ha inför män. Istället för att säga 'åh jag har sådana kramper idag' när man har mens så håller man inne känslorna, väser kanske ut dem till någon bakom ett hörn och blir på allmänt dåligt humör för att man inte känner dendär friheten att tala ut om vad som helst när andan faller på.
En man som jobbat på industri, omgivits av män i hela sitt yrkesverksamma liv och inte haft annat än män att prata med blir påmind om kvinnorna i sitt liv, måste relatera till faktiska kvinnor på jobbet och blir mer generad an road då han ser på kalendrarna med halvnakna modeller som hänger på väggarna, håller inne med sina råa skämt för att inte riskera att missuppfattas och blir lite allmänt sur och tvär för att han känner sig begränsad i sitt sätt att uttrycka sig.

Det hela handlar tyvärr om att manlighet och kvinnlighet har legat i en tydlig begränsad värdegrund fram tills för några årtionden sedan. Då Män var Män och Kvinnor var Kvinnor och man visste vad man var baserat på vad man gjorde i livet.

Nu när kvinnor kan jobba med bergsprängning samtidigt som de är mammor eller kan designa tekniska prylar i höga klackar och kjol så börjar en del av männen undra vad de egentligen vilar sin manlighet på.
Nu när män kan jobba på dagis och vara pappalediga eller kan jobba som vårdare på sjukhus så börjar en del av kvinnorna undra vad de egentligen vilar sin kvinnlighet på.

Ni vet, förr i tiden så var Männen läkare och Kvinnorna sjuksköterskor - iallafall tills de lyckades skaffa sig en make, och då blev de hemmafruar och tog hand om barnen och hemmet medan mannen jobbade och såg till att räkningarna betalades och matpengar fanns tillgängliga.

Nu kan det vara tvärt om, eller så är man ensamstående förälder, eller så har båda höga positioner i sina respektive jobb, eller så jobbar båda i typiska kvinnoyrken.
Då gäller det att ha en klar könsidentitet i sig själv, att veta att man är Kvinna eller Man oavsett vad man får lön för, oavsett vem i förhållandet som tjänar mer pengar osv osv.. Och det har de äldre generationerna i många fall svårt att förlika sig med.

Inte av ovilja eller brist på intelligens, utan för att det de växte upp med var en värld där det var tydligt uppdelat, där kvinnor som blev läkare i princip var dömda att leva ensamma för att ingen man skulle vilja ha dem, där män som jobbade i kvinnoyrken var homosexuella och man inte behövde tvivla på hur det egentligen låg till.
De yttre signalerna visade vad som fanns på insidan.
Men nu kan utsidan och insidan vara väldigt omatchade. En liten späd kvinna kan vara en slug företagsledare, en stor och stark karl kan vara den roligaste lekfarbrorn på hela lågstadiet, en 15-årig tjej med hästsvans på väg hem från stallet kan drömma om att bli arkitekt och bygga bättre hus, en 15-årig kille på hembyggd moppe kan drömma om att bli författare och ha en anteckningsbok full med dikter i ryggsäcken.

Det ena utesluter inte längre det andra.
Och sådant skrämmer...

Enligt ett uttalande jag hört så ska det vara "jätteenkelt att rösta" inför EU-valet.
Man behöver bara (precis som i alla andra val) bestämma sig för om man vill ha ett rött block eller ett blått block som styr och vips så kan man skicka iväg sin röstsedel och uppfylla sin plikt som medborgare.
Nej, förlåt, jag menar förståss att man kan skicka iväg sin röstsedel och nyttja sin rösträtt.

Men jag tycker inte alls att det är så enkelt.
Jag är nämligen en av dedär obekväma personerna som petar och pillar på saker och försöker klura ut hur de fungerar och att bara välja "rött eller blått" räcker liksom inte.

