Juldagen.

Dagen efter.

Dagen dit inte Julkalendern räcker.

Dagen då Julen redan har inträffat, all maten redan är smakad på och alla paketen redan är öppnade. Dagen då det inte finns nån Jul kvar att längta efter längre. För idag är den ju istället redan nästan förbi.

Ja, så minns jag att jag alltid kände det på Juldagen när jag var liten. När all spänning och all förväntan inför alla de där oöppnade paketen och allt det där osmakade julgodiset var över och det plötsligt kändes så oändligt långt fram igen till nästa Jul - ett helt år bort in i framtiden. Ja jag kunde nästan känna mig lite deppig till och med på Juldagen på grund av att allting på nåt sätt kändes över redan då. Trots alla de nya present-sakerna som fortfarande låg där oinvigda och väntade på mig och trots att det fortfarande låg ett helt långt jullov framför mig och väntade på att upplevas och njutas av. Det var liksom ändå den där spänningen och väntan som hade varit grejen med Julen under så många veckor tyckte jag så det kändes ju ändå som att allt det roliga redan hade passerat, just på Juldagen.

Men så känner jag det inte längre. Inte nu som vuxen. Inte nu när jag vet bättre hur jäkla snabbt det där året går fram till nästa December, fram till vi är där igen med all vår spänning och väntan. Den där oändligheten av tid fram till nästa Julafton känns ju numera mer som 'om bara några veckor'. 

Och inte tror jag mina barn känner så heller faktiskt. Nej, för numera är Julen så uppdelad i flera olika firanden, än med den ena halvan av släkten och än med den andra och det är lill-jular hit och eftersläntar-paket dit, så det blir mer som att alla juldagarna blir till en enda lång transportsträcka av julklappsbytande och middagsätande i finkläder i flera dagar i rad för att alla olika fastrar och mostrar, småkusiner och åldringar ska få en chans att rå om allesammans och ge allihopa paket.

Jag tror inte mina barn alls känner samma fixering vid just Julaftonskvällen som den stund då allting skulle hända som jag kände då när jag var barn. Dom har istället Julafton varje dag under hela Julhelgen. På gott och ont kan jag ana, för nog verkar det ibland som dom kan tycka att det är lite jobbigt att behöva gå runt och vara finklädda och artiga och ta i hand och bocka att låtsas bli glada för alla trånga stickade tröjor och alla böcker som de redan läst (eller inte alls vill läsa) som de får på Julafton nr två eller tre när de egentligen helst skulle vilja sätta igång med att leka med/spela/läsa/lyssna på nåt av allt det de redan hunnit få under Julafton nr 1. 

En aning bortskämda tror jag allt att de är, mina barn, för även om de ju nu trots allt faktiskt ÄR tacksamma och glada över det allra mesta som de får i sina paket och trots att de faktiskt ÄR rätt duktiga på att både säga tack och att ge fina genomtänkta julklappar tillbaka också till alla oss andra så tror jag ju ändå inte att de alls hinner med att känna nånting av samma dagen-efter-känsla eller jul-nedstämdhet så här dagen efter alltihopa som jag en gång brukade göra. Den sidan av Julen tror jag inte alls att de känner nånting av faktiskt. På gott och ont kanske.

                                    Men efter lucka 24 då? Vad är det kvar av Julen sen?

Dags för Jesusbarn och Kalle Anka

Och att äntligen få sluta julevanka

Fram med skinkan, sillen och alla klappar

Dags att lyssna på när farfar julklapps-rappar  

Bästa dan på hela året

Så skynda nu att fixa håret

Släkten kommer om en ynka timma

Så ingen mera tid att hinna rimma

GOD JUL ALLESAMMANS!!

Och nu står den där, uppe på skåpet - utom räckhåll för alla nyfikna småbarnsfingrar - och ser så där härligt juldekorerad ut, med allt fastklistrat smågodis uppe på taket och all den vita kristyrsnön överallt och alla pepparkaksgranar runt omkring  i bomullslandskapet precis intill.

Att det tagit oss flera timmar att få till, med både brända plåtar och massor med kletig disk väntande på köksbänken, ja det glömmer vi för en stund när vi står där nöjda och stolta och beskådar vår skapelse.

För mer julstämningsskapande pepparkakhus än det som man själv har varit med om att göra finns ju inte, eller hur?  :-)    

Och då gör det ju pötsligen inte lika mycket längre heller
att snön har smält bort igen där ute.

