Ett tidigt vårtecken?

Bloggarkollegorna JenJen och Kvinnosoppan har deklarerat denna vecka (vecka sex!) till att vara 'Fräcka veckan'. Möjligen i något slags försök att uppväcka våra slumrande (?) vårkänslor lite i lagom tid till den kommande helgens firande av Alla Hjärtans Dag. Kanske som en sorts motvikt mot allt det chokladätande och semmelsmaskande som ju också är att vänta inom kort, vad vet jag.  I vilket fall tycker jag att det är ett i högsta grad nyttigt och berömvärt initiativ och i ett försök att i alla fall bidra lite jag också till denna vårkänsloväckande stämning, tänkte jag få passa på att lägga ut några bilder under samma rubrik. 

För det är ju inte varje vecka precis som det är 'Fräcka veckan'.  ;-)    

     Många roliga kvällar på den verandan är jag säker på. :-)

Sonen har haft tandvärk hela natten.

Akut-tid hos tandläkaren senare idag.

Pojken är livrädd för sprutor.

Spännande eftermiddag med andra ord.  

Som brokiga långa trådar snurrade och intrasslade i varandra

Undanstoppade där under ytan ligger de, gömda för alla andra

Där är alla krångliga kvinnogåtor som jag aldrig lyckades med att lösa

Och där ligger alla vackra känslor som jag gärna velat att få slösa

Där finns det sorger över allting som jag borde ha vågat göra

Och där finns smärtan efter allt det som jag inte alls ville höra

Trasselsuddar från sånt som har varit men som inte längre är

Minnesskärvor av nån som har gått förlorad

...men som jag fortfarande håller kär

Dom finns där som ouppklarade gamla härvor kastade i en hög, Men...

Trots att jag ju borde ha gett upp hoppet om dom redan för länge sen

Så ägnar jag ändå kraft och tid ibland åt att försöka att förstå

Vad det är som gör att dom är så tilltrasslade, nu likaväl som då 

För egentligen skulle jag ju helst vilja få lyckas att nysta ut  

Iaf ytterligare några tåtar så jag kan känna att dom har fått nå ett slut

Så dom är mig trots allt rätt så kära, dessa ouppklarade gamla spår

Därför kommer jag bära dom här närmast hjärtat

...så länge som det bultar och slår

                             Tilltrasslat och ouppklarat

Har huvudet fullt med tusen tankar

Tankar om Vem och Hur och Varför

Tankar som gnager och stör till mitt humör

Jag vill fråga honom frågor om allt för att få höra

För att få veta

För att få känna mig säker

Säker på att han berättar hela sanningen för mig

Säker på att han inte mörkar

Säker på att han inte utelämnar saker

För att inte göra mig mera ledsen

Eller oroligare än vad jag redan är

Men när jag ser hur glad han är över att få berätta om att allt varit bra

Och att han följde med en klasskamrat hem

Igår efter skolan

Och att de hade väldigt kul

Och att han säger att dom ska 'va' i nästa vecka också

(det heter ju inte leka längre har jag fått lära mig)

Ja då håller jag inne med alla frågorna

Och behåller alla tankarna för mig själv istället

Och försöker låta bli att tänka mer på Vem och Hur och Varför

För just nu vill jag så gärna att han ska få fortsätta att vara glad

Just nu vill jag att han ska få fortsätta att tro

Att han ska få fortsätta att tro på glädjen igen

Glädjen och Godheten

                                                       Shan - Godhet

Jag ville skriva om rimfrosten som kommit tillbaka i träden

Jag ville skriva om den vackra morgonen med dimman rínglandes in ifrån fälten

Jag ville skriva om det blåa månskenets långa skuggspel ut över den kritvita snön

Jag ville skriva om solen som just var på väg upp, strålande som den hemvändande hjälten
 

Jag ville gärna skriva om hur vackert det är just här, just nu idag!

Om att solen alltid skiner (..bakom molnen, är väl direkt ingen hemlighet)

Och att idag är det fredag! (Hipp Hipp Hurra allesamman för det!)  

