"Lär dig livets stora gåta,

älska glömma och förlåta"

Ja så heter det ju. Och så vill man ju gärna tänka själv att man försöker leva också. Men med dagens brännande ämne mitt på näthinnan så kan jag inte låta bli att undra över om det verkligen är möjligt i alla lägen. Hur bär man sig åt egentligen för att kunna förlåta nånting sådant?

Kan man verkligen förlåta vad som helst?   

Ofattbart, Ruskigt, Fasansfullt, Förfärligt, Ohyggligt, Overkligt

Fruktansvärt!

Det finns inte ens ord nog att uttrycka sig med känner jag.

Så avskyvärt är det som har hänt.

Idag lider vi och sörjer tillsammans med hela Norge.

Jag var på begravning idag. 

En släkting, en kusin, i min egen ålder som hastigt gått bort i svår cancer och som lämnat efter sig en rätt så omskakad familj och väldigt många närmast chockade släktingar och bekanta som knappt ens hunnit få veta om att hon var sjuk.

Det blir en särskild sorts begravning då, en särskild sorts sorg och stämning, då när alla sörjande känner sig mer eller mindre bestulna och berövade på någon som man tyckt mycket om och uppskattat som mamma, hustru, syster, kusin, vän, granne eller kollega och som man inte alls tänkt sig skulle kunna gå bort så där snabbt. Inte redan nu. Inte medan hon fortfarande var så väldigt mycket mitt uppe i allting. Mitt uppe i att leva.

Allting känns mycket mer obegripligt då. Nästan overkligt på nåt sätt. I alla fall kändes det som det var så de upplevde det, barnen, hennes barn, där de stod efteråt bredvid graven och tog emot alla gästernas kondoleanser och beklaganden av sorgen. De såg nästan ut som de inte kunde förstå riktigt att det var på riktigt. Att deras mamma verkligen inte finns kvar hos dom längre.

Och då grät jag. De tårar jag inte kunde känna riktigt inne i kyrkan under alla psalmerna, de kom då istället, när jag såg hur vilsna och ensamma mitt bland alla oss andra sörjande som de egentligen var... hur 'stora och duktiga' dom än var... utan sin älskade mamma.

Vila i frid, du älskade kusin. Du går i kärlek, för vi är många som kommer sakna dig både mycket och länge under resten av våra egna liv.

 
                                Och det var ändå ett väldigt vackert sista farväl.

En brasa i kaminen och lite levande ljus,

så klarar jag mig nog rätt bra i en timme. 

:-)

Ha en mysig stund i mörkret ni också. 

10-Oktober-2010, ett viktigt datum.

                                                            Idag kl 12 på Sergels Torg

16 år sen nu i natt...

Och tänk jag minns fortfarande hur jag tänkte och kände den morgonen för 16 år sen när jag hörde om det på morgon-nyheterna på radion på väg in till jobbet. Hur enkelt jag kunde föreställa mig paniken och desperationen ombord där mitt i natten när slagsidan blivit uppenbar för alla. Jag minns hur jag rös i hela kroppen och nästan mådde så dåligt den dagen så jag inte kunde jobba nåt. Det berörde mig så starkt för att det är just såna skräcktankar jag själv har haft ibland ombord på såna där färjor. Det blev för mycket 'Det kunde ju ha varit jag' för mig.

Idag är det alltså 16 år sen det hände. Tänk va! så fort tiden går.

J#½¤A helv%½¤s j#½¤a skit!!!

Återkommer

så snart jag har

fått min egen jäkla dator

att fungera som den ska

eller på annat sätt

lyckats lugna ner mig

tillräckligt igen

för att stå ut med det

ondsinta trögskrället.

*lätt irriterad*

Varifrån kommer ondskan?

Finns den med från början eller är det nåt vi lär oss att vara?

Läste igår om pojkarna som roat sig med att elda upp kaniner och filma det hela dessutom. Sadism i ett nötskal. Tänkte nog precis som många andra att dessa killar ju måste ha tappat nånting däruppe i skallen. Att deras goda och empatiska förmågor måste ha gått helt förlorade nånstans och att det som blivit kvar istället är den råa och helt osminkade ondskan. Viljan att göra andra illa.

Frågan är väl bara hur?  Hur blir man så ondsint?

Och följdfrågan:  Kan man bli god igen?  Kan man lära sig av med ondska när man väl fått den i sig?

Kan man bli oskyldig som ett lamm igen?

Har huvudet fullt med tusen tankar

Tankar om Vem och Hur och Varför

Tankar som gnager och stör till mitt humör

Jag vill fråga honom frågor om allt för att få höra

För att få veta

För att få känna mig säker

Säker på att han berättar hela sanningen för mig

Säker på att han inte mörkar

Säker på att han inte utelämnar saker

För att inte göra mig mera ledsen

Eller oroligare än vad jag redan är

Men när jag ser hur glad han är över att få berätta om att allt varit bra

Och att han följde med en klasskamrat hem

Igår efter skolan

Och att de hade väldigt kul

Och att han säger att dom ska 'va' i nästa vecka också

(det heter ju inte leka längre har jag fått lära mig)

Ja då håller jag inne med alla frågorna

Och behåller alla tankarna för mig själv istället

Och försöker låta bli att tänka mer på Vem och Hur och Varför

För just nu vill jag så gärna att han ska få fortsätta att vara glad

Just nu vill jag att han ska få fortsätta att tro

Att han ska få fortsätta att tro på glädjen igen

Glädjen och Godheten

                                                       Shan - Godhet

Jag frågar honom när jag kommer hem hur det har gått i skolan. Jag har gått hem lite tidigare för att hinna få en chans att prata med honom själv innan TV-spel, syskon, middagsmat och läxor skulle hinna ta över.

