Ja du, nog sjutton känns det som att Jul-ledigheten inte alls har varit tillräckligt lång den här gången. En vecka är ju på tok för lite. Jag har ju för tusan inte hunnit med nånting! Vare sig att lägga nåt pussel eller bygga några snölyktor. Sånt som jag alltid brukar göra annars under Jul-lovet. Jag menar, jag fick ju till och med en sån där stor jäkla pusselmatta att rulla ihop pusslet med så det inte ska behöva ligga framme och vara i vägen i två veckor. Hmm, kanske det var just därför jag aldrig kom mig för att börja med nåt den här gången, vem vet. Och idag drog den grå vardagen igång igen med både jobb, snöslask och tandläkarbesök, så hur i allsin dar ska det nu bli med allt det där andra som inte hanns med.. den här gången heller... som t.ex. att röja i garaget så att vi äntligen kan spela pingis där igen (ja om nu barnen kommer ihåg sånt), göra en budget för 2010  2011 2012,  göra i ordning en fotografisk årsbok av de bästa bilderna från förra året (och året innan och det innan dess), sätta upp de där förbaskade listerna och verkligen göra allvar av det där med att skriva en sån där förbannat fyndig jävla årssammanfattning och skicka ut till alla vänner och bekanta (så jag slipper få ångest av alla andras som jämt skickas hit). Jag gissar att allt sånt blir till att vänta med till nästa jul-lov istället. Precis som det brukar vara med andra ord.   

Ibland får man allt precis vad man förtjänar. Jag hade inte alls sovit så många timmar inatt som jag borde ha gjort och jag kände mig därför inte alls särskilt komfortabel med min egen spegelbild när jag klev in i badrummet i morse. Jag ville bara dra de där stora påsarna under ögonen upp över hela huvudet och gå tillbaka till sängen och lägga mig igen. 

Då kliver min annars så morgontrötta och morgonhumörsilskna dotter in i badrummet redan påklädd och med håret färdigborstat och klart. Hon ropar ett glatt godmorgon åt mig som jag hör genom rakapparatens surrande och tittar sen konstigt på mig i spegeln medan hon lägger tillbaka hårborsten igen på bänken. Jag stänger av rakapparaten och ser uppfordrande på henne för att få höra vad hon vill säga.

'Äh det var inget. Jag tyckte bara att du ser gammal ut idag, pappa.'  säger hon leende och försvinner sedan ut genom dörren igen, lämnandes mig kvar med en trött spegelbild av mitt eget halvrakade ansikte.

Och den ungen har jag älskat ovillkorligt i alla dessa år tänker jag tyst och funderar över om man inte kan skriva testamente över vilka man INTE vill ska ärva en nånting alls. 

Jag återtog trädgården igår. Återförde den tillbaka till sitt rätta jag igen. Tillbaka till att vara en gräsmatta och inte en oslagen slåttervall. Det tog sin lilla tid och gräsklipparen körde fast och stannade så många gånger att jag har fått träningsvärk i armen idag av alla gånger jag fick rycka igång den igen. Tänk vad det hinner växa igen mycket på bara några få veckor. Bara för att jag inte har haft tid riktigt att bry mig och sen varit sjuk också ovanpå det så jag inte kunnat klippa det pga det och då hinner det bli så där jäkla tjockt och högt på en gång så det får hela trädgården att se helt förvildad ut. Skrämmande. Men nu har jag som sagt återtagit den igen. Mejat ner allt det vilda och återbördat tomten tillbaka till civilisationen igen. Uppdraget slutfört.

Ja för den här gången vill säga för nu tar det ju bara nån vecka till innan det har hunnit bli ett måste igen att klippa det för då kommer allt gräset under äppelträden att vara bombarderat med nedfallna äpplen som måste tas om hand eller köras bort och det jobbet blir alltid betydligt mycket enklare om inte alla de där halvruttna äpplena ligger inbäddade i stövelhögt grönt gräs när man ska försöka plocka upp dom. Så striden mot elementen lär allt fortsätta ett par vändor till.

Precis som striden där inne i huset, den som alltid pågår, utan minsta avbrott, mot alla barnens använda kläder som vill lägga sig i högar överallt på golvet och mot de likaledes växande högarna med ren tvätt som aldrig verkar vilja hitta fram till sina rätta byrålådor och garderober. På många sätt är det nog samma strid även det, precis som den där ute mot naturen, för hur många gånger jag än tycker mig ha sorterat, slängt, hängt och vikit alla dessa högar med kläder så är dom ju alltid likt förbannat där igen på ungefär lika kort tid som det tar för gräsmattan att växa över fallfrukten igen. Det är liksom samma tidsspann för det också. Samma frustrerande korta tid av ordnad och städad tillvaro innan det är dags att börja om igen. Samma obändiga naturlag som hela tiden ser till att bryta ner allting som jag försöker skapa. 

Så det är väl bara att fortsätta kämpa på med detta eviga sisyfos-arbete och försöka hinna med att njuta av de visserligen korta men ändock återkommande stunderna då allting faktiskt är insorterat i rätt smutstvättskorgar och garderober och när gräsmattan faktiskt är så kort så man kan sparka fotboll på den utan att bollen fastnar hela tiden. Underbart lär ju trots allt må allra bäst av att vara just kort, annars skulle vi ju aldrig riktigt förstå att uppskatta det för vad det är - det där allra sista ögonblicket när allting nästan nästan är helt färdigt, helt perfekt...  just då, precis innan stenen åter rullar ner igen för hela backen och det bara är att kavla upp ärmarna och börja om från början. Igen. Och fortsätta tycka det är precis lika roligt. Varje gång.  :-)   

   
Sisyfos klippte ju visserligen inga gräsmattor mig veteligen och inte sorterade han väl nån tvätt heller, men han visste nog ändå rätt bra vad det innebar att ha ett riktigt evighetsarbete.

