Utanför fönstret tar dagen slut
I skymningens tassemarker
Utanför dagen står en natt på lut
Bortanför ljus råder mörker

Utanför fönstret faller natten på
Utanför fönstret, i världen
Utanför fönstret blir himlen alltmera grå  
Och stjärnorna syns över träden

Utanför fönstret är det långt till dag
Utanför allt det kända
Bortanför natten, ja dit längtar jag
Dit där inga stjärnor är tända

Utanför fönstret tar dagen slut
Utanför fönstret, i världen
Utanför dagen står en natt på lut
Och stjärnorna börjar att klä den

                                 "Utanför fönstret tar dagen slut"

Ett år till som fått passera       

     Med skratt och gråt och ännu mera 

Ett år närmare mot evigheten  

     Ett år till av livserfarenheter

Ännu ett till alla andra             

     Än ett steg jag lyckats vandra

Ett år till, så fort det går          

     Än en gång: Ett Gott Nytt År!

                   GOTT NYTT ÅR PÅ ER ALLESAMMANS!!!

Ibland funderar jag på vad som hade skett

Om jag valt att göra på något helt annat sätt

Om livet hade sett så mycket annorlunda ut

Om jag bara då hade tagit ett helt annat beslut

Sånt kan man ju aldrig riktigt veta

Ja så brukar det väl alltsom oftast heta

Och inte för att jag heller tror att jag om sånt kan sia

Men av och till vill jag ändå just den tanken få befria

Jag minns imman på fönstren

Och alla knästrumpemönstren

Jag minns dina märken på ryggen

För att min bil var en stygg en
 

Jag minns garderoben för dörren

Som inte flyttades förrän

Vi redan hunnit bli klara

Och jag var tvungen att fara
 

Jag minns allt vackert du sade

Jag minns den mörka chokladen

Jag minns ärtor i köket

På det allra första besöket

 
Jag minns kyssar och smek

Och våran barfotalek

Ibland når orden mig
som i redan färdiginslagna små paket
Ibland träffar de mig
djupt djupt i hjärtat när någon sjunger 

Då känns det nästan
som den som skrivit dom redan vet
Precis vad jag känner 
och om jag innanför mår bra eller tung är

För när orden når fram till hjärtat
finns det ingenting kvar alls för mig att ta till 
När orden når fram till själva roten
då är det precis som om tiden bara har stått still

"Nevermind
I’ll find someone like you
I wish nothing but the best
For you too
Don’t forget me
I beg
I’ll remember you still
Sometimes it lasts in love
But sometimes it hurts instead"

Hur ska man alls kunna säga vad det är som fattas

innan man ens själv har lyckats räkna ut det?

Hur ska man alls nånting sådant kunna veta

när det ju redan känns som man har passerat slutet?
 

Hur ska man alls kunna säga vad det är man vill

när man inte ens längre kan lita på vad det är man känner?

Ja, hur ska man nånsin våga önska nya bitar av lyckan

när de man redan fått både sårar och bränner?

