Är det långt kvar än?

Är det långt kvar dit till den andra sidan?

Är det långt kvar innan livet kan få ny fart igen?

Är det långt kvar av denna trista ökenvandring?

                     Livet går ju alltid vidare, hela tiden... 
                    vare sig vi tycker vi är på väg nånstans eller inte.

Vart tar man vägen när man inte ens vet var man är?

Och än mindre vart man vill komma

När allt som förrut var så väldigt tydligt och enkelt

Plötsligt bara är som en enda stor tom säck

Utan ljussken ens borta i den andra änden

När allt blivit till en skrämmande mörk labyrint

Och själv är man bara rädd

Rädd för att komma ut på den andra sidan

Rädd för det okända som skrämmer

Vart tar man vägen då?

Vilket håll ska man välja att krypa?

När man helst bara skulle vilja få krypa tillbaka i tiden igen och rätta till allt som blev så fel

Rätta till allt till vad det en gång har varit  

                                                               Utmärkt film by the way

Till slut är det det enda man har kvar.

Sina illusioner.

Konstiga idéer om att allting kommer att ordna sig.

Att det nog inte alls är så illa som man trott.

Att det finns hopp kvar fortfarande. Trots allt.

Att kärleken ska segra. Att turen ska vända.

Att det Där mirakulösa äntligen ska hända.

Det där som man alltid gått och väntat på ska ske. 

Men som aldrig nånsin händer.  

För det kommer bara förbli en illusion.

En önskedröm.

Men en önskedröm som man tror på.

Som man tror på för att man vill tro.

För att man vill hoppas.

För att man vill ha dom kvar. Dom där illusionerna.

För trots allt gör dom ju livet lite lättare.

Lite bättre.

Lite närmare Lyckan.

                                        Vi har alla våra illusioner.

Det mörknar alltmer under träden. Jag ser knappt skillnad på äpplen och löv längre. Men några till vill jag allt hinna plocka innan jag ger mig. Fem kartonger har jag snart lyckats fylla. Bara några vändor till upp och ner igen på stegen, sen är den sista kartongen också fylld med goda saftiga äpplen.

Ett fågelsträck korsar himlen ovanför mitt huvud. Nån sorts gäss låter det som. Skränanden som skär rakt igenom allt det mörka. Men jag undrar varför de flyger österut och inte söderut. Kan fåglar flyga vilse? Ska inte dom ha inbyggda kompasser? Som visar dom rätt väg i alla lägen. Rätt väg i alla lägen...  Såna som vi människor inte har... men så väl skulle behöva, med andra ord.

En dåsig geting landar plötsligt på min högerarm. Till synes en aning vimmelkantig spatserar den runt en stund på min fleeceärm. Lite vilsen den också tydligen. Borde inte den ligga och sova nånstans vid det här laget? Inbäddad nånstans torrt med välfyllda skafferier. Ja, eller så borde den kanske redan vara död. Säsongsbetonad som den ju ska vara. En ensam överlevare som yrvaket trippar runt och letar efter nånstans att ta vägen, ovillig att flyga sin väg, oförmögen att hitta rätt bland alla äpplen och löv även den.

Jag hjälper getingen ner på ett äpple och hoppas den ska hitta vad den letar efter där, klättrar ner för min stege och packar ner de sista äpplena i kartongen. Det är nästan mörkt nu, men ögonen har vant sig så jag kan ändå se äpplet som faller ner från en av de högsta grenarna. Det studsar lite mellan kvistarna på sin väg ner innan det dunsar tungt i marken. Ett stort rött äpple. Ett sånt som jag gärna hade sträckt mig lite extra efter alldeles nyss för att lyckas plocka. Ett riktigt fint äpple. Men nu har det studsat och dunsat sig ner på marken och blivit kantstött så nu plötsligen har det blivit fallfrukt istället. Inte längre nånting som går att spara och behålla. Inte längre nånting riktigt fint, utan nu bara nånting bortkastat.

Jag bär in den sista kartongen med äpplen. In i källaren. Där dom förhoppningsvis kommer att hålla sig fina och fräscha i flera veckor till så vi hinner äta och göra äppelmos, -kakor och -juice av dom. Jag kastar en sista blick ut igen i halvmörkret och tänker att det nog inte spelar så stor roll egentligen. Vare sig man är flyttfågel, geting, äpple eller människa så går det att komma fel på nåt sätt så man behöver hitta nya mål och ny mening med alltihopa. Det som skiljer oss åt är väl i såna fall kanske just om vi har förmågan att lyckas med det eller inte. Om vi har förmågan att fortsätta försöka. Om vi fortsätter försöka flyga eller om vi blir fallfrukt på marken.

Jag vill fortsätta försöka. Jag är inte fallfrukt. Jag vill fortsätta flyga.

