Jag måste erkänna att det finns dagar, ibland ganska många sådana i rad till och med, då det händer att jag sätter mig här vid tangentbordet för att försöka skriva nåt, men ingenting händer. Absolut ingenting. Det kommer inte fram nåt helt enkelt. Tankarna är som baklåsta och huvudet helt tomt på uppslag. Vardagen syns mig alltför tråkig och händelselös för att fånga min uppmärksamhet och ur mina minnens allra hemligaste och vackraste gömmor kommer det bara fram korta fragment till bilder som jag knappt ens själv lyckas med att sortera.

Det kallas visst för skrivkramp har jag hört, men egentligen är det ju mer fantasin och kreativiteten som krampat ihop tycker jag. Där förrut skallen flödade över av ord och meningar som behövde få plats och sättas ihop till texter och där nyss minnen, händelser och bilder fanns i överflöd och som alla behövde få sina egna små berättelser nedskrivna åt sig för någon att läsa, där finns för närvarande just ingenting alls.

Ingenting mer än själva känslan av att ha missat när alltihop försvann. Eller i alla fall när det gick och gömde sig, för så mycket vet jag ju av egen erfarenhet att dom alltid kommer tillbaka igen, efter ett tag, Inspirationen och dess kompisar Kreativiteten och Fantasin. Så jag vet ju att dom finns där inne nånstans fortfarande. Bara att just nu verkar det i högsta grad som om dom sover. Ungefär som hon Törnrosa, slumrar de där inne nånstans i väntan på....  Ja det gäller bara att hitta nån(ting) som kan kyssa igång dom igen.

Nånting som släpper loss orden.    

                    Inspirationen sover

Utanför fönstret tar dagen slut
I skymningens tassemarker
Utanför dagen står en natt på lut
Bortanför ljus råder mörker

Utanför fönstret faller natten på
Utanför fönstret, i världen
Utanför fönstret blir himlen alltmera grå  
Och stjärnorna syns över träden

Utanför fönstret är det långt till dag
Utanför allt det kända
Bortanför natten, ja dit längtar jag
Dit där inga stjärnor är tända

Utanför fönstret tar dagen slut
Utanför fönstret, i världen
Utanför dagen står en natt på lut
Och stjärnorna börjar att klä den

                                 "Utanför fönstret tar dagen slut"

Ja du, nog sjutton känns det som att Jul-ledigheten inte alls har varit tillräckligt lång den här gången. En vecka är ju på tok för lite. Jag har ju för tusan inte hunnit med nånting! Vare sig att lägga nåt pussel eller bygga några snölyktor. Sånt som jag alltid brukar göra annars under Jul-lovet. Jag menar, jag fick ju till och med en sån där stor jäkla pusselmatta att rulla ihop pusslet med så det inte ska behöva ligga framme och vara i vägen i två veckor. Hmm, kanske det var just därför jag aldrig kom mig för att börja med nåt den här gången, vem vet. Och idag drog den grå vardagen igång igen med både jobb, snöslask och tandläkarbesök, så hur i allsin dar ska det nu bli med allt det där andra som inte hanns med.. den här gången heller... som t.ex. att röja i garaget så att vi äntligen kan spela pingis där igen (ja om nu barnen kommer ihåg sånt), göra en budget för 2010  2011 2012,  göra i ordning en fotografisk årsbok av de bästa bilderna från förra året (och året innan och det innan dess), sätta upp de där förbaskade listerna och verkligen göra allvar av det där med att skriva en sån där förbannat fyndig jävla årssammanfattning och skicka ut till alla vänner och bekanta (så jag slipper få ångest av alla andras som jämt skickas hit). Jag gissar att allt sånt blir till att vänta med till nästa jul-lov istället. Precis som det brukar vara med andra ord.   

Nystart,

Nytändning,

Pånyttfödelse,

Börja om från början,

Tillbaka på ruta ett,

Med nya friska tag.

Ja, då har vi alltså passerat gå igen

och får ge oss ut på ett helt nytt varv

i alla våra spännande realityflipperspel

Ett nytt varv med nya krafter och nya möjligheter

Ingen vet hur detta år ska bli

Ingen vet vad som väntar

Så lycka till!  

Med att göra 2012 till ett år väl värt att minnas

och känna glädje över

när vi väl står här åter

om ett år

och ska börja om på nytt igen med nästa

                           "Ring in det nya och ring ut det gamla"

Ett år till som fått passera       

     Med skratt och gråt och ännu mera 

Ett år närmare mot evigheten  

     Ett år till av livserfarenheter

Ännu ett till alla andra             

     Än ett steg jag lyckats vandra

Ett år till, så fort det går          

     Än en gång: Ett Gott Nytt År!

                   GOTT NYTT ÅR PÅ ER ALLESAMMANS!!!

