Han börjar se rätt tunnhårig ut nu, min gamle skolkompis från förr, och med sitt gråmelarade jullovsskägg och sina smala små läsglasögon som han inte riktigt verkar ha vant sig vid att hålla ordning på ännu så ser han nog faktiskt en aning äldre ut dessutom än han egentligen är, men visst tusan är det samme gamle kompis som det alltid varit.

Vi börjar prata på en gång om allt sånt där som vi alltid brukar prata om varje gång vi ses. Högt som lågt. Allt från sport och musik till relationsproblem och framtidsdrömmar, allt går precis lika bra. Ingenting känns nånsin konstigt att prata om ihop med honom. Det bara flyter på utan att nånsin kännas det minsta stelt eller konstigt. Inte ens när det blir alldeles tyst en stund.

För syns skull spelar vi minigolf eller bowlar en del av tiden medan vi ses, delvis som en sorts tradition där vi turas om med att reta varandra för vem det var som vann senast, men kanske allra mest som en förutbestämd möteplats att vara på helt enkelt medan vi träffas. För egentligen så är det ju gemenskapen som är det viktigaste. Att bara få ses och prata. Bara att få se honom och höra honom berätta om hur han har det, vad som har hänt i hans liv sen senast och att få skratta ihop med honom igen åt i princip samma saker som vi alltid skrattat åt tillsammans, bara det ger mig så väldigt mycket.

Vi träffas inte alls särskilt ofta längre. Han bor på sitt håll och jag på mitt och det är i princip bara så här kring juletid eller vid midsommar som chanserna finns att vi råkar finnas något sånär i närheten av varandra igen. Men då försöker vi alltid få tid för att träffas. Officiellt för att den ena av oss ska få en chans till revansch i bowlinghallen eller på minigolfbanan efter den snöpliga förlusten senast. Men egentligen är det ju bara för att vi saknar varandra tror jag och för att de där gemytliga timmarna tillsammans med allt skrattande och allt öppenhjärtligt pratande ger oss så mycket av den där varma känslan inombords som vi en gång i tiden alltid betydde för varandra, nästan varje dag. Några få timmarna av äkta vänskap. Äkta vänskap som aldrig rostar. Precis som kärlek.

Jodå, det är på riktigt. Läs här bara:  http://www.facebook.com/allakrossadehjartansdag

Må vara att det handlar om en reklamkampanj i grund och botten, själva idén tycker jag ändå är bra. Jag menar, vi har ju redan både den ena och den andra dagen för att tänka på allt möjligt annat så varför inte även ha en egen dag för att både minnas och/eller gemensamt försöka glömma alla våra nya och gamla hjärtesorger? Möjligheterna är ju minst sagt mångsidiga för hur detta skulle kunna gå till, eller hur? Allt ifrån stora fotografi-båls-brännanden på allmänna platser med efterföljande rebound-festande hela natten lång till tårdrypande saknar-dig-i-alla-fall-hälsningar, varför inte med musik, i 3D eller på annat sätt ordentligt påkostade så att det riktigt tydligt framgår hur ledsna/ångerfulla/förudmjukade vi trots allt fortfarande är över att det tog slut. 

En bra idé tycker jag, utan tvekan. 

'Jaa, vad ÄR det?' 

Rösten i andra änden av telefonen låter sur och irriterad redan från början. Förmodligen har han blivit tvungen att lägga ifrån sig sitt TV- eller dator-spelande bara för att jag vill prata med honom.

'Jag ville bara höra hur ni har det. Om ni har hittat på nåt kul att göra och så. Ska ni göra nåt speciellt idag tex?' 

Jag försöker, men det känns som orden blir på tok för många och de leder absolut inte alls fram till det långa redogörande svar och det otvungna berättande från hans sida som jag i min föräldranaivitet egentligen hade hoppats på. Istället suckar han bara högt, säger 'Nej!' och räcker luren vidare till sin yngre syster som om möjligt verkar ännu mera distraherad av nånting annat medan hon svarar.

'Jaa?'

'Hej, det är pappa här. Jag undrar bara vad ni gör för nåt idag? Håller ni sams? Gör ni nåt kul?'

'Vi spelar "Little Big Planet" * och just nu stör du oss när du ringer. Ring senare istället när vi har spelat färdigt.'

'Jamen...' 