Naken inför världens blickar

Utan chans att dölja bort   

Såren som jag ständigt slickar  

För ständigt tycks mig tiden alldeles för kort  

Åter står där hela mänskligheten

Otäckt leende uti min trånga hall

Åter får jag svälja all förtreten

Och vackert visa upp mitt hems tråkiga förfall
 

Naken inför världens ögon

Utan chans att dölja alls   

Allting som jag förrut ljög om

Blottad upp från tå till smutsig hals  
 

Alltid lika grymt förvånad

Trots all smuts mitt hem bekänner 

Ändå blir jag aldrig riktigt hånad

Tack och lov för alla mina goda vänner

Det regnar på världen jag har runt omkring mig

Det regnar på världen och allting blir blött

Det ekar inom mig nåt som aldrig försvinner

Där ekar ett minne så gammalt och nött
 

Det regnar på världen och mitt sinne fördunklas 

Det regnar inom mig och i mitt åldrande kött  

Där ekar av minnen ifrån tider av solsken och lycka

Där ekar av minnen från all kärlek jag mött  
 

Det regnar på världen så att färgerna bleknar

Det regnar och blåser genom vissnande gröngulerött

Då ekar inom mig från nånstans långt bort i tiden

En saknad jag bär efter nånting som aldrig blev fött
 

Det regnar på världen där utanför fönstret

Det regnar på allting och själva luften känns trött

Då ekar av tårar inom mig som mellan tusentals väggar

Dom ekar för allting som levde men som sedan har dött

                        Det regnar på världen där utanför fönstret

Där vägen svänger finns inga hus

Där invid kanten till nånting annat

Där börjar världen med allt sitt brus

Där kunde vägen gott ha fått stannat 
 

Där vägen svänger syns inga ljus

Och bortom kurvan finns inga vänner

Där är det farligt, där råder bus

Där uti världen jag inte känner 

                                    "Vägen bort"  av Helena Adolfsson

Det regnar.

Det regnar ordentligt.

Riktigt öser ner.

Vindrutan blir omöjlig att se igenom

bara sekunder efter att torkarbladen har passerat.

Hetsigt gnisslande fram och tillbaka över glaset.

Vägen framför mig blir hela tiden till en suddig grå palett  

av fladdrande ljuskäglor och mörka skuggor.

Om och om igen.

Fram till dess att de svarta gummibladen åter passerar

och ställer allting tillrätta igen.

Så jag kan se vart det är jag ska.

För nån sekund eller två.

Sen är det åter lika suddigt och otydligt.

Igen.

Precis som det var innan.

Precis som Jag var innan.  

Det bästa jag vet
är nog faktiskt inte alls att få någons kramar och smek

Det bästa jag över huvudtaget varit med om
är, tro det eller ej, inte ens förälskelse eller sex

Nej det bästa för mig
är när mina barn håller ihop
och visar att de bryr sig om varandra i såväl allvar som lek

Det är då jag känner lycka på djupet
och min tro på kärleken återuppväcks

Så det bästa för mig
är när mina barn slutar upp
med att retas och bråka och hacka och klandra

Och istället inser
hur mycket de älskar och är glada för att de har just varandra  

                    'för att de har varandra'

Fy vad det är svårt ibland att riktigt veta

Ifall man hyser just dom där känslorna som man vet behövs

Om man kommer slippa att åter sätta igång att leta

Eller om man redan nu lika gärna bara borde ta adjöss 
 

Ja hur ska man om sånt egentligen i förväg kunna sia

När man inte ens i efterhand vet själv om man har valt rätt

Så enklast är väl kanske att aldrig nånsin böja knä och fria

För kan man alls vinna nånting i denna kärlekens snurriga roulette

 
                                                                    Som om sånt går att styra.

Men... å andra sidan...

Vad är det egentligen som oss så avskräcker

För finns det nånting härligare än att älska och få vara kär?

Så helt oavsett hur långt sen alltihopa räcker

Det är ju ändå värt besväret för att Nån gång ha fått varit där

Kiss me honey! Kiss me!

And let my heart fly off like a rocket to the moon.

Please Please! Kiss me now my love.

And then come back to kiss me again and again and again...

really really soon.

     Känslan av att ha hjärtat på månen

Om hon visste vad jag tänker när hon sitter här bredvid

Om hon läste mina tankar var gång hon ger mig av sin tid

Ja om hon visste vad jag känner så snart hon uppenbarar sig

Då undrar jag ju faktiskt om hon skulle våga krama mig
 

Ja man får nog hoppas att ens tankar inte alltid går att se

För tänk ändå så jobbigt allting skulle bli av det

Nej bättre då att kunna ifrån varje oläst dam

Utan minsta lilla tvekan få både ge och få en kram

           ...Om jag visste vad Hon tänker....