Jag måste erkänna att det finns dagar, ibland ganska många sådana i rad till och med, då det händer att jag sätter mig här vid tangentbordet för att försöka skriva nåt, men ingenting händer. Absolut ingenting. Det kommer inte fram nåt helt enkelt. Tankarna är som baklåsta och huvudet helt tomt på uppslag. Vardagen syns mig alltför tråkig och händelselös för att fånga min uppmärksamhet och ur mina minnens allra hemligaste och vackraste gömmor kommer det bara fram korta fragment till bilder som jag knappt ens själv lyckas med att sortera.

Det kallas visst för skrivkramp har jag hört, men egentligen är det ju mer fantasin och kreativiteten som krampat ihop tycker jag. Där förrut skallen flödade över av ord och meningar som behövde få plats och sättas ihop till texter och där nyss minnen, händelser och bilder fanns i överflöd och som alla behövde få sina egna små berättelser nedskrivna åt sig för någon att läsa, där finns för närvarande just ingenting alls.

Ingenting mer än själva känslan av att ha missat när alltihop försvann. Eller i alla fall när det gick och gömde sig, för så mycket vet jag ju av egen erfarenhet att dom alltid kommer tillbaka igen, efter ett tag, Inspirationen och dess kompisar Kreativiteten och Fantasin. Så jag vet ju att dom finns där inne nånstans fortfarande. Bara att just nu verkar det i högsta grad som om dom sover. Ungefär som hon Törnrosa, slumrar de där inne nånstans i väntan på....  Ja det gäller bara att hitta nån(ting) som kan kyssa igång dom igen.

Nånting som släpper loss orden.    

                    Inspirationen sover

Nystart,

Nytändning,

Pånyttfödelse,

Börja om från början,

Tillbaka på ruta ett,

Med nya friska tag.

Ja, då har vi alltså passerat gå igen

och får ge oss ut på ett helt nytt varv

i alla våra spännande realityflipperspel

Ett nytt varv med nya krafter och nya möjligheter

Ingen vet hur detta år ska bli

Ingen vet vad som väntar

Så lycka till!  

Med att göra 2012 till ett år väl värt att minnas

och känna glädje över

när vi väl står här åter

om ett år

och ska börja om på nytt igen med nästa

                           "Ring in det nya och ring ut det gamla"

Hej!

Är det bara du kvar nu? Bara du som fortfarande läser den här bloggen nu. Ja jag har allt sett att du brukar titta in här ibland och kolla läget lite. Även när jag ingenting skriver. Som jag har gjort nu, ja eller inte gjort kanske jag borde säga, den sista tiden, medan jag har bevisat för mig själv att jag faktiskt kan låta bli, att jag inte måste skriva nya saker hela tiden. Vilket jag nog har känt inom mig förrut, som vore det ett slags beroende jag fått till själva skrivandet i sig, snarare än till glädjen att veta att någon läser. Så därför har jag helt enkelt låtit bli det helt och hållet den sista tiden. Undvikit att tänka ens på vad jag vill skriva om och undvikit så mycket jag kan att logga in här och kika och läsa överhuvudtaget. Bara för att bevisa för mig själv att jag inte måste.

Om det har fungerat eller ej återstår ju att se förstås, nu när jag tänker börja prova igen med att skriva. Och om någon överhuvudtaget kommer dyka upp här igen för att läsa. Ja, mer än du då förstås, för dig verkar jag ju alltid kunna lita på som återkommande gäst. :-)  Stort tack för det, för det betyder väldigt mycket för mig ska du veta, att veta att jag kan skriva det jag skriver till dig, att du finns där hela tiden, att du läser och lyssnar och faktiskt förstår vad det är jag skriver om. Tack snälla du för det.

 
                         Rosor till dig som tack för att du fortfarande kommer hit och läser.

Hmmm....