Värmen och tystnaden inne i bastun är så väldigt rogivande. Som om jag klivit in genom en garderob och kommit ut i ett annat land nästan. Fast inte till ett kallt vintrigt Narnia då, utan till ett alldeles tyst och stekhett land, utan stojande ungdomar som trängs i duschrummet och utan några nakna gamla gubbar som råkat få skåpen precis intill mitt i omkädningsrummet. Inne i bastun  kommer jag liksom undan allt det där och får sitta stilla några minuter för mig själv och bara andas.

Det är tomt i bastun när jag kliver in och sätter mig. Jag kan välja översta laven utan att behöva klättra över någon och jag slipper fråga om temperaturen till någon som redan sitter där och svettas före mig. Sånt är också skönt. Att få ha bastun för sig själv. Så jag sätter mig på den översta laven och lutar huvudet bakåt mot väggen och bara andas. Andas, slappnar av och avvaktar rätt tillfälle att ge mig ut i duschrummet igen för att hoppas på att horden med mellanstadiepojkar ska ha hunnit bli färdiga, så att det kan gå att få en chans att duscha även för oss andra.  

Då öppnas dörren och två stycken långsamma ynglingar från gänget utanför kikar in och tar sig sen avvaktande och tvekande in i bastuns fuktiga värme. Det är som dom tycker det är lite för varmt först för de står dröjande kvar i dörröppningen och liksom väntar på att den andre ska bestämma om de ska gå in eller inte. Jag tänker just säga åt dom att stänga dörren efter sig när de så slutligen bestämmer sig och ramlar in och sätter sig bredvid varandra på den lägsta laven. Båda har badbyxor på och min första tanke är att de kanske blivit osäkra på om så är tillåtet eller ej när de sett mig sitta där helt utan, men så upptäcker jag att de båda två har varsin papperspåse med sig in som dom genast sätter sig ner och kikar i.

'Skarru ta dina nu eller senare?' frågar den längre av de två sin kompis

'Senare... trojah.  Å du?' De sitter båda och tittar ner i sina papperpåsar.

'Vende, Vill nog spara nåra i alla fall till sen.'

Påsarna stängs igen utan att någon av de plockat upp nånting ur dom och inne i mitt huvud har jag börjat gissa mig till vad det kan vara dom har där i såna påsar. Att det är nåt de tänkt äta är jag ju rätt övertygad om men inte brukar man väl sätta sig i en bastu med en påse smågodis? Då kommer ju alla kolorna och de sega råttorna att klibba ihop till en enda kladdig klump till slut. Har de inte tänkt på det, pojkarna? Så förmodligen måste det väl vara nånting annat. Kanske chips tänker jag för att slippa tanken på att det kanske är godis som de har där i och som just nu håller på att smälta i värmen och kleta ihop sig med varandra där nere i deras påsar. Chips är liksom bättre i såna fall tänker jag.

'Nä, skavinte ta en var nu i alla fall?' Säger till slut den längre av de två och öppnar upp sin påse igen.

'Jo, dekan vi väl.' Svarar den andre och sticker ner handen i sin påse han också.

Nyfiket kikar jag ner på dom för att få se vad det är som plockar upp ur sina påsar. De sitter ju med ryggarna mot mig så det är inte lätt att se riktigt, men dom stoppar inte in nåt i munnen på en gång i alla fall utan håller det tydligen framför sig först.

'Uääh, va kladdi min bit är. Är din likadan?'  Den långa killen slickar snabbt i sig något som rinner utmed hans ena hand och handled.

'Ja dom rinneju föfan direkt näman öppna rupp dom'  Den andra killen försöker också rädda vad som räddas kan av något som rinner nerför hans armar också.

'Helvete va kladdi den här var!'  Det droppar nånting mörkt ner på golvet och jag får plötsligt en skymt av nånting gulblänkande i den ena killens händer. Tyst för mig själv skakar jag på huvudet och försöker hålla mig för skratt. Det är en öppnad chokladpeng som den ena killen håller i handen och det som runnit nerför armen på honom är följdaktligen smält choklad. Och uppenbarligen har även hans kamrat valt en chokladpeng ur sin påse för även från hans arm droppar det nu choklad ner på golvet.

'Fan! Hoppas'nte alla e lika kladdia'  Den långa killen sticker ner sin hand i påsen igen och plockar upp tre chokladpengar till och konstaterar snabbt att de känns otäckt mjuka innanför all staniolen även dom.

'Helvetes jävla piss! Dom e ju mjuka allihopa ju!!' Han släpper ner de tre han plockat upp i påsen igen och lyfter upp en ny istället som givetvis är lika mjuk den med, men för att bli helt säker väljer han den här gången att bryta upp staniolen för att kolla ordentligt. Pengen viker sig med ens i handen på honom när han försöker öppna den i kanten och i sprickorna kommer det genast ut lös rinnande chokladsås som han försöker fånga upp i sin kupade hand.

Nu klarar jag inte av att sitta kvar längre utan att börja skratta åt dom så med en kort snusförnuftig kommentar åt dom om att choklad och värme nog inte går så bra ihop avlägsnar jag mig från bastun och deras fåfänga försök att slicka i sig så mycket de kan av sina bortrinnande chokladpengar. Och medan jag sedan står i duschen - som nu äntligen blivit ledig - så skrattar jag för mig själv och konstaterar att verkligheten åter överträffar dikten i att visa upp hur underliga vi människor kan vara ibland, för tro det eller ej, men det dröjde säkert ytterligare tre-fyra minuter innan mina två chokladätande bastukamrater behagade ta sig ut ifrån bastun igen för att ställa sig i duschen och skölja bort all choklad som de vid det laget hade hunnit bli nersölade med mer eller mindre från topp till tå.

Och jag får väl bara hoppas att de lärde sig något av detta, så de inte provar samma sak igen nästa gång med varsin kexchoklad istället.  :-)  

Fast å andra sidan kanske det bara är nyttigt...
ja eller i alla fall ganska kul att kladda ner sig lite ibland. :-)

Nog är det väl konstigt egentligen det här med vår en aning komplicerade relation till värme här i landet.

Först går vi ju alla (jag själv inberäknat) och längtar efter den - sommarvärmen - under hela resten av året och bygger upp våra förhoppningar och förväntningar om hur skönt allting ska bli sen, bara vi kommer fram till den här ljusa, soliga svenska sommaren igen.  Vi tar ut våra semesterveckor just nu, och hoppas hela tiden på att vi ska lyckas träffa rätt med att välja just de bästa veckorna, då när det ska vara som allra soligast och varmast och helst inte regna hela tiden som det ju bevisligen också händer att det gör rätt mycket en del somrar istället för att bli så här varmt och soligt. Vi planerar in våra semesterveckor långt i förväg, vi chansar lite och sen håller vi tummarna. För alla vill vi ju ha en riktigt varm och fin semester.

En del vågar inte chansa, utan reser bort istället, till nånstans med mycket bättre solgaranti, med pålitligare sommarvärme än vi har här hemma, och förstås, utan nån gräsmatta som man måste vattna och klippa hela tiden. :-)

Så nog sjutton är det uppenbart att vi älskar värmen. Vi formligen frossar i den till och med när den väl kommer vår väg förbi. Vid första lovande prognos på TV formligen vallfärdar vi ju ut till våra parker, badplatser, sommarstugor och naturhamnar för vi vill ju inte riskera att missa den - värmeböljan - när den så äntligen är här. Då måste vi ju se till att vara där ute, i värmen och njuta av den så mycket vi kan. För det är ju den vi har väntat på ända sen förra sommaren - en sommar som kanske dessutom råkade vara en riktigt kall en som till på köpet kanske nästan regnade bort helt utan minsta lilla värmebölja alls! - Klart vi går man ur huse då för att ställa oss med ansiktena vända uppåt och lapa i oss så mycket vi kan när den väl är här igen. Värmen.

MEN, sen tar det ju aldrig särskilt många dagar. Inte så många dagar alls med stora gula solar på väderkartorna i TV och siffror långt över de normala - långbyxade - sommartemperaturerna på våra termometrar innan det börjar höras röster om hur jobbigt det är med all denna värme. Att man blir så trött och svettig hela tiden och att matsäckschokladbitarna har smält och kladdat ner hela baksätet i bilen. Att gräsmattorna gulnar, att grannens blommor (som man lovat sköta om medan de har åkt på sin dyra charterresa nånstans) dör för att man glömmer bort dom någon dag eller två, att det inte går att sova om nätterna om man inte går ner i källaren typ, att det åskar så otäckt och att sanden/klippan/bryggan där vid badet blir så varm så man kan inte gå på den längre...  m.m.  m.m.

Vi börjar klaga på just det som vi längtat efter så länge. Efter bara några dagar. Nog är vi väl bra konstiga alltid. Då har vi plötsligt ändrat oss igen och börjar säga saker som att 'Ja men nog räcker det med om det är så där en 22-23 grader. Det skulle vara alldeles lagom tycker jag.' Och med ens så längtar vi inte lika mycket ut till stranden och solstolen längre. Vi stannar kvar inne istället. Plötsligen är det skugga och svalka som gäller. Affärerna säljer slut på solskyddsmedel, parasoller, markiser och bordsfläktar. Vi blir med ens mycket mer som dom redan är där ute i resten av den soldränkta världen. Vi aktar oss för snarare än lapar i oss av solen och värmen. Vi tröttnar på't helt enkelt.

Men det allra underligaste av allt är nog ändå att vi, trots våra pajjade AC-anläggningar och laktosintoleranta barn som kräks i bilen hem från stranden av för mycket glass, och trots våra brända skinnflagnande ryggar som håller oss vakna på nätterna hur mycket kylbalsam vi än konsumerar, ändå fortsätter att hoppas på att den ska bestå ett tag till, denna svettigt jobbiga värmebölja som vi påstår oss vara rätt så trötta på vid det här laget, men som vi ...  ju egentligen - innerst inne - fortfarande gärna vill ha kvar i alla fall så länge som det är möjligt. Hur många irriterande flugor i sovrummet om natten vi än må behöva svära över under tiden. För vi vet ju alla ändå att snart är den borta igen och då kan det vara långt till nästa.Till nästa härliga värmebölja. Väldigt långt till och med.

      "Så här varmt har det väl inte varit på hur länge som helst?
              Nog måste det väl vara värmerekord det här? "

Det hörs skrän från måsar där ute, utanför mitt fönster. Samma gälla måsskrin som jag saknade en gång i April, när jag väntade på våren, samma somriga måsskrin får jag lyssna på hur mycket jag vill nu och konstigt nog tröttnar jag inte på dom heller, hur obehagligt högljudda och synnerligen ovackra i sin brist på skönsång som de väl egentligen är, för i mina öron är deras skränande och skrattande ingenting annat än en sång om sommaren - just den sommar som ju faktiskt härjar där ute just nu, där utanför mitt fönster. Härjar med full styrka till och med och för tillfället således även härjande för full hals.

För mig är det nästan vackert faktiskt, det där oväsendet som de har för sig idag, måsarna, utanför mitt fönster, medan jag försöker vädra ut den solskensuppvärmda överskottsvärmen från här inne, ut till den dallrande tropikhettan där utanför. Ett försök dömt att misslyckas i och för sig, ett försök som ju bara kan resultera i att jag får in ännu fuktigare luft här inne också. Fuktigare, fast med ungefär samma svettdrivande höga temperatur fortfarande.

Ja och på köpet fick jag så de där måsarna skulle man kunna säga. Jag fick deras skrin som vackert ackompanjemang till den fuktiga värmen. Det ena kompletterar ju faktiskt det andra.

Och nu längtar jag ju bara ännu mer efter att åka iväg nånstans idag och få kasta mig i sjön. 

Jag sitter på verandan i skymningen och dricker isvatten för att svalka mig och för att stilla den värsta törsten. Det har varit hett idag också och jag tror nästan att jag har svettats mer idag än jag gjorde igår då det ju faktiskt var ännu varmare. Antagligen för att jag jobbat mer idag i trädgården och slitit hårt med att flytta tunga stenplattor och spettat bort stora stenar, tänker jag och känner försiktigt på min klämda tumme.

Det är alldeles för varmt inomhus fortfarande efter dagens värmebölja. Jag har släckt ner och öppnat alla dörrar och fönster för att vädra ut den varma dagen och släppa in den något svalare kvällsluften istället. Glömmer man att släcka får man huset fyllt av flugor lagom till sänggåendet.  

Jag sitter och kliar mig på benen, på alla myggbetten som jag fått idag medan jag var för upptagen med skruvdragaren för att lyckas vifta bort dom när de svärmade omkring mina ben. De och knotten, som bitit elakt i mig de också. Men nu är dom bara små kliande minnesmärken på vaderna och det är nästan lite roligt att klia på dom alla igen så att jag kan räkna dom och se om det blivit några nya sen middagen.

Jag har tagit på mig en T-shirt nu, som skaver så där retfullt över mina rödbrända axlar och som döljer undan de kvarvarande bromsbetten på ryggen som jag fick för att jag gick utan tröja när jag röjde det höga gräset intill staketet. De och svidmärkena på armarna efter alla bränn-nässlorna.

Med ett leende konstaterar jag att det blev ännu en fantastisk sommardag. En sån där dag som känns som forna tiders sommarlov nästan, kanske för att jag kunnat gå barfota i gräset nästan hela tiden - vilket i och för sig ju verkligen känns nu så här om kvällen för fötterna ömmar och det känns som det nog sitter kvar minst en och annan tisteltagg under höger fot fortfarande, och ack så smutsiga de har hunnit bli..

..men vad spelar det för roll, det hör ju sommaren till det också, precis som alla mygg- och broms-betten och den svidande solbrännan och bränn-nässlorna och tistlarna och flugorna och värmen och... Ja Allt som jag nu sitter här på verandan i skymningen och räknar upp nästan som små troféer jag samlat på mig idag, under denna underbara sommardag som kan hända kommer gå till historien som årets näst varmaste dag. Det återstår att se det.

Och jag reser mig upp och går på stela muskelvärkande ben och ömma trötta fötter in i huset för att gå och ta mig en välförtjänt och avsvalkande kall dusch och ett därpå följande skönt fotbad, innan det är dags att stänga alla dörrar igen och ge sig ut på flugjakt med flugsmällan en stund, så att det ska gå att somna gott sen, utan en massa irriterande surr i rummet.  

För visst är det väl härligt att det är sommar igen?  :-) 

                   Precis vad jag behövde ikväll. Ljuvligt skönt! :-)

Men hallå där! Stopp stopp stopp!! Inte kan det vara 1:a Juli allaredan!?

Nån måste ha vridit fram kalendern en hel månad för mycket helt plötsligt. Inte fasiken kan det väl vara första Juli redan heller?? Jag har ju för sjutton knappt hunnit ställa undan snöskyffeln och snowracern än! Nä, det där får nån ta och kolla upp lite till faktiskt. 1:a Juni kan jag gå med på, men inte 1:a Juli. Inte redan!!!  Då har ju nästan halva sommaren gått snart! Och jag som knappt hunnit med att gå barfota nåt än eller haft tid att lägga mig på rygg i gräset och njutit av att göra ingenting alls. Inte ens hängmattan har jag ju fått upp än ju! *Suckar*

Ska det gå så här snabbt hela tiden? Ska hela sommaren rusa förbi i samma rasande tempo? Så man knapp hinner känna efter att den är här. För det är den ju nu! Det är ju nu den är här! Det är ju 1:a Juli för tusan!!  Det är ju dags nu! Dags att hoppa i vattnet, dags att äta glass varje dag, dags att plocka jordgubbar och äta upp dom på direkten, solvarma och söta, med nyvispad vispgrädde till...  *Mmmm*

Dags att ta sig ut från det här året-runt-konditionerade kontoret och få känna solen och vinden ...och vattnet och vågorna...  och doften av nyklippt gräs och regndroppar på solvärmd asfalt ...  och tjära och tång och ...och bara få njuta av att den ju faktiskt är här just nu, i denna stund! - Sommaren! Den som vi har väntat på hela året och som vi kommer prata om resten av året sen, när den väl hunnit passera och vi står här med våra nyinköpta solglasögon och brassestolar och tycker att det var väldans vad snabbt det blev höst plötsligt. För då är det ju försent! Då får vi ju vackert lov att vänta igen, vänta ända till nästa år, till nästa sommar.

Så bäst att se till att ta för sig nu alltså, medan den är här. Ut med oss, allihopa! Ut till sommaren och upptäck den. Upplev den! Se hur fantastiskt vacker den är! Smaka på den! Ladda upp batterierna med den! Njut av den! För om bara några veckor är den borta igen. Det är ju så det är. Underbart ÄR kort här i Sverige. Och det är just NU som allt det där underbara är. Just precis NU!

För det är nu som det är sommar på riktigt.  :-)

Sommaren är kort. Må vara om den regnar på oss lite, men må den ändå inte rusa ifrån oss.
Låt oss hinna med att njuta av den. :-)   

Det är som om mörkret svalkar en lite. Som om det där svarta där ute i sig sprider svalka omkring sig på nåt underligt vis.

Ja så måste det vara för egentligen är det ju inte mycket svalare nu här inne mot vad det var förrut idag när jag satt här och knappt orkade ta mig upp ur soffan för att det var så varmt.

Och nu är det som att mörkret där ute får kroppen att tro att det måste vara lite svalare nu, fastän det inte är det. Inte enligt termometern där på väggen i alla fall. Den visar sina modiga 27 grader fortfarande. Natten till trots där ute.

Jag sitter ensam vaken vid köksbordet och hänger över ett fånigt gammalt korsord. Hade jag varit duktig hade jag ju gått och lagt mig för flera timmar sen så jag sluppit beklaga mig igen imorgon bitti över hur trött jag är så här års, men nu har jag inte riktigt den självdisciplinen så jag klarar av att gå isäng när jag borde istället för när jag måste. Och än så länge känner jag inte att jag måste. Inte riktigt än i alla fall. Måste lösa de få ord som är kvar först...  Ett annat ord för 'lura', fyra bokstäver, börjar på 's'...  hmm...

Jag tycker om den här tiden på dygnet. Jag tycker om tystnaden som råder nu, känslan av lugn och stillhet och möjligheten att få tänka sina tankar färdigt. Att hinna vara själv en stund så här med ett fånigt korsord - som antagligen aldrig kommer bli klart, men det spelar mindre roll, för det är inte den tillfredsställelsen jag är ute efter, det är mer som att jag rensar hjärnan en smula med hjälp av det här korsordet. Rensar bort tankar och grubblerier som annars skulle fortsatt att snurra runt där inne och stört mig om jag istället hade gått och lagt mig redan för en stund sen.

Jag tycker om att känna hur tröttheten kommer smygande bakifrån medan jag sitter här. Hur den plötsligt kastar sig över mig och får mina ögonlock att bli tunga som bly och tankarna i huvudet att ebba ut i tunna drömtrådar som jag tappar omkring mig sen när jag väl nickat till en sista gång över korsordet, insett att det inte är nån idé längre att försöka mer och sömnigt börjat släcka ner alla lamporna och sakta stapplar iväg upp för trappan till sovrummet. Jag tycker om att få krypa ner då, i sängen, med huvudet tömt på alla andra tankar än den att nu ska jag få blunda och somna. Själva känslan av att kudden är en befrielse, en lättnad, som huvudet redan hunnit längta efter medan jag suttit och smånickat här nere över köksbordet... själva den känslan...   den gillar jag.

Och det är på nåt konstigt vis mycket lättare då att slippa störas av värmen.

För det är som om mörkret svalkar en lite och det känns mjukt och skönt att luta huvudet mot det svarta, sluta ögonen och låta sömnen komma och ta mig till nån annanstans....  

...tll nånstans där jag slipper bry mig alls om att komma på nåt annat ord för 'lura', fyra bokstäver, börjar på 's' och slutar på 'va'...      

Han pratar nästan oavbrutet medan han tittar. Liksom refererar allting som händer åt mig medan jag sitter i rummet intill och försöker skriva nånting på datorn. Ropar om att nu blev det frispark pappa, och nu är det hörna. Ibland springer han till och med in till mig för att få berätta om hur nära det var att det blev mål för det där skottet straxt utanför hade lika gärna kunnat gått in istället. 
   
Jag hummar och nickar och låter antagligen så lik en äkta Alfons Åberg-pappa som man kan komma medan jag gör allt jag kan för att försöka låta bli att låta mig bli störd och distraherad av varje nytt rop han ger ifrån sig. Jag anstränger mig så mycket jag kan för att fokusera på texten jag har framför mig och inte bli irriterad över att behöva säga till honom igen att låta mig få skriva färdigt så ska jag komma in till TVn sen och se färdigt matchen ihop med honom.
 
Det är hans favoritlag som spelar idag. Argentina, med Leo Messi i spetsen. Dom som han håller på ska vinna hela kalaset så småningom, till att bli världsmästare i fotboll. Men först vill han ju att de ska vinna matchen nu ikväll. Mot Grekland.
 
Och det gör dom. Med 2-0. Och så fort domaren blåser av matchen så stänger han av TVn och håller vad han lovat mig om att han ska gå isäng på en gång som matchen är slut. Med snabba glada steg försvinner han iväg ut i hallen och uppför trappan. Dom andra har redan gått och lagt sig så det är bara han och jag vakna nu. Högst upp i trappan stannar han till och viskar åt mig så högt han kan att jag ska komma upp och säga godnatt hos honom.
 
"Pappa, vet du en sak? Du tittade ju knappt nånting på matchen ju! Du satt ju bara vid datorn hela tiden. " Har han kommit på när jag väl kommit upp till honom och lagt mig hos honom kramandes om honom bakom hans rygg.
 
"Nä, jag behövde ju inte det för du lekte ju sportkommentator hela tiden så jag visste ju vad som hände i alla fall." Retas jag med honom.
 
"Ja, vet du? Jag kanske ska bli det när jag bli stor. Sportkommentator. För då får man ju säkert se alla matcher man vill utan att behöva betala för några biljetter."
 
" Ja ja, en sak är då säker. Du skulle nog passa riktig bra som en sån tror jag. På alla punkter utom en."
 
" Vaddå? Pratade jag för snabbt eller vad?"
 
"Nej, det måste man ju kunna om man ska referera nånting i radion, det var inte det jag menade. Det var det där med att vara opartisk som jag tror du skulle falera på."
 
"Opartisk?"
 
"Ja, som sportkommentator får du ju inte visa att du hejjar på nåt speciellt av lagen som spelar. Du ska ju vara helt neutral så snart som det inte är Sverige som är med och spelar. Så att som sportkommentator får du ju inte ropa högt så där varje gång Argentina gör mål tex. "
 
"Men jag hejjar ju på Argentina!" protesterar han
 
"Ja, men det får du ju inte visa då, om du ska referera en hel match utan att nån ska få veta att du hejjar på det ena laget." Retas jag lite med honom.
 
"Då vill jag inte bli kommentator." Säger han. "I alla fall inte när det är Argentina som spelar för dom är mina favoriter. Visste du det pappa?"
 
"Jadå, det visste jag allt" svara jag tillbaka, säger godnatt och ger honom en sista kram innan jag går ner igen, tillbaka till datorn och den här texten så att den ska bli klar nog att kunna bli kvällens allra chickaste inlägg.
 
(Fyndigt va? Hihi )

Argentina är hans stora favoriter, så den här gamla bilden (VM 2002) ska jag nog inte visa honom tror jag. :-)  

Så har dom fått sitt sommarlov till slut. :-)  Det efterlängtade.

Då dom kan få sova så länge dom vill på morgnarna och vara uppe till sent på kvällarna utan att det gör nåt heller. Klart att dom är glada då, barnen. Och klart att dom inte vill att man ska ge dom en massa saker att göra, saker som dom gärna får göra, om de vill och har tid, för att de inte ska ha långtråkigt. Klart att dom inte vill få alla såna förslag på roliga saker och rediga arbetsuppgifter som man tycker att dom skulle kunna göra, istället för att göra ingenting, om dom skulle få lust. Det är väl klart att de inte vill ha några såna förslag alls. Inte än. Inte redan första dagen. Inte idag när dom bara vill få njuta av allt som de inte behöver göra längre nu för att nu är det sommarlov.

Det är klart att jag förstår det.

...men...

...i alla fall...   dom kunde väl ändå ställa in efter sig i köket när de har ätit lunch, eller hur?   

Jag tycker det är så skönt med såna här dagar. Såna här lediga dagar utan nånting alls inplanerat. Dagar då man kan ta dagen som den kommer.

Och när man bara behöver glutta lite på persiennen föt att konstatera att det är ett riktigt j-a skitväder därute så man kan lugnt stanna kvar inomhus hela dagen om man vill och bara ta det lugnt. Softa. Gå omkring i morgonrock utan brådska och låta frukosten få ta precis så lång tid så man slipper duka av igen innan det är dags för lunch. Såna dagar är ju bara så himla sköna tycker jag.

Ja det är klart, riktigt så slappt och lugnt som man tänkt sig blir det ju aldrig. Alltid är det ju nåt som dyker upp och kommer emellan. Som idag tex då barnen satte igång redan före frukost med sitt tjatande om att det är imorgon vi ska åka till Göteborg och gå på Liseberg. Deras sätt att se på det hela var ju nämligen att vi därför behövde sätta igång på en gång med att packa allting.

Och det fanns ju några saker som behövde fixas också först, innan vi kunde sätta igång med själva packandet - som att hinna köra en tvättmaskin till, säga åt barnen att sluta bråka över ett par strumpor, ge sig på berget med omaka strumpor och försöka hitta några till som gick att para ihop, leta reda på bortsprungna favorit-t-shirts, säga åt barnen att sluta skrika om trasiga kläder, sy i knappar och laga hål i trasiga byxor, bli irriterad på barnen för att de bråkar igen, reda ut vems necessär som egentligen är vems, svara i telefon, sätta igång och baka muffins (dotterns egeninitierade projekt efter att farmor och farfar just ringt och sagt att de tänkte komma förbi på en överaskningsvisit), duka undan frukosten i alla fall (pga samma telefonsamtal), kolla städa upp lite i badrummet, säga åt barnen att de måste skynda sig att klä på sig, koka kaffe, duscha, klä på mig (i sista minuten!), bjuda på nybrända muffins (hon sa att hon skulle passa dom!) och småprata, vinka i dörren när de åkte igen, skynda sig att hänga upp tvätten som varit klar i flera timmar, ropa åt barnen hjälpa till istället för att bråka, fixa lunch, ropa på barnen igen, fylla diskmaskinen, hitta rätt väskor att packa i, fräsa åt barnen när de vill fortsätta spela TV-spel istället för att börja packa som de ju hade tjatat om att få göra hela förmiddagen, bli osams med det barn som vågade fräsa tillbaka, skrika åt varandra i trappan, sitta i köket och sura en stund, bli sams igen, ta en paus ihop med barnen och se på highlights från Hairspray (som vi tittat på kvällen innan), komma på att det är en kompis födelsedag idag, få alla att vara med på att sjunga 'Ja må hon leva' i telefonen, gratta och småprata en stund, säga att det är så skönt med en hel dags ledighet utan en massa som måste göras.... 

Jodå, vi fick allting packat till slut, och har tankat bilen också. Så vi är redo för att åka imorgon bitti. Och nu, efter att barnen äntligen kommit isäng så sitter jag här och försöker hitta det där fridfulla lugnet igen. Det där som ju ska höra till såna här dagar när man ingenting alls har för sig utan bara är hemma hela dagen och tar det lugnt. För visst är det skönt att få ha såna dagar lite då och så, tycker ni inte det?  :-)   

     
Det är så skönt med dagar då man kan ta det lugnt och bara softa

Jag hinner bara stå där i några minuter. I den något kyliga morgonluften med solen i ansiktet och med koltrasten sjungandes för glatta livet bortifrån björken. Jag får ju bara några minuter av den där morgonstillheten innan barnen kommer ut de också, fortfarande trötta och sura efter gruffandet med varandra framför spegeln i badrummet eller om det allra sista i mjölkpaketet i kylskåpet. 

Så snart de kommer ut och invaderar friden med sitt gnabbande om vems tur det är att sitta i framsätet idag eller om vem som borde låsa ytterdörren för att han minsann sluppit göra det i flera dagar nu bara för att han glömde sina nycklar på fel ställe...  så snart de drar med mig in i all den där morgonsurheten igen och kräver av mig att agera domare åt dom..  ja då förvinner den där känslan igen lika snabbt som den infann sig bara några få minuter tidigare då jag klev ut genom dörren och kände hur underbart friskt och skönt det är ute i det kyliga solskenet en tidig försommarmorgon som denna.  

Mina tankar medan jag går stegen genom gräset fram till bilen hamnar snabbt vid skoltidens alla tidiga gök-otte-morgnar då vi huttrande och cyklande igenom morgondaggen tog oss ut till någon närliggande äng eller skogsglänta och fördrev förmiddagen tillsammans i det värmande solskenet, studerandes fågelläten och insekter samt samlade ihop nya blommor till våra egenpressade herbarier. 

Speciellt minns jag även hur vi brukade lägga oss i gräset i en stor klump liksom, lite huller om buller om varandra och blunda och sen kittla varandra i ansiktet med långa gråsstrån. Jag minns hur roliga dom dagarna var. Hur mycket vi alla såg fram emot dom varje år. Jag minns skratten och leendena. Blickarna. Förälskelserna. De ständigt närvarande förälskelserna som alltid ville få blomma ut vid just den här tiden. Tidig försommartid. Då när hela världen är som allra vackrast.

Jag hinner bara stå så vid bilen idag på morgonen och känna efter i några få minuter. Bara några få minuter av solsken i ansiktet och fågelkvitter i öronen innan resten av dagen och allvaret väntar. Men dom minutrarna betyder så mycket. Så mycket glädje som frigörs inom mig på den korta stunden. 

Så när vi väl kommit in i bilen allihopa och jag backat ut på gatan så frågar äldste sonen mig en smula buttert varför jag ser så glad ut. Är det nåt han missat frågar han och i mitt huvud tänker jag att det är det allt, men antagligen ingenting han inte också kommer att kunna stå på samma sätt och känna och minnas han också en lika vacker morgon om si så där en 30 år till. Då när han kommer att veta, han också.

Vi tog grässtrån och kittlade varandra i pannan...

Jag fick ett väldigt otrevligt brev i brevlådan häromdagen.

Ett brev ifrån polisen.

Klart man hoppar till lite när man får ett brev ifrån polisen. Och klart man känner sig trängd och irriterad när man upptäcker att det är ett brev om att dom lyckats fotografera en när man har kört för fort med bilen förbi en sån där hastighetsövervakningskamera. 

'Fan!' känner man och vill genast få haspla ur sig ursäkter. Berätta om att det ju var snöstorm den dagen på väg upp mot sportlovsfjällen och att det var kl 06:00 på morgonen på en lördag och det fanns inte en enda bil till på den vägen på flera mils avstånd och att man alls inte såg nån 70-skylt straxt före det ställe där kameran måste ha suttit, fast man å andra sidan inte har nån aning alls om var bilden kan vara tagen (vart fasiken ligger Fanthyttan?). 

Orden vill liksom få ta vägen nånstans, orden som man vill få formulera sina ursäkter med för att få den där elaka farbror polisen att förstå att man ju inte alls körde så där fort (85 km/h på en 70-sträcka) med flit. Det var ju en ren olyckshändelse att det blev så... en ren olyckshändelse att den där kameran råkade fånga in att min bil körde så fort just där, just där den inte fick köra så fort. Allt det vill man ju få säga till nån, till nån lyssnande polis i bilfönstret som ska nicka snällt och tycka lite synd om en och förstå att det här inte alls är nån sån där hemsk och notorisk fartsyndare som dom annars säkert fångar in hundratals av varje dag (Visst gör dom väl det?), det här är ju bara en stackars sportlovsstressad trebarnspappa med bilen full av väskor och kuddar och barn på väg undan den bistra vinterstormen och som inte alls hade för avsikt att färdas förbi just där han gjorde i en för sträckan alltför hög hastighet. Det här är ju bara en som har haft lite otur liksom, inget mer allvarligt än så... 

Ja och SEN kan han ge mig mina böter. De där snälla polisen som först lyssnar och förstår så bra, och sen kan förklara att det tyvärr inte är nånting han kan ta hänsyn till, hur behjärtansvärd nu än min lilla berättelse där i bilfönstret än må ha varit, han måste ju ge mig mina böter i alla fall för lagen är lagen och har man kört för fort så har man. Så är det bara.

Så vill man ju att det ska vara, inte sant?  Man vill ju i alla fall få säga allt det där om att man minsann inte alls brukar... och att det måste ha varit just när jag tittade i backspegeln för att se om dom bråkade där bak i baksätet... det måste ha varit just då som den där 70-skylten, som jag inte alls såg, på hedersord!, passerades...  Allt sånt vill man ju få säga till nån. Till nån som sen inte bryr sig så mycket visserligen, men som i alla fall lyssnar och som man sen i alla fall kan få tro sig inte ha blivit dömd och klassad som den värsta sortens förbrytare av (ja för det är ju sån man känner sig just när man blivit så där ertappad kan jag ju informera om) utan som istället förstår och beklagar och säger att det är ju trots allt bara pengar (2400 kr är väl 'egentligen' lite mer än 'bara pengar' visserligen, men det vill man ju helst inte tänka på just då) och försöker få en att ta det hela med en klackspark och tänka lite positivt för det kunde ju faktiskt ha varit värre. Det kunde ju ha varit hela körkortet som rykt om man bara hade kört lite lite fortare. Tänk så, så känns det nog lite lättare, kan dom ju säga och vinka av en när man får åka vidare sen.

Men inget alls sånt får man ju när det bara är ett brev i brevlådan som man får.  Och ett brev går ju inte att dra alla ens ursäkter för. Ett brev lyssnar ju inte och nickar så där förstående. Ett brev säger ju bara 'erkänn' eller 'bestrid'. Ett brev kan inte säga 'Det är ju bara pengar' och ett brev kommer definitivt inte att vinka åt en när man åker iväg med bilen nästa gång. Näe, ett brev (från en automatisk hastighetsövervakningskamera) är ju fullkomligt hellkass att få!

Det vore ju för sjutton bättre till och med om dom lät brevbäraren läsa upp det åt en istället så man i alla fall fick en chans att se förvånad ut och säga att det måste ha blivit nåt fel nånstans eller beklaga sig över att man inte fixat den där felvisande hastighetsmätaren man har i sin bil. 'Den har ju visat fel länge och jag har ju tänkt fixa det där och så men...'  Vad som helst skulle ju vara bättre än bara ett brev! Nu kan jag ju bara kryssa i 'erkänner' och skriva under och ingen kommer nånsin att bry sig om att ta reda på varför denna hemska fortkörning kunnat skett. Allt det måste jag ju nu istället bära själv, ohört, inom mig, tillsammans med med den tunga skulden, för resten av livet. Och nog är väl Det ett än värre straff än de där dumma pengarna som jag kommer bli av med på grund av att jag inte kissade en sista gång innan vi åkte hemifrån den morgonen?

Det tycker då i alla fall jag.

        Dumma dig!

Det pågår en strid hemma hos mig. En kamp på liv och död.

Det är jag som har förklarat krig mot mössen som huserar i väggarna och i vissa av köksskåpen och som blivit allt fräckare och fräckare sista tiden. Nu nöjer dom sig inte med att tassa ut tyst och försiktigt om nätterna medan vi andra sover och kanske nalla lite på några potatiskal eller annat godis i sop-påsen i diskbänksskåpet. Nej nu har de börjat sticka fram nosen mitt på dan också och letar brödsmulor under köksbordet så att barnen skriker högt plötsligt när de kommer in i köket för att äta mellanmål.

Där gick gränsen tyckte jag. Ok, om de finns nånstans i det fördolda och jag bara behöver se spåren av dom då och då när jag städar, men att behöva klampa i golvet när vi ska gå in i köket mitt på dan för att försäkra oss om att det inte ska sitta en under bordet, nej då har det gått för långt. Då sätter jag hårt mot hårt och riggar upp fällor.

Så nu står det sex stycken musfällor utställda på strategiska platser hemma på köksgolvet. Laddade med smaskiga små äppelbitar. Redo att sprida död och skräck bland dessa ovälkomna små inkräktare. Och efter första dagens hårda strider är ställningen redan hela 4-0. Ja, till mig alltså. *stolt leende* Fast det är klart... mellansonen lyckades ju i och för sig sticka stortån i en av fällorna (ja precis som Emil i Lönnebergas ilskna pappa) och fick plåstras om för det en stund igår, så kanske 4-1 är mer sanningsenligt om jag tänker efter.  

Fast jag måste ju erkänna att det känns en aning motbjudande OCH sorgligt på en och samma gång varje gång jag måste ta på mig skorna och bära ut och tömma en fälla ute i snön - och förmodligen mata traktens räv, kråkor eller ugglor  (ja och katter också kanske) med en superenkel middag, bara att komma och hämta. Inte sjutton känner jag mig särskilt stolt just då precis.

Men, men, I krig och kärlek är ju allting tillåtet, och nu är det faktiskt ett krig som jag har startat mot dessa hemska skräckinjagande skadedjur, för trots att jag redan fångat fyra stycken så har jag både sett och hört rasslet av fler där inne bakom köksskåpen och i väggarna, så nu håller dom med all säkerhet på med att samla sig och hitta på lämpliga motattacker mot oss för att kunna hämnas sina stupade hjältar.

Så det skulle ju inte förvåna mig om de har gett sig på skafferiet, gnagt sönder tidningsinsamlingspåsarna eller flyttat ut slagfältet till vardagsrummet och lämnat spår efter sig i TV-soffan, när jag kommer hem ikväll. För möss ÄR lömska och elaka. Så är det bara. Kom inte och säg nåt annat är ni snälla. För hur söta och oskyldiga de än försöker se ut när de väl råkat fastna i en av mina fällor, så är dom just nu mina bittra fiender och måste behandlas därefter. 

Mössen måste väck helt enkelt och jag är ledsen men..  it's not a pretty thing to do. 

Så nu är det dom primitiva känslorna som får gälla. Jaktinstinkten som ju ska finnas där inne nånstans i oss. Som kan göra oss till rovdjur när så behövs. Nu är det den som gäller för min del. 

I en kamp på liv och död.  En kamp som bara den ena sidan kan gå segrande ur. 

Så Kom igen nu bara!!  så ska ni allt få, era små infernaliska gnagare.

Kom igen bara så ska vi allt se vem som håller ut längst.

Ni eller jag.

                         Laddat och klart