Mer hinner jag inte säga föränn hon har lagt på igen och jag känner hur all den där starka längtan efter dom som jag ville få skicka över åt dom och som jag lite hade behövt ha fått känna komma tillbaka igen i retur från dom.... de där små orden om att de saknar mig också...  allt det som ju var själva anledningen till att jag lyfte luren och ringde dom alldeles nyss... allt det känner jag sjunka ihop inom mig, som en misslyckad sufflé, och kvar blir istället bara en trög smet av självömkan kryddad med nypor av ömhetstörst och nostalgikänslor.    

Tyst skakar jag lite på huvudet och försöker förtränga känslan av saknad efter dom. Mina barn. Mina halvstora tonåringar till barn som det knappt ens går att prata med längre, men som jag älskar så det gör ont ibland lik förbannat. Att vara höstlovsförälder för tre uttråkade griniga ungdomar är sannerligen inte särskilt lätt, men att vara sälskapssaknande pappa helt utan eget höstlov är minsann ingen dans på rosor det heller.  

                             ...och förr eller senare måste de ju flyga själva i vilket fall.  

* "Little Big Planet" är ett lätt beroendeframkallande TV-spel där deltagarna gemensamt ska försöka ta sina egendesignade trasdockor runt en fantasifull händelserik hinderbana genom att springa och hoppa på alla de rätta ställena.  

Har man varit i paradiset så vet man.

Har man en gång varit där,

en gång hittat dit 

en gång fått uppleva härligheten

en gång fått uppleva kärleken, lyckan och sorglösheten

och sen fått se allting försvinna igen,

likt vatten som långsamt rinner ut mellan fingrarna,

ända tills man inser

att det inte finns nånting kvar där i handen längre,

att allt redan är borta,

paradisets portar har plötsligt åter stängts

och man själv har hamnat utanför igen  

och det hjälper inte hur mycket man än bultar på dom

för att få dom att öppnas igen

dom förblir ändå stängda.

Har man en gång varit där och sen hamnat utanför igen,

Ja då vet man.

Då vet man för mycket helt enkelt.

För mycket för att nånsin kunna sluta önska sig tillbaka dit igen.

Jag har en gång varit där.

Och jag drömmer fortfarande.

                                                                              Helt underbar låt!!!

'En dag'.

Boken alltså, ja eller filmen, världssuccén. Ja, ni vet den som handlar om vännerna Emma och Dexter som vi får följa under en och samma dag varje år i 20 års tid och se hur deras respektive liv utvecklas och hur deras vänskapsrelation förändras och fördjupas allt mer under tiden. En väldigt stark och vacker berättelse som jag så vill få komma iväg och se på bio så snart som möjligt, men strunt i det just nu för egentligen var det själva grejen jag funderade över. Den att bara titthåls-kika på hur livet ser ut under en enda dag om året och att alltid göra det på exakt samma datum, varje år. Att bara ta en ögonblicksbild, ja eller dagboksnotering kanske man ska säga, per år och låta det få representera ett helt års känslomässig utveckling. Spännande tanke tycker jag. Man kan ju inte låta bli att undra över vilket datum varje år som man själv skulle välja i såna fall. Förmodligen nåt datum som var lätt att komma ihåg som tex 'den första gång vi sågs' (som i boken/filmen) eller nåt sånt, men ändå inte för präglat av traditioner eller firande för att alltid se precis likadan ut - som tex en födelsedag eller Julafton förmodligen har en tendens att göra. Eller också tar man helt enkelt bara ett datum mitt i nånstans bara som man tror på ett hyggligt sätt skulle kunna representera ens eget liv mitt i vardagslunken och allt kärleksstretandet minst lika bra som vilken annan dag som helst och så nöjer man sig med det.

Jag tror tex att jag mycket väl skulle kunna välja just den här dagen, den 15 Oktober. Dels för att det känns som att den ligger alldeles lagom till, mitt i hösten, mitt i vardagen, mitt i när livet är som allra mest 'vanligt' och representativt. Och dels för att den 15:e Oktober för mig för alltid kommer att betyda början på nånting. Nånting väldigt vackert som både påverkat och förändrat vem jag är som person och som jag tror mycket väl kommer att kunna följa mig som en röd tråd genom hela livet precis på samma sätt som i boken. Så för mig så skulle mycket väl just idag kunna vara den där enda dagen.

Vet Du vilken dag som är Din 'En dag'?   