Jag vill fortsätta känna lycka.   

 
              Lycka är att fortsätta leva, skratta och njuta

Underbar helg med underbart väder, en massa poolplaskande och rejält med nytta, huslighet och eget resultat. Och gemenskap med barnen som inte ens bråkat eller gnällt. Bättre lediga dagar i September går knappast att få. Hjärtat borde vara fyllt med värme och glädje.

Men vad hjälper solsken, träskor och dopp i uppvärmd pool mot att det känns i luften att hösten redan är här. Mot att löven börjat falla och äpplena ligger och ruttnar i gräset. Mot frosten och isen som lurar i skuggorna. Mot att klockan tickar och allting bara blir allt gråare.

Och vad hjälper lördagsmys med barnen, nyklippt gräsmatta, bakad äppelkaka, hemkokad plommonmarmelad och nygjord fruktsallad mot den ensamhet som flyttat in här innanför. Vad hjälper det mot tomheten och saknaden.

Saknaden och vemodet.

Tror jag behöver en ny kompass.

Den här pekar visst bara åt samma håll hela tiden.

Behöver en som pekar dit jag säger att den ska peka,

och inte dit jag önskar.

Tänk så lätt om man bara kunde tänka logiskt och rationellt.

Tänk så lätt om man bara slapp att känna.

Om man slapp att leta efter nyckeln i gräset.

Slapp tro att dörren snart ska öppnas.

Slapp att vänta.

Slapp att hoppas. 

Tänk så lätt det skulle vara då att se.

Se dom andra dörrarna.

"Livet går vidare" intalar man sig.

Det behöver inte alltid kännas lika tomt som det gör nu.

Bortom nästa kurva kommer något nytt att hända.

Något som är bättre än detta tröstlösa ringlande.

Något som är bättre än detta eviga ältande av allt det fina som varit.

Av allt det vackra som man haft

och som man saknar så det skriker i hjärtat på en,

men som redan gått förlorat och aldrig mer verkar vilja komma åter.

Så tänker man. Och hoppas.

Och man går vidare. Hand i hand med längtan

och med saknaden nerpackad, så gott det nu går,

i sitt stora, tunga otympliga bagage.

För framåt måste man ju.

Vidare.

Mot nya mål.

Nya vägskäl att passera och nya hamnar att lägga till i.

Men en fråga blir jag aldrig av med.

En fråga finns där i huvudet hela tiden

och mal vidare för att jag inget svar har att tysta den med.

Frågan om HUR man gör för att sluta älska.

Hur man släpper taget om nånting som redan vuxit fast i en

och som redan blivit en del av vem man är.

Hur slutar man att älska den som skulle varit ens livs kärlek. 

Hur sjutton bär man sig åt för att sluta?

                 Kärlekens dörr är svår att öppna 
                      och rent omöjlig att stänga.

Somliga dagar går allt hur bra som helst.

Somliga dagar är det bara roligt och gulligt och jag känner mig hur farbroderlig som helst när jag skojar och leker med andras småbarn. Mina syskonbarn och bekantas barn som alla är yngre än mina egna. Yngre, mindre, näpnare och så mycket lättare att skoja med genom att bara se rolig ut i ansiktet eller säga saker tvärtom mot hur det är. Bäbisar som får mig att le och bli glad rakt igenom bara för att de är så gulliga att se på och fascineras av där de ligger med ena sockan avsparkad eller sultandes på en alldeles för stor napp i munnen. Såna möten såna dagar gör mig alltid glad, för somliga dagar klarar jag av det hur bra som helst, utan minsta problem.

Värre är det de dagar då samma möten bara får mig att knyta mig inombords och jag känner tårarna samla sig i ögonen och jag måste fly lokalen för att inte bryta ihop där inför alla andra eller ännu värre inför de oförstående stackars barnen. 

Värre är det de dagar då varje sådant sött litet barnansikte bara får mig att tänka på och sörja över de barn som jag aldrig fick. De där barnen som jag alltid vetat från första början att jag ville ha. De som jag visste då, när livet låg framför mig, att jag skulle få. Hela huset fyllt med syskon som skulle bry sig om och ställa upp för varandra. Som skulle kivas och bråka också givetsvis, men som ändå alltid skulle finnas där för varandra de gånger det verkligen behövdes. Hela huset fullt av syskonkärlek. Ja så såg min dröm ut om hur jag ville ha det när jag skulle skaffa egen familj. Många barn att älska och många barn att få känna mig glad och stolt över som pappa vid alla de tillfällen då jag skulle få deras kärlek tillbaka.