Jag vill ha mer koll på sakfrågorna.
Vad är det för mål de olika partierna vill uppnå under sin mandatperiod?
Vad har de för övergripande långsiktiga mål?
Vad har de för vision för framtiden?
Hur vill de att EU ska utvecklas?
Hur ser de på tidigare beslut?
Hur vill de att de olika länderna ska kunna påverka?
Ja, kort sagt - vad är det de kommer att jobba för att uppnå?

Rött, blått och allt däremellan har ju faktiskt många olika frågor att ta ställning till och kan inte bara komma med argumentet "blått", "rött", "grönt" och allt vad det nu är utan måste ha mer att komma med än så för att jag ska ha en åsikt.

Synd egentligen att jag är så pass ointresserad av politik för annars skulle jag nog orka läsa igenom de olika manifesten och hitta något jag faktiskt känner att jag vill stödja...

Å ena sidan har vi det väldigt bra i Sverige då vi har bra möjligheter att påverka vilken riktning vår regering tar oss i. Vi kan själva engagera oss politiskt, kan bilda egna partier, föra egna frågor mm i ett ordnat regelverk där vi alla har lika möjligheter att göra våra röster hörda.

Å andra sidan får vi allt mer kritik för att vi "inte bryr oss" eller att vi "inte nyttjar vår medborgerliga plikt" om vi röstar blankt. De personer som inte röstar (eller lägger sin röst på t.ex. Kalle Anka) anklagas vitt och brett för att aktivt påverka samhället negativt eftersom de inte "tar vara på sin rättighet" eller som andra formulerar det "lever upp till sin medborgerliga plikt".

När vi fick allmän rösträtt för alla myndiga oavsett kön var det en stor händelse eftersom kvinnor upp till den punkten inte fått rösta, inte haft möjlighet att göra sin röst hörd förutom inom hemmets fyra väggar. Men att få en möjlighet är ju inte samma sak som att få en Plikt man Måste uppfylla.

Eller är det?

Jag är oftast totalt opolitiskt inställd även om jag har röstat emellanåt, men jag medger villigt att jag ofta har röstat blankt - vilket inte beror på att jag inte bryr mig utan på att jag inte har hittat någon jag verkligen känner att jag vill lägga min röst på.
Dels pga att jag inte tagit mig tid att läsa igenom alla partiers politiska program och följt upp på vad de gjort under tidigare år, och dels pga att det är för dålig översiktsinformation inför valen. Jag är innerligt trött på intetsägande slagord som skulle kunna sättas på vilken valaffisch som helst för vilket parti som helst.
Vi gör Sverige Bättre. För ett Bättre Sverige. Ett Sverige i Utveckling. Vi jobbar för Dig. Medborgaren i Centrum. osv...

Mitt motiv till att ge dendär blanka rösten är att jag vill visa att jag inte har sett något som fått mig att se någon av de politiska påläggskalvarna som mer intressant än de andra. Och även om vissa sticker ut lite som personer jag Inte skulle vilja se gå vidare så finns det för många 'likvärdiga intetsägande' för att jag ska kunna välja en av dem att lägga rösten på istället.
Kanske de skulle kunna lägga in "anti-röster" också så man kan lägga in en protest mot det parti man absolut Inte vill se istället för att rösta blankt? Att man liksom kan rösta antingen för det parti man vill se i riksdagen, eller rösta emot det parti man absolut inte vill se i riksdagen. Det vore helt klart intressant...

Minusröster skulle dessutom kunna ge en tydligare röst till motståndarna och ge "den grå blankröstande massan" en tydligare gradering. Vissa skulle förståss fortsätta rösta blankt (eller inte rösta alls), men jag är relativt säker på att andra skulle ta chansen och ge en "missnöjesröst" till ett parti de tycker har gjort bort sig eller skött sig extra dåligt under den senaste mandatperioden.

Läste ett ångande inlägg om EUs "förkastliga" förbud mot att svensk snus skickas till några som helst EU-länder förutom inom vårt eget avlånga land.