Om att det är skönt att leva (för nog borde det väl ändå få vara det)

Men allt det där kom ju nu liksom bara av sig

För allt det där har jag nu inte längre kvar några ord

För idag är jag bara fylld utav ilska, rädsla och giftigt förlamande oro

Just idag klarar jag tyvärr inte av något mera än så, här på mitt bord

                     Jag ville skriva om rimfrosten...  men för den har jag tyvärr inte längre kvar några ord

Jag frågar honom när jag kommer hem hur det har gått i skolan. Jag har gått hem lite tidigare för att hinna få en chans att prata med honom själv innan TV-spel, syskon, middagsmat och läxor skulle hinna ta över.

Han sitter i köket och äter mellanmål med en serietidning på bordet framför sig.

"Jodå"  Svarar han. "Det var en bra dag idag." 

Och mitt hjärta drar en lättnadens suck medan jag plockar fram ett glas och häller upp mjölk åt honom. Jag sätter mig ner på stolen bredvid och ser honom dricka upp hela glaset i några få klunkar.  

"Så dom sa inga elakheter till dig idag?" 

Borta är alla mina vanliga frågor om han inte har nån läxa han borde göra eller om han har nån påse med blöta gympakläder han borde hänga upp. Dom känns inget viktiga längre.

"Nej, det var bra idag."

Värmen strålar ut i hela kroppen. Jag lägger handen på hans huvud och stryker honom över håret, medan han fortsätter läsa i sin serietidning. Jag känner mig glad. Glad och lättad. Efter all oro som präglat min dag och alla tankar om hur han kunde ha det där i skolan idag, dagen efter han i protest stannat hemma. Efter all den oron känns det så befriande skönt att höra att allt har gått bra.

"Ingen av tjejerna sa nåt elakt alls på hela dagen och dom sa att dom hade pratat igår, i klassen, om hur mycket ord kan såra, så jag tror dom vill försöka vara snällare nu."

Leende rufsar jag honom lite i håret.

"Det var ju jättebra ju! Då kanske dom förstod nåt den här gången i alla fall."

Han tar en tugga av sin smörgås och fortsätter

"Ja, kanske. För idag var det bara tre av killarna som retades. De knuffades och muckade med mig i mata-kön. Du vet, de tre som alltid bråkar med mig."

Och då inser jag hur hemskt han måste ha det. Om en dag då tre elaka klasskamrater som vill bråka med honom i kön till lunchmatsalen ändå är en 'bra dag'.

Så igår var en bra dag i skolan, men idag är oron tillbaka igen.

Låt idag bli en ännu bättre dag, snälla.

'Jag vill inte gå dit mer. Dom är bara elaka mot mig i skolan.'

Fan, vad sånt gör ont att höra från sitt barn. Och Fan så maktlös man känner sig när man inte kan följa med honom och 'fixa' så att allting blir bra. När problemet måste lösas av andra än mig. När jag bara kan jaga på och stötta och säga tusen gånger till hur mycket jag älskar honom och att det är dom andra som ska ändra på sig, som ska sluta säga elaka saker och behandla honom illa. Det är inte han som ska flytta på sig eller hålla sig undan. Det är Dom andra som är dom dumma.

Och jag känner att jag skulle vilja få skrika, och skälla ut, och ruska om, och ge igen, och ringa hem till föräldrar och härja, och hänga ut, och peka finger, och...  ja göra NÅNTING konkret av all den ilska och frustration som jag känner över att behöva gå igenom allt detta ännu en gång. I samma skola som hans två år äldre bror också blev mobbad i. Och behöva känna igen samma glåpord och samma utfrysningsmetoder som sist. Mönstren är dom samma och frustrationen över att man så lite kan göra åt det som förälder blir bara än värre när det är andra gången man är där, i samma situation.

Varför är barn så grymma mot varandra? Var kommer all denna ondska ifrån?  

Nä, nu vill jag få vakna upp tack!

Vakna upp ur den här snöovädersmardrömmen som jag drabbats av titt som tätt hela denna vinter. Nu vill jag vakna upp och upptäcka att det inte alls kommit ytterligare 10 cm ny tung blötsnö som ingen plogat bort från vägen än när jag ska skjutsa barn till skolan och åka till jobbet på morgonen.

Nu vill jag få vakna upp och inse att allt det här om att behöva skippa frukosten för att gå ut i mörkret och skotta fram bilen idag igen(!) och sen nästan köra fast i snömodden och alla vinddrivna snödrivor mitt på vägen som det knappt går att skönja kanten på heller när man ska möta andra bilar och tvingas ut i drivorna i sidan...  allt det vill jag inse bara är en elak dröm som envisas med att återkomma så här vecka efter vecka. Nu vill jag inte veta av den drömmen mer, tack! 