Jag fick tre. Tre underbara barn som jag älskar mer än allting annat. Och som jag är hur glad och stolt över som helst. Det vet säkert alla ni som läst länge här i bloggen. De är mina vackraste och underbaraste glädjeämnen i livet. Så är det. Men också just därför, för att jag vet hur fantastiskt stark den kärleken är, den som en förälder känner för sina barn, just därför kan jag ibland känna en stor sorg också i de stunder när jag får hålla en sån där pytteliten krabat i mina armar igen eller när jag lyckas få en liten blyg mammig två-åring att bryta ut i skratt över att jag säger 'aja baja' om fel saker eller när brorsans 4-åring blir så där hjärtligt glad och hoppar jämfota av lycka över sitt paket på Julafton...

...i de stunderna kan jag känna en stor sorg och en smärta över all den kärlek och alla de glädjeämnen i livet som aldrig fick chansen att komma till. En sorg över det eller de syskon till mina barn som jag så innerligt skulle ha velat haft och som jag idag kan känna en sån väldig saknad över att jag inte prioriterade annorlunda då, då när möjligheten fanns att ha gjort annorlunda.

Det är då, när jag står där med nån bekant/kollega/släkting som nyss blivit förälder och som lyser som en sol av lycka och i vars barns ögon jag igen kan se det barn som jag aldrig fick, det är då smärtan slår mig rakt i magen och jag måste fly innan tårarna kommer forsandes i floder. Fly undan alla frågorna och alla menande blickar. Fly undan den lycka som jag inte vill förstöra med min egen smärta.

Och det är då som saknaden blir som störst, då ångesten blir för stark och då det verkligen känns att livet går alldeles åt helvete för fort.

Det är då jag ångrar en del av de val jag gjort tidigare i livet.

Det är då jag ångrar det jag inte vågade.

 
                        Jag saknar det barn jag aldrig fick

Jag önskar att det var så enkelt.

Jag önskar verkligen att det var det... 

Men ibland ÄR inte allting sagt och gjort.

Ibland finns det mycket mera kvar.

Fler ord att ge och fler känslor att förmedla.

Och då sitter den fast i en som ett klister,

den där känslan att det är nånting kvar fortfarande som måste sägas.

Nånting kvar som måste göras för att kunna komma vidare.

För att kunna komma fram.

Fram till just det där lugnet och den visdomen som visan handlar om...

Och som jag önskar jag kunde säga att jag kände.

Att jag nått inom mig,

Men än finns här för mycket kvar som inte är klart.

Inte är färdigt än.

Än finns det kärlek kvar fast allt annat redan är borta.

Än finns det kärlek kvar som vägrar att ge upp.

Än finns det kärlek kvar för....   Jag älskar dig.

Jag fastnade vid hyllan med mineralvatten igår. Bara stod där och tittade och läste vilka smakerna var....   och kunde inte välja. Blev som paralyserad. Jag bara stod och kände tårarna komma upp precis under ytan och nästan bryta igenom. Bara för en flaska med mineralvatten.

Och idag stod jag med bilen vid ett rödljus och såg en flicka hoppa jämfotahopp över gatan. Då var det likadant. Bakom fasaden vällde dom upp bara. Tårarna. Och det var med en ansträngning som jag lyckades med att hålla dom tillbaka.

På jobbet fick jag skylla på att jag varit förkyld när dom frågade om hur jag mår för mina ögon ser så konstiga ut. Då var det inte heller många millimeter kvar innan det hade runnit över kanten.

När jag ser mig om på människor på gatan så ser alla så äckligt glada ut. Som om dom lever i en helt annan värld än min. Som om dom inte ser hur grått och likgiltigt trist allting har blivit här omkring där jag är. Som om dom inte ser att ingenting spelar någon roll längre.

Nyss fick jag stänga av radion bara för att dom spelade en viss låt. Då gick det inte att hålla det innanför längre. Då kom dom rinnande i alla fall. Fastän jag redan hade hunnit stänga av så rann det liksom över ändå.

Då gick den inte längre att hålla kvar under ytan.

Då kom den till slut.

Gråten.

Varför skall det vara så svårt? Att våga.

Varför skall det vara så jäkla svårt för??

För har man väl bara vågat så är ju som alla vet hälften redan vunnet.

Ganska bra odds med andra ord eller hur?

Så varför skall det då vara så svårt?

Att ta risken att göra sig lite illa,

att bli besviken kanske och i värsta fall behöva ångra sig.

Varför tar det emot så mycket inför just såna beslut?

Det undrar jag. Och lär väl aldrig få veta heller.

För svaret ligger dolt så väldigt långt in i mig själv så dit in lär jag väl aldrig kunna se.

Svaret finns i den jag är.

It's the heart afraid of breaking
that never learns to dance
It's the dream afraid of waking
that never takes the chance

It's the one who won't be taken
who cannot seem to give
and the soul afraid of dying
that never learns to live

Det finns inget att lägga till.

Hon säger det så underskönt bra i sången.