Sen blev det SÅÅ fel. Den andra delen av kvällen, den senare, tillbringade jag då med Saskia som kom och hälsade på. Usch, det känns skitjobbigt och jag har en klump i magen. Förebrår mig själv att jag inte förstått och inte varit mer klarsynt, samtidigt som jag faktiskt inte förstår hur jag skulle ha kunnat förstå, man kan inte gå runt och tolka ihjäl sig på folk.

Vad som hände: Jag hämtade Saskia och vi åkte hem till mig. Pratade en massa i bilen och fortsatte hemma. Jättetrevligt att se henne igen och för ett ögonblick glömde jag nästan euforin efter mötet tidigare under kvällen. Efter middagen satte vi oss i vardagsrummet, i soffan, med ett glas vin. Skönt och avslappnat och bra sällskap. Från att ha pratat en massa om Saskia och hennes liv tog jag mod till mig och berättade om Honom (det känns lite pinigt att ha träffat någon på nätet. Jag vet inte varför, men på något sätt har jag en bild av att det är ett misslyckande att inte kunna träffa någon IRL - herregud så mossig jag är...). Det var här allt gick fel. Saskia blev jätteledsen och började gråta, ville inte säga vad som var fel. Jag tolkade att hon var ledsen för att hon själv är ensam och så innerligt gärna vill ha ett förhållande. Och blev lite besviken över att hon inte kunde glädjas med mig. Fick pressa henne ordentligt, mer än vad som kändes bra så här efteråt för att hon skulle berätta vad det handlade om. Då kom det fram:

Saskia är kär. I MIG.

Hjälp!