Istället vill jag få vakna upp på morgonen, titta ut genom fönstret och se solen skina och snön sakta smälta bort igen och känna hur våren verkligen är på gång för att det känns i hela kroppen att det nu äntligen blivit så ljust igen om morgnarna. Så vill jag få vakna nu.

Så snälla nån, hör min önskan nu och låt mig slippa flera såna här snökaosmardrömmar. Låt mig få drömma nånting annat nu istället. Den här drömmen börjar bli rätt så tjatig nu faktiskt.   

                                                      Snökaos idag igen!

Ibland undrar jag allt lite för mig själv

Speciellt såna dagar när jag minns allt det vackra

och när jag som mest kan känna av all min saknad

Då undrar jag och försöker själv att hitta svaren på

...vilket jag ännu inte alls har lyckats med...

Vad det är som blir kvar när man tar bort all kärlek?

Vad finns det mer än den värt att kämpa för?

Vad för lycka finns det annars ens värd namnet

som inte har sitt ursprung i just kärleken?

Vilka vingar flyger man med då?

Om man ingen kärlek får och inte heller har någon att få ge av sig egen till.

Säg hur mår man då?

Och vad har man då kvar att känna lycka för?

Det undrar jag.

 
                                                          Hopp för kärleken!

Och mitt i den rådande värmeböljan

(Ja det är ju bara noll grader idag!)

Kommer plötsligt en väldig längtan över mig

En längtan efter mera värme ändå

Efter sol och hav och en alldeles ljusblå sommarhimmel

En längtan efter brusande vågor mot en vidsträckt stand

Efter en svalkande bris som fladdrar genom håret

Efter barn som ropar och skrattar och hoppar glatt i bränningarna

Efter salt smak kvar på läppen efter att ha varit i och badat

Efter måsar på himlen och efter doften av sand och tång

Plötsligt får jag lust att breda ut filtar på marken

Och duka upp matsäck ur medhavd kylväska

Och sen bara sitta där på stranden

Sitta och titta, lyssna, känna, smaka 

Och bara njuta av att det är sommar igen

                        Snart så...

Ännu en helg, ännu en vecka
Aldrig får man dagarna att räcka
Nyss var det Jul och nu redan är det Februari
Ett par dagar bara väl? Jasså var det hela Januari?

Tänk, en tolftedel av året är redan gången 
Och jag går fortfarande omkring i långkalsonger
I denna takt blir det nog båd Påsk och Kristi flyggare
Innan jag har hunnit få på mig något snyggare

:-)

 
                    Skicka tillbaka den med det samma!

-24 grader på termometern och strålande sol ute.

Kan det bli mer vinter än så här?    :-) 

Den näst vackraste gåvan som hon någonsin gav mig

Den näst vackraste, men ändå...  helt klart den största

Av alla killar i världen så valde hon själv att få ge sig

Trotsa all sin rädsla och ge åt just Mig att få vara den första

Den gåvan, det rummet, den dagen, ja hela den hösten

Bär jag med mig för alltid, för evigt, hela livet ut  

Den hjälper mig minnas med hjärtat och ger mig massor med tröst än

Och den gör vår kärlek till en oerhört vacker saga helt oavsett slut 

                        Den näst vackraste gåvan som hon någonsin gav mig

Visst är det stor skillnad på HUR man säger saker och ting?

Hör bara här:

A säger:
"Ja nu är det snart bara tre månader kvar till det står Maj i kalendern och det blir varmt och allting blir grönt och börjar blomma igen."

Och jämför sedan med om man säger så här istället:

B säger:
"Det är ju för sjutton mer än tre månader kvar fortfarande till Valborg och sen vet man ju inte hur länge det tänker fortsätta vara kallt och snö kvar även efter det."

Samma fakta, men rätt så stor skillnad på mindset, eller hur?

Så det gäller ju bara att försöka tänka positivt och inte låta sig nedslås alltför mycket av den verklighet man lever i. Ungefär som B här ovan som inte alls låter sig nedslås på samma sätt som A av att våren är i antågande...  ganska snart.  :-)  Eller hur?

Oj då, Jag glömde nog säga att både A och B är snöskoterförsäljare, om nu det kan tänkas ha nånting med saken att göra.  ;-)

 
           Because it's all in our minds you know.