Och mitt i det efterlängtande snöandet, med hel-ljusen påslagna i halvmörkret för att överhuvudtaget kunna se vartåt vägen ringlade sig, begav jag mig igår eftermiddag iväg till en helt vanlig hederlig svensk landsbygdskyrka för att få lyssna på lite traditionellt julkörs sjungande. I mina öron är det nämligen just så, på plats i en klangrik kyrka, som den typen av julsånger bäst kommer till sin rätt och bör lyssnas till, med all den sköna mångfald i stämmor och styrka som en blandad samstämmig kör kan åstadkomma. Och just så bygger jag då även upp min egen inre stämning av julefrid och harmoni på allra bästa tänkbara sätt, för jag tror knappast det finns nånting mer andaktsfullt och vykorts-julstämnings-skapande än just att lyssna på en blandad kör vackert framföra 'Jul Jul strålande Jul' av Gustaf Nordqvist/Edvard Evers. 

Och det medan snön fortfarande långsamt faller utanför fönstren.   

Kören i klippet har dock ingenting med det hela att göra,
mer än att de också sjunger den på helt 'rätt' sätt. :-)

Och titta! Nu har det snöat också!  Äntligen! :-)

Så med ens finns den bara där. Stämningen, atmosfären, harmonin. Den där varma, ombonade, trygga Julkänslan som på något sätt fyller hela huset till slut bara för att det står en lysande gran i vardagsrummet med glitter, stjärna och röda kulor som alla känner sig stolta över att ha varit med om att dekorera. Det händer nåt med ljuset i hela huset så snart man har tänt den där granen. Det blir liksom varmare och behagligare på nåt vis. Mörkret där utanför passar plötsligt in i helheten mycket bättre och glöggen och pepparkakorna smakar på nåt konstigt så mycket bättre.

Det var barnen som kånkade upp kartongerna frän källaren och sa att de ville pynta granen. Vet inte om det var knäck-kokandet från igår som hade fått igång även deras behov av att maximera julstämningen redan nu, men fram kom i alla fall inte bara julgranspyntet och alla glittergirlangerna utan innan dagen var till ända hade vi även bytt till juldukar och julgardiner, hängt upp kulörta ljusslingor runt dörröppningarna in till vardagsrummet och pimpat diverse hyllor och bord med allehanda röda tomtar och vita ljus. Plötsligen ser det åter ut som (och börjar verkligen kännas som) Jul här hemma. Tack och lov. :)     

En vecka kvar till Julafton.

Marken utanför är lika mörk som natten den är inbäddad i. Månljuset till trots så är allt bara svart. Ingen snö som lyser upp minsta lilla. Inte ens nån frost att tala om som ger nån illusion av några vita lakan över mark och växtlighet. Snön lyser för närvarande enbart med sin frånvaro skulle man kunna säga.

Ikväll kokade vi knäck. Och barnen gjorde varsinn variant med ischoklad. Gemenskap i köket, med julmusik i bakgrunden och några tända ljus bara för stämningens skull. Sånt ger mig julkänsla. Och visst är det rätt lugnande att veta att julgodiset nu är säkrat, att det redan ligger i sina små burkar i frysen och väntar, så vi slipper hålla på med dom på kvällen före Julafton som så många gånger annars. Då när det finns så mycket annat att fixa också.

Så ingen snö än, men åtminstone knäck och ischoklad. Och det funkar ju också bra för att bygga upp lite till på den där förväntan som ju hör själva julstämningen till. Förväntan om att det snart är dags. Bara en vecka kvar nu. :-)

  
Med apelsinsmak, romrussin, black and white, mint... varianterna är otaliga.

Det står en röd Amaryllis i mitt köksfönster. Som en tjuvstart på den analkande julstämningen står den där med sina fyra stora orange-röda blomtrumpeter och blåser ut sin ljudlösa fanfar, liksom upphävande tyngdlagen på något vis. Den ser nästan overkligt vacker ut där den står i fönstret och lyser upp hela köket med sin färgprakt. Det går inte att kliva innanför dörren utan att se den. Som en riktig stjärna ibland alla de vardagliga krukväxterna. En Riddarstjärna, blomkrukornas egen primadonna absoluta, vars skönhet är omöjlig att ungå att hänföras av när man ser den.

Precis så som du var i mina ögon, när jag såg dig för första gången.   

                                                    Hippeastrum hortorum - Riddarstjärna

Ja ibland kan man verkligen fundera över varför.

Varför i herrans namn man väljer att sitta här och blogga tex.

I brist på egen videoblogg

får jag väl citera ICA-reklamens...  

"Gott Nytt År alla bloggläsare"

:-)

Man behöver ju inte ens kunna sjunga faktiskt...  

Fast egentligen är det ju inte Vad man sjunger

som gör att det blir en julsångsklassiker

Det är HUR man sjunger. :-)