Fjärilar inte bara i magen utan i hela kroppen, så himla härligt! Det här var länge sedan. När jag inte har något förhållande och inte är kär tycker jag att det är helt ok, men varje gång jag blir det inser jag hur fel jag haft och hur mycket jag har missat.
HÄRLIGT!!!
Postat i: September 2006 Permalink Kommentarer [8]
"Vill se dig igen!!"
Hann knappt därifrån innan det första sms:et kom.
Postat i: September 2006 Permalink Kommentarer [0]
Sen blev det SÅÅ fel. Den andra delen av kvällen, den senare, tillbringade jag då med Saskia som kom och hälsade på. Usch, det känns skitjobbigt och jag har en klump i magen. Förebrår mig själv att jag inte förstått och inte varit mer klarsynt, samtidigt som jag faktiskt inte förstår hur jag skulle ha kunnat förstå, man kan inte gå runt och tolka ihjäl sig på folk.
Vad som hände: Jag hämtade Saskia och vi åkte hem till mig. Pratade en massa i bilen och fortsatte hemma. Jättetrevligt att se henne igen och för ett ögonblick glömde jag nästan euforin efter mötet tidigare under kvällen. Efter middagen satte vi oss i vardagsrummet, i soffan, med ett glas vin. Skönt och avslappnat och bra sällskap. Från att ha pratat en massa om Saskia och hennes liv tog jag mod till mig och berättade om Honom (det känns lite pinigt att ha träffat någon på nätet. Jag vet inte varför, men på något sätt har jag en bild av att det är ett misslyckande att inte kunna träffa någon IRL - herregud så mossig jag är...). Det var här allt gick fel. Saskia blev jätteledsen och började gråta, ville inte säga vad som var fel. Jag tolkade att hon var ledsen för att hon själv är ensam och så innerligt gärna vill ha ett förhållande. Och blev lite besviken över att hon inte kunde glädjas med mig. Fick pressa henne ordentligt, mer än vad som kändes bra så här efteråt för att hon skulle berätta vad det handlade om. Då kom det fram:
Saskia är kär. I MIG.
Hjälp!
Postat i: September 2006 Permalink Kommentarer [0]
Postat i: September 2006 Permalink Kommentarer [0]
Kaos kan sammanfatta livet just nu. Det hände så mycket igår kväll att det hade varit stoff nog för en halv tv-serie, känns det som...
Jag träffade Honom. Vi hade bestämt träff på Arlanda, kanske inte det vanligaste stället för en blind date, men det enda som passade om vi skulle hinna ses i helgen. Jag var tidig och satt som bäst och funderade över om det var överilat och om vi hellre skulle ha setts när jag är tillbaka i stan igen, så länge är jag ju trots allt inte borta. Men så fanns oron där, att missa något om vi väntade. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den här känslan, men jag kände det som att det inte är verkligt innan vi har setts och då kan det så lätt tappas bort. Om någon av oss skulle "vakna till" och undra vad vi håller på med.
Han kom in i cafét där jag väntade. Det var lustigt, men jag var säker på att det var han direkt när han kom in, trots att han också var tidig. Lång och mörk och egentligen inte alls min typ, om jag nu har någon typ, men jättesnygg kom jag på mig själv att tänka. (Just jag som inbillar mig att jag inte är utseendefixerad, klapp på axeln...) Han stod och såg sig om en stund och jag kunde inte låta bli att låtsas försjunka i min bok igen, vet att det är barnsligt, men ville se vad han skulle göra. Han stod där en stund, verkade inte alls obehagligt berörd av situationen som skulle ha kunnat vara fallet. Så kom han fram till mitt bord. Log. Och satte sig.
Minutrarna rann iväg och jag var tvungen att gå alldeles för snabbt. Han hade den där blicken som man i dåliga romaner sägs kunna drunkna i...
Postat i: September 2006 Permalink Kommentarer [0]
Ibland är det skönt att bara få försvinna från verkligheten en stund och då passar det SÅÅÅ bra att jobbet kräver att jag är på andra sidan jordklotet (nåja, inte riktigt, men i alla fall lååångt från Stockholm). Har just landat och sjunkit ner i en hotellsäng med datorn i knät. Skönt.
Postat i: September 2006 Permalink Kommentarer [0]