Han sitter i köket och äter mellanmål med en serietidning på bordet framför sig.

"Jodå"  Svarar han. "Det var en bra dag idag." 

Och mitt hjärta drar en lättnadens suck medan jag plockar fram ett glas och häller upp mjölk åt honom. Jag sätter mig ner på stolen bredvid och ser honom dricka upp hela glaset i några få klunkar.  

"Så dom sa inga elakheter till dig idag?" 

Borta är alla mina vanliga frågor om han inte har nån läxa han borde göra eller om han har nån påse med blöta gympakläder han borde hänga upp. Dom känns inget viktiga längre.

"Nej, det var bra idag."

Värmen strålar ut i hela kroppen. Jag lägger handen på hans huvud och stryker honom över håret, medan han fortsätter läsa i sin serietidning. Jag känner mig glad. Glad och lättad. Efter all oro som präglat min dag och alla tankar om hur han kunde ha det där i skolan idag, dagen efter han i protest stannat hemma. Efter all den oron känns det så befriande skönt att höra att allt har gått bra.

"Ingen av tjejerna sa nåt elakt alls på hela dagen och dom sa att dom hade pratat igår, i klassen, om hur mycket ord kan såra, så jag tror dom vill försöka vara snällare nu."

Leende rufsar jag honom lite i håret.

"Det var ju jättebra ju! Då kanske dom förstod nåt den här gången i alla fall."

Han tar en tugga av sin smörgås och fortsätter

"Ja, kanske. För idag var det bara tre av killarna som retades. De knuffades och muckade med mig i mata-kön. Du vet, de tre som alltid bråkar med mig."

Och då inser jag hur hemskt han måste ha det. Om en dag då tre elaka klasskamrater som vill bråka med honom i kön till lunchmatsalen ändå är en 'bra dag'.

Så igår var en bra dag i skolan, men idag är oron tillbaka igen.

Låt idag bli en ännu bättre dag, snälla.

'Jag vill inte gå dit mer. Dom är bara elaka mot mig i skolan.'

Fan, vad sånt gör ont att höra från sitt barn. Och Fan så maktlös man känner sig när man inte kan följa med honom och 'fixa' så att allting blir bra. När problemet måste lösas av andra än mig. När jag bara kan jaga på och stötta och säga tusen gånger till hur mycket jag älskar honom och att det är dom andra som ska ändra på sig, som ska sluta säga elaka saker och behandla honom illa. Det är inte han som ska flytta på sig eller hålla sig undan. Det är Dom andra som är dom dumma.

Och jag känner att jag skulle vilja få skrika, och skälla ut, och ruska om, och ge igen, och ringa hem till föräldrar och härja, och hänga ut, och peka finger, och...  ja göra NÅNTING konkret av all den ilska och frustration som jag känner över att behöva gå igenom allt detta ännu en gång. I samma skola som hans två år äldre bror också blev mobbad i. Och behöva känna igen samma glåpord och samma utfrysningsmetoder som sist. Mönstren är dom samma och frustrationen över att man så lite kan göra åt det som förälder blir bara än värre när det är andra gången man är där, i samma situation.

Varför är barn så grymma mot varandra? Var kommer all denna ondska ifrån?  

Jag håller med Gunilla!

Läs!!!!

Låt oss slippa hot, påhopp och otrevliga bloggkommentarer!

Sånt hör inte hemma här på Passagen!

Att jag aldrig lär mig!!

Skriver man på ett inlägg och det tar liiite för lång tid innan det blir klart - med vadå, det händer ju annat också liksom under tiden som man måste hantera - och man ska trycka på 'Spara utkast'...  

Tänk att jag aldrig lär mig att då försvinner ju allting! Då är man plötsligen utloggad från Passagen och alla orden man plitat ner är borta. Puts väck! Kommer aldrig mera igen. Lång näsa och ha ha ha åt dig bara.

*Suckar högt*

Då tappar jag liksom lusten.  Då är det inget kul längre.

Då får det vara.

*Surar*  

Sitter ensam på ett tåg bort från vardagstristessen.

Blir åksjuk av dunkandet - Jag tål inte X2000!

svettig av värmen - tänk va! första dagen av sommarvärme
och jag klagar redan

hungrig och trött - fast illamåendet håller mig vaken i alla fall.

Får solens låga strålar in genom fönstret rakt i ansiktet.

Får sitta och kisa för att kunna se.

Önskar att denna resa hade varit annorlunda.

Önskar den känts annorlunda inom mig.

Önskar jag sluppit sakna och längta så mycket som jag gör.

Jag saknar dig!!

Min sinnesstämning för dagen.

Och tänk att just att få vara för mig själv. Att få bara vara ensam med mig själv.

Tänk att just den känslan, den lyxen som jag ju har längtat efter så länge nu.

Som jag nästan glömt bort att den finns.

Tänk att den nu, när jag slutligen har den här nu idag, när jag till slut får vara så ensam.

Ja då är den bara skrämmande, sorgsen och framför allt tom.

Så väldigt väldigt tom.