Ibland önskar jag att man kunde öppna flera luckor parallellt så att jag kunde hinna med många fler saker än bara de vanliga stammisarna som alltid står längst fram i min prioritetskö, varje dag, ja ni vet: barnen, jobbet, hemmet, de egna naturbehoven och i bästa fall även vila - i nämnd ordning dessutom för det allra mesta.

Ibland önskar jag ju att jag kunde säga så där som dom gör i affären när de öppnar en ny kassa:  "Det går bra här också"  och sen få se några av alla de där andra stackarna som alltid hamnar mycket längre bak i kön skynda sig fram före för en gångs skull. Jag tänker på de där som jag skymtar lite av varenda dag där bakom alla de vanliga sakerna som alltid kommer först men som jag så väldigt sällan hinner fram till innan det är dags att stänga luckan igen för dagen.

Och då kanske inte i första hand de där eländigt tråkiga måstena som räkningar, reparationer eller rotfyllningar som ju faktiskt brukar ha en osviklig förmåga att lyckas tränga sig fram längst fram i kön i alla fall för eller senare - nej jag tänker mer på de där lite mer ovanliga, men synnerligen trevliga önskemålen i livet, som att hålla kontakten med ens gamla vänner tex, eller att träffa nya vänner för den delen, eller varför inte att uppfylla alla ens egna ännu ouppfyllda drömmar. 

Alla de där tysta ibland nästan osynliga punkterna på listan som står där längst bak i den långa kön av saker man skulle vilja hinna med och bara väntar och väntar... utan att nånsin komma hela vägen fram i tid. Jag tänker på dom. Och på hur kul det skulle varit om man kunnat öppna en alldeles egen lucka bara för dom. Parallellt med den där vanliga som det alltid är så förbaskat fullt i.

Ja, en "Det går bra här också"-lucka skulle nog inte vara så dumt att ha lite då och då. Eller hur?    

                              Står dina drömmar också sist i kön?

...att det är Fars dag idag!!

Så ring eller åk dit och ge honom lite av din tid och din kärlek,

för faktiskt, hur tråkigt det än må låta så är det mer den där mjuka kramen och den varma kärleksfulla blicken när du ger honom den där snabbköps-blomman eller den där rea-slipsen, som gör dagen för honom.

Ta det från en som vet, det är alltid din kärlek som är den absolut bästa presenten han nånsin kan få

...helt oavsett hur svårt han sen än må ha att ta emot den. Kärlek och omtanke är aldrig fel.      

11-11-11,  11:11:11    

Bara ettor!  

Nånting speciellt måste det ju vara med den här dagen.

Nog är det vackert ändå, även om det kan kännas en aning ruggigt och lite kusligt kanske.

Jag antar att det kan ha med åldrande att göra, men jag föredrar ändå att sortera in det som ett bevis på mitt om och om igen återkommande personlighetsdrag av att kunna vara tämligen glömsk och disträ i vissa situationer.

Jag pratar om det här med att till exempel glömma bort var jag ställde bilen när jag parkerade den utanför jobbet imorse. Jag går iväg bort till där jag ställde den igår istället och det är inte föränn jag förvånat konstaterar att det är alldeles tomt i den parkeringsruta jag tänkt mig att min bil ska stå i som jag kommer ihåg att jag faktiskt kom senare till jobbet idag och därför fick lov att parkera bilen på ett helt annat ställe mot vad jag brukar. Underligt nog är det ju oftast just såna dagar som jag har som mest bråttom hem också och nesan av att först ha gått åt helt fel håll blir ju bara än värre då i och med att jag då svärande måste småspringa mer än dubbelt så långt för att försöka ta igen lite av den tid jag förlorat på att jag inte kunde komma ihåg en sån enkel sak som var jag ställt bilen. 