Dom finns där lite varstans. Alla symboler som vi har samlat på oss genom livet. Alla de där sakerna som av någon anledning kommit att betyda nånting mer för oss än bara det där som alla andra ser när de ser eller hör samma sak.

De liksom bara skymtar förbi ibland och får mig att vrida på huvudet lite och komma ihåg just det där starka minnet, den där givna associationen, som just den symbolen betyder för just mig. Får mig att le varmt inombords och minnas... eller sucka tungt och känna av en smula av det där hemska gamla stinget av smärta igen, det där som jag helst vill tro är länge sen försvunnet nu, men som alltid finns där igen, i alla fall, så snart jag ser just den Där symbolen igen.

Det kan vara så enkla saker som en bänk i en park, en ruta mörk choklad, en vacker liten blomma eller kanske bara en vanlig mjukglass med strössel. Ja eller just den där låten spelad på radion när jag sitter i bilen på väg hem. Allt sånt kan vara symboler för nånting. Nånting som bor kvar inom mig.   

Så ibland finns dom bara där, de där symbolerna, framför näsan på mig när jag minst anar det, och får mig att tänka på saker som ännu betyder mer för mig än vad jag själv vill erkänna. Och ju äldre jag blir desto fler symboler känns det som dessutom. Ja livet är helt enkelt fullt av dom snart.  Som tur är.  :-)  

                  'Jag minns varenda scen ifrån vår film' , 'So far away but still so near'

Hon ligger under täcket i sängen när jag kommer dit. Det är bara huvudet som sticker upp över kanten på täcket. 'Hej' säger hon piggt och tittar på mig med stora glada ögon medan jag kliver in i rummet och stänger efter mig. Jag hejar jag också och ser glatt på henne tillbaka. Hon är så ljuvligt söt och lockande där hon ligger med bara näsan stickandes upp över täcket nu och kikar på mig. Så oskuldsfull nästan med allt det där glada glittrandet i ögonen och samtidigt, det stora täcket och det morgonrufsiga håret till trots, så väldigt väldigt utmanande och vågad så det nästan är svårt för mig att inte kasta mig över henne på en gång. 

Jag får anstränga mig för att först hinna klä av mig. 'Har du varit vaken länge?' frågar jag och hon Mhum:ar tillbaka. 'Och väntat på att jag skulle komma?'  Ett mhum till och hon drar täcket över huvudet helt och hållet. 'Ja jag är här nu och jag tycker det ser väldigt mysigt och skönt ut där under täcket. Finns det plats för mig där också?' Mhum kommer det tillbaka från under täcket, Jag tar av mig det sista också och ser hur hon kikar i smyg på mig över kanten på täcket. Så lyfter jag på täcket och kryper ner. Vi kysser varandra och hon fångar in mig med sina ben så att jag till slut hamnar ovanpå henne. Jag får hennes bröst framför ansiktet och känner mot låret att hon är just så naken och längtande som jag sa att jag hoppades hon skulle vara. Upphetsningen bara växer i både henne och mig och det känns som jag just kommit hem till nånstans där jag alltid har hört hemma. Det är bara att jag inte har vetat om det föränn nu.

Efteråt lägger hon sig ovanpå mig, lycklig och naken och med täcket nedslängt i ett tjorv på golvet. Hon lägger örat mot mitt bröst och lyssnar på mitt hjärta sakta lugna ner sig igen. Hon är så oändligt vacker så det känns nästan som att alltihopa bara är en dröm. En sån där dröm som man inte vill ska ta slut. Någonsin.

'Jag älskar dig!' säger jag och kysser henne på näsan.

'Jag älskar dig också.' svarar hon och vänder sina läppar mot mina och kysser mig tillbaka.  

Lyckan finns på hela jorden

Lätt att se men köpa nej

För lyckan bor i just de orden:

'Jag älskar dig'

Fast sånt kan man nog aldrig riktigt i förväg säga

Hur man nånting sådant kommer lyckas greja

Eller ens om man nånsin kommer kunna sluta minnas

Det där Nuet, som blivit Då - då när det lilla ordet Vi fick finnas 

'Suck, du är alltid så himla förutsägbar!'  sa hon irriterat, flyttade bort min hand från sitt bröst och himlade så där övertydligt kvinnligt med ögonen.  

Och stunden var med ens förlorad, magiken försvunnen och vi föll tillbaka ner igen i att välja helt andra saker att prata om istället. Passionen smet nesligen om hörnet utan att ens bry sig om att stanna upp för att vinka adjö åt oss.  

Och tänk, jag som bara gjorde just det som jag alltid gjorde för att hon alltid brukade säga att hon tyckte om att jag gjorde så. Jag som bara gjorde just det som hon hade lärt mig att göra för att det var just så som jag trodde att hon ville att jag skulle göra.

För att jag hade anpassat mig till hennes önskan om hur jag skulle vara.

Och tänk, jag var dum nog att tro på att det var den slutliga sanningen.

Det blåser lite snålt genom håret på mig och nog är jag glad alltid att jag tog med mig min jacka den här lunchen, men det regnar ju inte i alla fall. De tunga gråa molnen som skymt solen hela dagen hittills har som genom ett osynligt trollslag plötsligt skingrat sig något och istället börjat släppa fram skyar av klarblå himmel och värmande solsken istället.

Jag står under den stora kastanjen i ena kanten av det lilla torget. Inte så mycket för att få skydd för eventuella regndroppar utan mer för att det härligt stora trädet så frikostigt inbjuder mig till det där den sträcker ut sina långa gröna och vackert blomstersmyckade grenar runt omkring sig och det nästan blir som en stor lummig koja under den där i kanten av torget, intill det höga planket. Jag står där på den mysigt kastanjeöverklädda trottoaren och bara väntar.

Men när solens strålar nu återvänder till oss alla i den tappert väntande skaran av föräldrar, friluftsdagsfirande skolbarn och pensionärer som står utspridda runt omkring på torget med ihopfällda paraplyer och filmkameror i händerna så väljer jag dock att flytta på mig och ställa mig ute i solskenet istället, precis i lagom tid visar det sig för just då börjar dom spela.      

Och nog är det allt bra underligt ändå tänker jag där jag står, att man kan tycka att en så pass falskspelande ungdomsorkester med högst blandade individuella musikaliska kvaliteter och med en så pass begränsad reportoar av gamla traditionella evergreens att bjuda på ändå är väl värd att ta sig ledigt så här en stund från jobbet för att åka och titta och lyssna på mitt på dagen. Och nog är det väl allt bra konstigt ändå att vi trots det osäkra vädret idag ändå är så pass många som står där nu, i solskenet och lyssnar och ser både stolta och glada ut. Men det är väl det som är att vara stolt förälder gissar jag och ler stort mot min egen dotter när jag ser hennes ögon flacka förbi mig efter att de just spelat färdigt sitt första nummer och ovant står där generat tillsammans under applåderna och försöker bocka sig allihopa på en gång.  

Men jag förmodar väl att det mest är av otyglad kärlek och ren och skär stolthet som jag och de andra står där i solskenet och visslar och klappar händerna så mycket vi kan och känner oss på nåt underligt vis lyckliga å barnens vägnar. För det är ju det som är att vara förälder. Att bli glad för att ens barn är glada.

Och när jag en stund senare sitter i bilen på väg tillbaka till jobbet igen efter avslutad konsert så är det med en härligt varm känsla inom mig som jag konstaterar att musik verkligen med fördel ska byggas utav glädje.  Glädje och kärlek.  :-)

Det dansar en flicka framför min spegel

Hon svänger så vackert på sig och skakar och rör på armarna lika säkert som om hon redan hade övat in alltihopa massor med gånger förrut, fast jag vet att hon bara hittar på allt under tiden hon håller på. Så brukar hon göra när hon är på bra humör och tror att ingen ser på. Men jag står i köket och lagar mat och jag kan se henne genom dörröppningen.

Jag blir glad av att se henne dansa så där. Hennes fysiska glädje smittar av sig även på mig. Fastän hon ser så stor ut då, när hon vickar på baken och skjuter fram bröstkorgen så där och med ens blir så väldigt vuxen i hur hon rör sig, där framför spegeln i hemlighet när ingen ser. För hon dansar inte som nån liten flicka längre då. Nu dansar hon med hela kroppen, precis som en kvinna gör.  

Och antagligen är det därför hon blir generad om jag säger något om att jag sett henne. För att då är det inte hemligt längre. Det som hon nog tycker själv gissar jag men som hon inte tror att jag har sett än - att hon inte är nån liten flicka längre, att hon är på väg att bli stor nu hon också. Med begynnande hårväxt under armarna, sina första bh:ar under linnet och jeansbyxor som inte passar över baken längre fastän de inte alls har blivit för korta.