Anledningen till det är förståss inte EU i sig utan att ett flertal länder har bestämt sig för att förbjuda snus, och EU därefter har hakat på och registrerat det som en övergripande bestämmelse. En lag som tydligen är emot "utsläppandet på marknaden av tobak ej avsedd att rökas eller tuggas".

Själv tycker jag att det är lite 'tobak som tobak' och att man rent praktiskt borde kunna se tuggtobak som bra mycket mer störande för omgivningen än en snäll liten snus som ligger under läppen och inte ger något väsen ifrån sig, för tuggtobak innebär ju genom användning att det krävs en del spottande med ojämna mellanrum.
Något man iofs kan se även hos snusanvändare med alla dessa små portionsförpackningar som lämnas vind för våg längs vägarna i parken och på trottoarerna - främst efter en rund kväll på krogen.

Men nu ska jag bli lite petig.

Denna lag gäller ju faktiskt inte det Tobaks-fria snuset. Ja, ni vet detdär ört-snuset som inte innehåller minsta lilla spår av tobak, och vips så kan man skicka ut de små örtpåsarna lite vart man vill.

Och så var det dags för nästa vändning...

Om nu några personer skulle lyckas övertala EU att ogiltigförklara lagen eller dra tillbaka den skulle det ju bli tillåtet att föra ut snus till alla möjliga länder, såvida det landet självt inte förbjudit det och därmed stoppar det i tullen. Något som snus-förespråkarna nog också skulle vilja komma förbi för "det är ju inte rätt att inte låta folket välja om de vill köpa snuset eller inte".
Och om det nu skulle bli så kommer Sverige att ha tvingat fram en laglig export till även ovilliga länder för en vara de styrande (och därmed den allmänna opinionen - vi talar ju trots allt om demokratiska länder) inte vill ha där.

Kan det inte slå tillbaka mot oss om man ser det i ett lite större perspektiv?
Vilka förbud har Vi i Sverige mot varor som andra länder kan tvinga fram en export till oss för om de tar efter och kör samma lobbyist-verksamhet för sin vara som Sveriges representanter har använt för att "befria det svenska snuset"?

Sverige är en del av EU.
EU är en aspirerande stormakt med siktet inställt på att bli något slags nytt Amerika med förenade länder istället för stater (vilket i praktiken egentligen är lite samma sak då statligt är ett ord som antyder nationellt).
Det har ju t.o.m nämnts ett förslag om att EU ska välja en president för styret, som då får sitta på "stora Europatronen" och mysa in sig.

Och visst, det kan väl funka.
USA har också mängder av val, jättestora löner, en gigantisk samhällsmaskin som mer ofta än inte haltar både här och var. Och EU valsar efter för att det är "framtiden" och den måste "förvaltas".

Nu blev dethär ett mycket mer politiskt inlägg än jag menade att det skulle bli, men må så vara...

Finns det ens någon riktig anonym bloggning?

Jag menar, för de flesta forum och blogg-portaler måste man skaffa ett konto, där man uppger ett namn, i många fall även adress, telefonnummer och personnummer.
Man uppger inte nödvändigtvis sin identitet i bloggen men det går ju att ta reda på genom den som har tillhandahållit bloggplatsen.

Även för personliga hemsidor kan man ju hålla sig lite hemlig, men även där går det att ta reda på vem som har upphovsrätten till materialet på sidan. Så det är ju inte heller speciellt anonymt.

De helt anonyma kan ju iofs regga sig under påhittade namn på diverse forum, men för de flesta bloggportaler finns inte den möjligheten, och om någon skulle ha något att klaga på i en blogg tar det väl visserligen lite tid, men det går absolut att få fram namn mm på den som skrivit det man reagerat på och ta det vidare till den instans man vill föra det vidare till.

Nu har jag inte läst så mycket om hur detdär förslaget skulle kunna tänkas genomföras i praktiken, och det är möjligt att det inte skulle bli så stor skillnad på blogg-sidorna utan att det snarare skulle bli något bakgrunds-fixande där alla bloggare registreras mer lättåtkomligt än det görs idag, eller att registren blir mer lättillgängliga för polis mm ifall övertramp skulle ske.