Det kan vara andra saker också som skvallrar om mitt dåliga minne, som när jag står i affären och febrilt söker igenom alla fickor efter den där lappen med allt jag behövde handla som jag skrev precis innan jag åkte till affären, men som jag just kommer på måste, av någon underlig anledning, ligga kvar på köksbordet där hemma och hur jag än försöker minnas alla saker jag skrivit ner så är det ändå alltid en eller två varor som jag inte kommer ihåg alls föränn jag är hemma igen och har hittat lappen precis där jag satt och skrev den.

Och nog tusan är det alltid just de där varorna jag glömt bort som är de allra viktigaste. Antingen för det sprillans nya middagsrecept som det var tänkt att de skulle användas till eller så är de om möjligt ännu viktigare för något av mina barns snäva uppfattning om vad som bara måste finnas på ett välsorterat frukostbord. Så nej det är ju aldrig så att det är något helt oviktigt eller onödigt som råkar bli det som glöms bort. Aldrig nånsin.

Men tydligen behöver det inte vara helt hopplöst för det - även om jag ibland kan känna det som mitt minne bara blir sämre och sämre för varje gång jag glömt nånting. Tydligen ska det gå att träna sig i att minnas bättre  (se här bara) och att lära sig sätt att hantera just den sortens situationer som tex att kunna minnas exakt vad det var man skulle handla för nåt, vad sjutton den nya grannens tre ohängda ungar heter eller vad tusan ens gamla föräldrar har för portkod. Allting går visst att lära sig att komma ihåg, hur dålig man än brukar vara på det annars, så hopp finns det visst om att minnet, mot all förmodan, ändå faktiskt kan bli något bättre med åren snarare än tvärtom. Och Det är väl ändå en tröst om något för alla oss 'ungdomar' med dåligt minne som redan blir tråkade för hur många gånger vi glömmer bort var vi lägger våra telefoner, nycklar eller flygbiljetter. Än är det inte kört. Det gäller bara att komma ihåg att träna. ;-)  

P.S. Och bara för att illustrera hur jäkla dåligt minne jag kan ha ibland så kommer här en länk till ett ca ett år gammalt inlägg som handlade om precis samma sak, och där jag dessutom visar det sig använde mig av exakt samma Berglin-strip för att illustrera vad jag menade. Tala om minnesluckor! D.S.

Inatt blir det vintertid. En timme extra att sussa bort om man vill och det tackar man ju inte nej till. :-)

Men glöm för all del inte bort att, helt oavsett vad än klockan nu må vara just för stunden, om den så tex är 02:30 för andra gången samma natt eller om klockorna omkring oss kanske visar olika tid imorgon bara för att förvirra oss en smula så spelar det ju alls ingen roll i det långa loppet för vi vet ju alla att det ändå alltid är så att vår bästa tid är nu.

Eller hur? :-)

               Now is the time

Fredagkväll. Alla måsten avklarade. Barnen har fått sin sedan länge omtjatade hemmagjorda pizza och sitter nu i soffan framför TVn och äter popcorn ur varsin skål. Friden har lagt sig. Ja i den mån det nu finns någon sådan när man har tre barn som inte kan komma överrens om vilken film de ska se på eller vem som ska sitta var i soffan eller om det verkligen är lika mycket popcorn i alla tre skålarna eller nånting annat heller för den delen, men i alla fall, det är fredag och de får faktiskt klara ut allt det där helt på egen hand för en gångs skull för jag har smitit ut i köket nu istället för att få lite tid för mig själv och för att få chansen att tillgodose min hemska craving efter varm choklad som jag drabbats av just ikväll. En stor kopp med härligt varm och god choklad och med en ordentlig klick med vispgrädde i, det är vad jag behöver just nu känner jag och ta mig tusan om jag inte tycker att jag är värd det också så här en ruggig mörk fredagkväll i oktober. 

Trevlig kväll på er! :-)   

                          Höstmys för en fredagstrött förälder

Jag tror det är färgerna som gör det. Alla färgerna i träden, i trädgårdarna, i skogarna, på marken.. överallt! Så långt ögat kan nå är det ju som hela naturen har exploderat i färger nu, i allt från gult till rött och fortfarande med allt det där tryggt djupgröna kvar i botten liksom, som en mörk kontrast till allt det andra, sprakande, nästan skarpa.