Hon vet inte att jag redan märkt. Att jag inte alls är omedveten. Så om jag säger något om att jag tycker hon dansar bra eller att hon får väldigt snygga ben när hon har dom skorna, så blir hon alltid lite ställd och kommer av sig, för jag gissar att hon samtidigt ändå vill få fortsätta tro att hon i mina ögon för alltid kommer vara samma lilla söta flicka som hon alltid varit, som vill få godnattkram innan hon ska sova och som tycker om att bli kittlad av sin snälla pappa på ryggen när hon ber honom. Jag tror det är det hon kanske är rädd att tappa bort, om hon inser att jag redan vet.

Men vad hon inte kan förstå är att för mig är hon båda två, både den dansande unga damen framför spegeln som nog helst vill få vara mer än bara söt numera OCH hon är, och kommer för alltid att vara, den där söta lilla flickan som jag tycker så mycket om att lyfta upp och krama om när hon kommer springande mot mig med utsträckta armar.

Hon vet inte att i sin pappas ögon kan hon för alltid vara både ock. Både liten och stor på samma gång. Både söt och vacker. Både rädd och modig. Både flicka och kvinna, i en och samma Hon, utan att det är det minsta konstigt. Faktiskt.  

      Ur barnet växer vår personlighet och identitet

                             "I'll probably never know where she disappeared
                             But I can see her rising up out of the backseat now"

Ibland finns den bara där plötsligt.

Den där glimten.

I någon trevlig kvinnas ögon som möter mina och ser på mig

så där väldigt glatt och varmt på nåt sätt.

Från tomma intet mer eller mindre ibland.

Helt utan att jag alls är beredd på det.

Så där så jag måste titta en gång till

innan jag förstår att det verkligen är till mig den är riktad,

den där nästan osynliga lilla blinkningen med ena ögat

och det där härligt nyfikna glittrandet

i dom där pigga och glada ögonen.

Det är vid såna tillfällen som jag alltid växer lite inombords

och får tillbaka lite av den starka självkänsla jag en gång hade.

Då när jag plötsligt får känna mig lite spännande och attraktiv igen.

Så givetvis blinkar jag tillbaka och går omkring resten av dagen

med ett betydligt mycket större leende på läpparna

än vad jag hade innan.  :-)

För det är ju inte mer än så som behövs.

Inte mer än den där glimten faktiskt,

för att man ska få känna sig levande igen.   

 
                                                      Inte mer som behövs faktiskt 

En sedan länge efterlängtad kram, ett varmt återseendes-leende och en långsam promenad tillsammans i majsolen, utmed det vackert strömmande vattnet. Med varsin stor mugg med take-away-fika i handen, brödbitstiggande gräsänder vid våra fötter och med en ledig parkbänk nånstans i solen att sätta oss vid som gemensam hållplats på vägen.

Jag var nog den av oss som lyssnade mest och var antagligen den som var mest nyfiken också på att få veta vad som hänt sen sist. Eller kanske bara helt enkelt den som helst ville få lyssna mer än behöva prata så mycket själv. Jag tycker så mycket om att höra henne prata nämligen. Tycker så mycket om hennes varma trygga röst. Hennes röst ger mig alltid ett sånt inre lugn var gång vi ses. Som en varm famn att få lägga ner huvudet mot och få vila sig i.

Hon är viktig för mig, min goda vän. Hon sprudlar inte alltid av energi och glädje. Nej, många gånger är det två väldigt sorgsna och trötta ögon jag ser in i när jag möter hennes blick. Många gånger är det nog till synes hon som behöver mina kramar mycket mer än jag hennes, men så känner aldrig jag, för varje gång jag är tillsammans med henne så får hon mig att må mycket bättre igen här inne i hjärtat, det enda ställe som det egentligen spelar någon roll hur man mår. Dit når hon mig. Dit når hennes lugnande röst och hennes varma skratt när hon berättar saker för mig och jag får se henne le så där lite halvklurigt och ge mig en sån där härligt lång och närvarande kram igen.

Jag älskar henne, min vän. Och jag saknar henne alltid nästan som mest just så här dagarna efter att vi just har setts, nu medan jag fortfarande har kvar ljudet av hennes trygga värmande röst här inom mig.

Hoppas jag får se henne snart igen.