Dock känns det ändå som en lite konstig rubrik på förslaget, att det "anonyma bloggandet" skulle ta slut.
Med tanke på att anonymiteten egentligen inte finns där i så stor utsträckning som förslagsgivarna verkar tro, om man bara ser på rubrikerna och de korta introduktionerna till förslaget.

Det känns faktiskt lite som att det precis som för fildelning mm slås lite i tomma luften, eller där det finns något av substans som man kan påverka, istället för att se till vad problemet är, vad det verkligen i praktiken innebär och hur man skulle kunna påverka situationen till det bättre.

Helt emot vad jag föredrar. Vilket är att hitta kärnan i problemet och göra något åt Den, för tar man bort orsaken lär ju de mer eller mindre relaterade symptomen också försvinna av bara farten.

Borde man inte kunna göra SVT till betalkanaler likväl som alla andra kanaler? Alltså, om man ändå ska betala så snart man har en teoretiskt TV-mottagare i hushållet borde man ju kunna säkra det genom att bara leverera till de hushåll som betalar.

Vips skulle man slippa mycket krångel med pejling och fusk för då skulle de som inte betalar inte ens få möjlighet att smygtitta.

Det känns som det borde vara ganska enkelt att fixa nu när TV-nätet är så gott som helt digitaliserat och man behöver ha boxar av alla möjliga slag för att få in de kanaler man vill ha. Och bor man i lägenhet där kanalerna finns tillgängliga får det ju bakas in i hyran, precis som det gör nu med de eventuella extrakanaler som finns som standard i vissa hyreshus.

Och då menar jag förståss ändå helst utan reklamen, då det ju ska vara befriat från den typen av influenser. Men varför inte bara leverera till kvitterade betalande kunder istället för att skicka ut det automatiskt till alla och sedan gå runt och jaga efter de personer som inte har anmält TV-innehav.

Jag kan inte undgå att känna lite som att det är en "bait and switch" vi utsätts för... Som att gå in i en butik, smaka på något gratisprov som de bjuder på och sedan få en post på kvittot i kassan på "provsmakad mat" för X antal kronor.

Antingen skickar man ut det till alla och bakar in avgiften i skatten, eller så skickar man ut till betalande kunder. Hur svårt kan det vara? Och tänk hur mycket pengar de skulle spara på administrationen om det gjordes på det sättet...
Som visserligen delvis skulle få läggas på tekniker som kopplade in och kopplade ur folk från nätet, men då det i regel kan göras från en dataterminal vart som helst i landet vore det nog banne mig värt det ändå.

Sverige har en del platser runt om i landet där det verkar vara stört omöjligt att få hjälp när man behöver, där läkare och sköterskor inte lyssnar, inte förstår eller helt enkelt inte har tid.

Men jag verkar ha haft tur... Förutom några få konstiga möten som ändå gett mig de svar jag har behövt, även om det hade kunnat vara lite trevligare bemötande.

Hittills har jag fått den hjälp jag har behövt, när jag har behövt den, med lite påskyndande hjälp i vissa fall och med ett bra bemötande i sisådär 9 fall av 10. Och jag kan inte undgå lite att undra varför det har gått så smidigt för mig att få tider inbokade, hjälpsamma sköterskor, läkare som lyssnar och tar det jag säger på allvar, när så många andra verkar ha rejäla bekymmer med att ens få tillåtelse att få besöka hälsocentralen och t.o.m i vissa fall får strikta order av den de ringt till att de inte får åka till akuten ens om de skulle börja må sämre än de gör.

Det känns tveksamt om jag någonsin kommer att kunna sätta fingret på det, men så länge det fortsätter på dethär viset kommer jag iallafall att vara tacksam för det och försöka att inte ta det för givet.