Som ett gigantiskt vitt täcke breder de plötsligt ut sig över hela marken i den fram till nyss så väldigt vintertrötta skogsbacken.

Vitsipporna.

Lika efterlängtat och lika fascinerande vackert som en gång den där första nysnön var då i början av December. Det är det här vi har gått och väntat på och längtat efter ända sen vi ställde undan skidorna i förrådet i slutet av Fabruari. 

De böljande vita fälten av myllrande blomster som med ens ger hela skogen tillbaka dess trollbindande magi och naturligt fängslande skönhet och det är nästan helt omöjligt att inte vilja packa utflyktskorgen med matsäck och filt och vandra ut och in i allt det härligt fågelsångsindränkta blomhavet och bara njuta av att känna livet och lusten återvända i hela kroppen.

För visst är det just där ute, mitt bland alla de miljontals med nigande små sipporna ute i den tunna skira gröna björkskogen, som det som allra allra bäst går att förstå och helt hålla med allas vår Astrid och hennes Ronja Rövardotter om det oundvikliga i att få brista ut i ett själabefriande ekande vårskik - bara för att det är så fantastiskt skönt att livet åter har blivit så här härligt att leva igen.

:-)   

                                             Vackert som en dröm nästan.

När jag letade på nätet nyss efter någon bra bild att illustrera det där med 'om' med (utan att lyckas så jättebra får jag väl tillägga) så hittade jag det här fina och tänkvärda lilla citatet. Tyvärr framgick det inte vem som skaldat det så det får väl stå som 'okänt ursprung' här så länge.

Och om inte OM funnits..

så hade

omfamningen..   bara blivit till en..   famning..
omformning..      en..  form..
omdömet..           hade blivit en..  dom..
omsorg..              bara..  sorg
omprövning..      ett evighetslångt..   prov..
omslutningen..   hade inte haft nån början..
omtyckt..             blivit endast..  tyckt..
omvårdnaden..   bara tungt och tvunget..

och den allra varmaste av omtankar..           

hade ändå stannat vid att vara bara.. en..  tanke..

Tänk på det.  Och tänk om.  

Tala om överraskande upptäckt. Hon kan ju sjunga jättebra! 

Lena, hon tyskan med sin barnsligt tralliga Satellite som vann Eurovision Song Contest 2010, har ju flera stycken låtar på sin senaste skiva 'Good News' som är riktigt smeksamt behagliga att lyssna på och där hennes lite speciella, väldigt intima röst kommer helt till sin rätt och inbjuder en till att lyssna flera gånger om. Inget Push Forward  At All här inte. I Like You Lena.  :-)

"Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen"

"I dagens första timmar kan medvetandet omfatta världen

  som handen griper en solvarm sten."

(Från 'Preludium' ur 17 DIKTER 1954 - Tomas Tranströmer)


                                               'som handen griper en solvarm sten'

Hej på ett tag.

Nu åker jag bort och roar mig en vecka. :-)

Barnen får säga vad de vill och retas för mig för att de tror att jag gillar henne bara för att hon är så förbaskat söt, men just nu så bara äger hon helt enkelt så snart jag får välja själv vad jag vill lyssna på. Bara så sjukt bra ju!  

Ja jag retas tillbaka med dom också för de tycker det är så otroligt pinsamt när deras pappa försöker prata likadant som de gör och använder ord som 'äger', 'ofta' och 'sjukt'. ;-)  

Men bra är hon likafullt. Veronica Maggio.

Och satan så söt dessutom. :-)  

"Jag minns bara allt det bra , allt som var du och jag, men aldrig, aldrig, kommer allt tillbaks"


 

            So abruptly, saw death on a sunny snow 
          For every life, forgo the parable
          Seek the light, my knees are cold

Ikväll hade jag ju gärna varit på plats

så jag hade fått se och lyssna på...

Det finns stunder och dagar eller kanske ännu oftare nätter i ens liv då man verkligen kan känna det som man skulle vilja stoppa tiden för att få vara kvar i just den magiska känsla som man har just där och då i ögonblicket. Tillfällen då man helt enkelt inte vill veta av att tiden inte står still och att den underbara stunden man har trots allt har en ände som hela tiden närmar sig mer och mer.

Det kan handla såväl om kärleksmöten som fantastiska naturupplevelser (fast det kanske kärleksmöten också kan räknas som?). Det kan vara nåt så enkelt som en kram kanske, ens favoritmusik, en bra film eller vad som helst egentligen som får en att känna kroppslig eller själslig njutning eller rent av tillfällig perfektion av ens själva livskvalitet och välbefinnande. Det kan vara massor med olika situationer då man bara vill få vara kvar i just den härliga känsla som man har för stunden.

Det är just i dom ögonblicken, precis när jag varken har då eller sen närvarande i mina tankar alls, utan jag verkligen bara ÄR i nuet och ingenting annat. Det är just i dom ögonblicken jag kan säga att jag verkligen är lycklig. Precis då, när tiden verkligen står stilla för ett ögonblick inom mig.  

What are words
If you really don’t mean them
When you say them
What are words
If they’re only for good times
Then they don’t
When it’s love
Yeah, you say them out loud
Those words, They never go away
They live on, even when we’re gone

Jag har ju säkert hört den många gånger förrut, Beatles - "In my life", för jag har den ju nånstans där i min gamla LP-samling, ihop med alla de andra Beatles-skivorna, men aldrig förrut har den träffat mig så rakt i magen med full kraft som när jag hörde den häromdagen sjungas av min egen sons musikklass på deras allra sista konsert innan deras 9 år i grundskolan alldeles snart är över och de allihopa kommer att behöva säga hej då till varandra och vandra vidare i livet var och en åt sitt håll. Plötsligt fick orden i texten en mycket djupare mening och det slog mig hur väl dom valt att ha just den sången som en av de allra sista dom fick sjunga tillsammans.

Tyvärr kan jag inte hitta nån tillräckligt bra version av den på Youtube att riktigt illustrera känslan det blir när en hel kör sjunger den, så det närmaste jag kommer i att fånga accapella-versionens finstämdhet är den här...  

Det gäller både innuti och utomhus skulle jag vilja påstå.

Det finns ingenting som gör en så glad och så sorgeslös som just det där ögonblicket då man känner hur solen kommer fram igen, hur allting skiner upp och hjärtat sätter igång med sitt dunka-dunka igen. Just den stunden, just då när blixten slår ner i en och alla gråa moln plötsligt spricker upp och försvinner och det bara finns en enda sak på himmelen kvar att beskåda. En enda stor sol som utgör hela ens värld och som får en att känna sig som världens lyckligaste.

Det finns inget bättre, än när det vänder....