Jag fascineras lika mycket varje år av hur vackert det är nu på hösten när naturen klär upp sig så här i sin bästa karnevalsklänning och bjuder oss alla på denna fantastiska färgsprakande föreställning med den ena vackra vyn efter den andra så snart man tar sig tid att ge sig ut i solskenet (för det regnar ju faktiskt inte hela tiden så höst det är) för att titta och njuta. Och färgerna och skönheten finns ju där att ta in och beskåda på alla möjliga avstånd och i alla möjliga miljöer dessutom, både som vackra avståndsvyer över dimhöljda rödskimmrande lövskogar i fjärran och som dolda dekorativa detaljer i ett ensamt brandgult lönnlöv som råkat fastna på utsidan av ett fönster. Överallt finns den ju där, färgrikedomen och skönheten, som en sista galen fest för både ögat och själen innan allting allt mer övergår i grått istället och naturen stillsamt iklär sig sin något mer tråkiga färglösa vinterpyjamas och säger 'god natt och sov gott, vi ses i vår igen'.

Jag tror det är färgerna som gör det, men det kan säkert lika gärna vara solen också, för visst gör den sitt till den också i att göra den här tiden, de här dagarna och veckorna så här vackra och inspirerande sköna som de ju faktiskt är, bara man tar sig tid mitt i allt 'men imorgon ska det visst regna igen' -klagande och verkligen går ut och SER hur fint det är nu. Nu innan allting somnar. Ut med er och titta! För nästa helg kanske det redan är för sent. Då kanske löven redan har blåst av träden helt och hållet, frosten nupit gräsmattorna och vintertiden inträtt inte bara i allas klockor igen utan även i våra sinnen. Ut med er och njut medan tid är!      

 
                                                            Vackert som bara den, eller hur?

Mörkret kryper på oss, bit för bit. Och det känns allt tyngre att komma upp på morgnarna nu när natten fortfarande är kvar där ute och stirrar in genom fönstren på oss när vi ska stiga upp. Tankarna på att blåsa till reträtt istället och dra sig tillbaka ner i sängens sköna sövande värme blir allt vanligare och svårare att stå emot för var dag som går. Kroppen protesterar mer och mer och djävulen där på axeln försöker hela tiden få mig att tro på att jag visst hinner allting lika bra även om jag låter huvudet ligga kvar på kudden i bara några minuter till...

Mörkret kryper på oss, bit för bit. Och det är två månader kvar till Lucia kommer med sina ljus i håret och gör mörkret och den allt mer analkande kylan så där fantastiskt vacker och trevligt traditionell som vi ju faktiskt vill att den ska vara. Två månader av trötta ungar som inte vill gå upp på morgonen. Två månader av nattfrost att skrapa bort från bilrutan. Två månader av allt större högar med ytterkläder i hallen....

Men två månader går fort. Mycket fortare när man tittar tillbaka än när man tittar framåt. Det är faktiskt två månader sen sommarlovet tog slut, tro det eller ej. Två månader sen hösten började. Två månader sen jag tyckte det nyss varit midsommar. Så nog går det fort alltid. Så det är allt bäst att försöka stå emot de där impulserna om att få gå i ide istället varje gång klockan ringer och det fortfarande är alldeles kolmörkt där utanför fönstret. Kan jag bara stå emot lockelsen att få somna om, bara några veckor till, så blir det säkert mycket bättre sen, då när vi har börjat tända alla ljusen igen. Adventsljusen.

Mörkret kryper på oss, bit för bit, men vi vet ju så väl att det bara är en tidsfråga innan det åter får ge sig och låta oss börja klaga igen på att det är så ljust när vi ska sova. ;-)         

 
                               'Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus'