Kaos kan sammanfatta livet just nu. Det hände så mycket igår kväll att det hade varit stoff nog för en halv tv-serie, känns det som...

Jag träffade Honom. Vi hade bestämt träff på Arlanda, kanske inte det vanligaste stället för en blind date, men det enda som passade om vi skulle hinna ses i helgen. Jag var tidig och satt som bäst och funderade över om det var överilat och om vi hellre skulle ha setts när jag är tillbaka i stan igen, så länge är jag ju trots allt inte borta. Men så fanns oron där, att missa något om vi väntade. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den här känslan, men jag kände det som att det inte är verkligt innan vi har setts och då kan det så lätt tappas bort. Om någon av oss skulle "vakna till" och undra vad vi håller på med.

Han kom in i cafét där jag väntade. Det var lustigt, men jag var säker på att det var han direkt när han kom in, trots att han också var tidig. Lång och mörk och egentligen inte alls min typ, om jag nu har någon typ, men jättesnygg kom jag på mig själv att tänka. (Just jag som inbillar mig att jag inte är utseendefixerad, klapp på axeln...) Han stod och såg sig om en stund och jag kunde inte låta bli att låtsas försjunka i min bok igen, vet att det är barnsligt, men ville se vad han skulle göra. Han stod där en stund, verkade inte alls obehagligt berörd av situationen som skulle ha kunnat vara fallet. Så kom han fram till mitt bord. Log. Och satte sig.

Minutrarna rann iväg och jag var tvungen att gå alldeles för snabbt. Han hade den där blicken som man i dåliga romaner sägs kunna drunkna i...