När jag letade på nätet nyss efter någon bra bild att illustrera det där med 'om' med (utan att lyckas så jättebra får jag väl tillägga) så hittade jag det här fina och tänkvärda lilla citatet. Tyvärr framgick det inte vem som skaldat det så det får väl stå som 'okänt ursprung' här så länge.

Och om inte OM funnits..

så hade

omfamningen..   bara blivit till en..   famning..
omformning..      en..  form..
omdömet..           hade blivit en..  dom..
omsorg..              bara..  sorg
omprövning..      ett evighetslångt..   prov..
omslutningen..   hade inte haft nån början..
omtyckt..             blivit endast..  tyckt..
omvårdnaden..   bara tungt och tvunget..

och den allra varmaste av omtankar..           

hade ändå stannat vid att vara bara.. en..  tanke..

Tänk på det.  Och tänk om.  

Ibland funderar jag på vad som hade skett

Om jag valt att göra på något helt annat sätt

Om livet hade sett så mycket annorlunda ut

Om jag bara då hade tagit ett helt annat beslut

Sånt kan man ju aldrig riktigt veta

Ja så brukar det väl alltsom oftast heta

Och inte för att jag heller tror att jag om sånt kan sia

Men av och till vill jag ändå just den tanken få befria

Jag minns imman på fönstren

Och alla knästrumpemönstren

Jag minns dina märken på ryggen

För att min bil var en stygg en
 

Jag minns garderoben för dörren

Som inte flyttades förrän

Vi redan hunnit bli klara

Och jag var tvungen att fara
 

Jag minns allt vackert du sade

Jag minns den mörka chokladen

Jag minns ärtor i köket

På det allra första besöket

 
Jag minns kyssar och smek

Och våran barfotalek

Han börjar se rätt tunnhårig ut nu, min gamle skolkompis från förr, och med sitt gråmelarade jullovsskägg och sina smala små läsglasögon som han inte riktigt verkar ha vant sig vid att hålla ordning på ännu så ser han nog faktiskt en aning äldre ut dessutom än han egentligen är, men visst tusan är det samme gamle kompis som det alltid varit.

Vi börjar prata på en gång om allt sånt där som vi alltid brukar prata om varje gång vi ses. Högt som lågt. Allt från sport och musik till relationsproblem och framtidsdrömmar, allt går precis lika bra. Ingenting känns nånsin konstigt att prata om ihop med honom. Det bara flyter på utan att nånsin kännas det minsta stelt eller konstigt. Inte ens när det blir alldeles tyst en stund.

För syns skull spelar vi minigolf eller bowlar en del av tiden medan vi ses, delvis som en sorts tradition där vi turas om med att reta varandra för vem det var som vann senast, men kanske allra mest som en förutbestämd möteplats att vara på helt enkelt medan vi träffas. För egentligen så är det ju gemenskapen som är det viktigaste. Att bara få ses och prata. Bara att få se honom och höra honom berätta om hur han har det, vad som har hänt i hans liv sen senast och att få skratta ihop med honom igen åt i princip samma saker som vi alltid skrattat åt tillsammans, bara det ger mig så väldigt mycket.

Vi träffas inte alls särskilt ofta längre. Han bor på sitt håll och jag på mitt och det är i princip bara så här kring juletid eller vid midsommar som chanserna finns att vi råkar finnas något sånär i närheten av varandra igen. Men då försöker vi alltid få tid för att träffas. Officiellt för att den ena av oss ska få en chans till revansch i bowlinghallen eller på minigolfbanan efter den snöpliga förlusten senast. Men egentligen är det ju bara för att vi saknar varandra tror jag och för att de där gemytliga timmarna tillsammans med allt skrattande och allt öppenhjärtligt pratande ger oss så mycket av den där varma känslan inombords som vi en gång i tiden alltid betydde för varandra, nästan varje dag. Några få timmarna av äkta vänskap. Äkta vänskap som aldrig rostar. Precis som kärlek.

Juldagen.

Dagen efter.

Dagen dit inte Julkalendern räcker.

Dagen då Julen redan har inträffat, all maten redan är smakad på och alla paketen redan är öppnade. Dagen då det inte finns nån Jul kvar att längta efter längre. För idag är den ju istället redan nästan förbi.

Ja, så minns jag att jag alltid kände det på Juldagen när jag var liten. När all spänning och all förväntan inför alla de där oöppnade paketen och allt det där osmakade julgodiset var över och det plötsligt kändes så oändligt långt fram igen till nästa Jul - ett helt år bort in i framtiden. Ja jag kunde nästan känna mig lite deppig till och med på Juldagen på grund av att allting på nåt sätt kändes över redan då. Trots alla de nya present-sakerna som fortfarande låg där oinvigda och väntade på mig och trots att det fortfarande låg ett helt långt jullov framför mig och väntade på att upplevas och njutas av. Det var liksom ändå den där spänningen och väntan som hade varit grejen med Julen under så många veckor tyckte jag så det kändes ju ändå som att allt det roliga redan hade passerat, just på Juldagen.

