*TGIF* för i h-e HUM
Skrivet:  1 december kl. 23:58
Vinna--->


...eller...
Försvinna--->


/Cinna, fen & heaven
(med tanke på medelåldern i den här bloggen, så borde de flesta vara långt inne i dimman redan)
;)
 
Kategori:  Allvar |  Permalink  |  Kommentarer [7]
 
Visst serrö!
Skrivet:  14 november kl. 13:16

Jaha, jora, joho

Vad tror ni om det? :)

 
Kategori:  Allvar |  Permalink  |  Kommentarer [20]
 
Ögonblick i tiden
Skrivet:  27 augusti kl. 16:20
från min blogg på Lunarstorm, postat här angående min glassdejt...
Ögonblick i tiden
Ons 14 jan 04 15:55
Jag älskar dem.
De små stunderna.
Du får tycka att jag är knäpp, men jag bara älskar dem.
De där små stunderna när man inte kan göra nåt effektivt, utan bara vara.
På resa blir det ofta sådana tillfällen, när man väntar på ett tåg eller ett plan.
Jag brukar sätta mig och ta en fika, åtminstone kaffe, om det finns möjlighet.
Har jag tur, dyker det upp ett sånt där tillfälle då: Någon annan har också tid över, sitter kanske ensam vid ett bord.
Jag brukar gå fram och fråga om jag får slå mig ner. Ler man bara och ser snäll ut, går det oftast bra.
Förutsättningen är att det är en kvinna, en man skulle aldrig fatta. Möjligtvis en äldre man. (Jodå, jag har provat, sätter man sig vid deras bord, gör man intrång i deras revir.)
Men när jag väl fått slå mig ner, börjar jag prata. Pratar om livet, kanske om nåt som hänt och som media analyserar för fullt, eller bara nåt som intresserar mig för stunden. Ofta nån lite ?större? fråga, du vet, sånt där som folk funderar på ibland.

Fantastiskt ofta får jag positivt gensvar på mina funderingar.
Visst - det finns väl de som tycker jag verkar antingen påverkad eller sinnesförvirrad, som bara börjar prata med nån sådär, men påfallande ofta tycker den andra som jag, att det är skönt att kunna diskutera vad som helst, med nån man inte känner, bara för en stund, och sen aldrig ses igen.

Fördelarna?
Massor.
*funderar*
*tänker efter mer*
Jo, när man inte känner varann, har man heller inga förutfattade meningar om den andre, tror sig inte veta hur den andre tänker, utan lyssnar mer uppmärksamt utan att avbryta varann.
När man inte känner varann, har man inget förhållande att vara rädd om, utan kan säga precis vad man tycker.
För mig är det ett sätt att dels ha trevligt, dels få bolla åsikter och funderingar mot andra människor, eller testa teser.
Det är underbart.
Små ögonblick på tidens ström, lösryckta ur sitt sammanhang.
Där sitter jag med en kvinna (oftast) framför mig, som jag aldrig sett förut, inte känner, förmodligen aldrig kommer att se igen. Jag har inga förpliktelser gentemot henne, inga skyldigheter. Vi pratar över en kopp kaffe om livets allvar och glädjeämnen, om barn, årstider, livsfilosofier, sex, ja, vad du vill.
Vi har trevligt utan att flörta, ler och skrattar ihop för en stund - tio minuter, en halvtimme, kanske en timme. Men sällan mer.
När vi skils åt, tänker vi att "Det där var en trevlig människa." Båda önskar vi varann en fortsatt trevlig dag, vi är glada och har definitivt haft mer trevligt än om vi suttit vid varsitt bord och stirrat på klockan, som med en snigels oändligt sega långsamhet så sakteliga närmat sig avgångstid.
Jag älskar det. Att sitta så och prata helt förutsättningslöst.
Jag älskar dem: Människorna som tar sig tid med mig. Givetvis är jag medveten om att mitt beteende kan uppfattas som en aning excentriskt, så jag är tacksam att de lyssnar, engagerar sig, släpper in mig i sina tankar för en stund.
och...
Jag älskar dem: Ögonblicken i tiden, lösryckta ur sitt sammanhang.
 
Kategori:  Allvar |  Permalink  |  Kommentarer [2]
 
Satans getingar...
Skrivet:  8 augusti kl. 14:32

(ja jag tänker låta svordomen vara utskriven)

Först försöker jag få sitta på verandan och äta lunch, men nejdå.. en geting bara måste flyga runt mitt huvud så fort jag sitter ner. Ger upp och går in och sätter mig på kontoret, får vara ostörd i 3 minuter innan en ny geting hittat mig och bestämmer sig för att det är oerhört kul att sitta på laptopens skärm.. för att sedan ge sig ut på vansinnes färder runt i det lilla rummet - och absolut vägrar att se det vidöppna fönstret. Jag talar om för getingen, okej.. du får kontoret.. går min väg och stänger dörren efter mig. Börjar att koppla ihop router och sladdar för att få upp det trådlösa nätverket, så att jag kan sätta mig någon annanstans och starta upp den andra datorn. Allt är klart och jag drar igång datorn i vardagsrummet.. vad händer, jo en geting kommer givetvis och gör mig sällskap... så nu sitter vi här getingen och jag.

/fen

 
Kategori:  Allvar |  Permalink  |  Kommentarer [12]