Men så känner jag det inte längre. Inte nu som vuxen. Inte nu när jag vet bättre hur jäkla snabbt det där året går fram till nästa December, fram till vi är där igen med all vår spänning och väntan. Den där oändligheten av tid fram till nästa Julafton känns ju numera mer som 'om bara några veckor'. 

Och inte tror jag mina barn känner så heller faktiskt. Nej, för numera är Julen så uppdelad i flera olika firanden, än med den ena halvan av släkten och än med den andra och det är lill-jular hit och eftersläntar-paket dit, så det blir mer som att alla juldagarna blir till en enda lång transportsträcka av julklappsbytande och middagsätande i finkläder i flera dagar i rad för att alla olika fastrar och mostrar, småkusiner och åldringar ska få en chans att rå om allesammans och ge allihopa paket.

Jag tror inte mina barn alls känner samma fixering vid just Julaftonskvällen som den stund då allting skulle hända som jag kände då när jag var barn. Dom har istället Julafton varje dag under hela Julhelgen. På gott och ont kan jag ana, för nog verkar det ibland som dom kan tycka att det är lite jobbigt att behöva gå runt och vara finklädda och artiga och ta i hand och bocka att låtsas bli glada för alla trånga stickade tröjor och alla böcker som de redan läst (eller inte alls vill läsa) som de får på Julafton nr två eller tre när de egentligen helst skulle vilja sätta igång med att leka med/spela/läsa/lyssna på nåt av allt det de redan hunnit få under Julafton nr 1. 

En aning bortskämda tror jag allt att de är, mina barn, för även om de ju nu trots allt faktiskt ÄR tacksamma och glada över det allra mesta som de får i sina paket och trots att de faktiskt ÄR rätt duktiga på att både säga tack och att ge fina genomtänkta julklappar tillbaka också till alla oss andra så tror jag ju ändå inte att de alls hinner med att känna nånting av samma dagen-efter-känsla eller jul-nedstämdhet så här dagen efter alltihopa som jag en gång brukade göra. Den sidan av Julen tror jag inte alls att de känner nånting av faktiskt. På gott och ont kanske.

                                    Men efter lucka 24 då? Vad är det kvar av Julen sen?

Dags för Jesusbarn och Kalle Anka

Och att äntligen få sluta julevanka

Fram med skinkan, sillen och alla klappar

Dags att lyssna på när farfar julklapps-rappar  

Bästa dan på hela året

Så skynda nu att fixa håret

Släkten kommer om en ynka timma

Så ingen mera tid att hinna rimma

GOD JUL ALLESAMMANS!!

Och nu står den där, uppe på skåpet - utom räckhåll för alla nyfikna småbarnsfingrar - och ser så där härligt juldekorerad ut, med allt fastklistrat smågodis uppe på taket och all den vita kristyrsnön överallt och alla pepparkaksgranar runt omkring  i bomullslandskapet precis intill.

Att det tagit oss flera timmar att få till, med både brända plåtar och massor med kletig disk väntande på köksbänken, ja det glömmer vi för en stund när vi står där nöjda och stolta och beskådar vår skapelse.

För mer julstämningsskapande pepparkakhus än det som man själv har varit med om att göra finns ju inte, eller hur?  :-)    

Och då gör det ju pötsligen inte lika mycket längre heller
att snön har smält bort igen där ute.

Och mitt i det efterlängtande snöandet, med hel-ljusen påslagna i halvmörkret för att överhuvudtaget kunna se vartåt vägen ringlade sig, begav jag mig igår eftermiddag iväg till en helt vanlig hederlig svensk landsbygdskyrka för att få lyssna på lite traditionellt julkörs sjungande. I mina öron är det nämligen just så, på plats i en klangrik kyrka, som den typen av julsånger bäst kommer till sin rätt och bör lyssnas till, med all den sköna mångfald i stämmor och styrka som en blandad samstämmig kör kan åstadkomma. Och just så bygger jag då även upp min egen inre stämning av julefrid och harmoni på allra bästa tänkbara sätt, för jag tror knappast det finns nånting mer andaktsfullt och vykorts-julstämnings-skapande än just att lyssna på en blandad kör vackert framföra 'Jul Jul strålande Jul' av Gustaf Nordqvist/Edvard Evers. 

Och det medan snön fortfarande långsamt faller utanför fönstren.   

Kören i klippet har dock ingenting med det hela att göra,
mer än att de också sjunger den på helt 'rätt' sätt. :-)

Och titta! Nu har det snöat också!  Äntligen! :-)