"Får jag?

Bara lite snabbt.

Bara så jag vet om vi känner samma sak.

Både du och jag.

Bara en snabb koll så här.

Om det är ok.

Bara så jag vet.

Ok?" 

Ja, ibland önskar man allt att man kunde strunta helt i konventionerna

och bara gå helt på känslan.

Vissa saker skulle ju bli så väldigt mycket enklare då ju.

Eller hur?

"Du är vacker som en vårdag" 

...har man väl sagt nån gång tror jag.

Men hur vacker är man egentligen då? 

När man är lika vacker som en dag om våren.

Förhoppningsvis är det väl nånting sånt här vi menar då,

när vi säger så där:

Ja för inte kan det väl vara det där andra vi menar..?

Det där som inte är riktigt lika vackert: 

För då skulle då i alla fall inte jag ta det som en komplimang.

Så jag får väl hoppas att det tolkats på rätt sätt,

de gånger som jag sagt just så om någons anlete

till någon som jag tyckt sett ut precis som en vacker dag om våren.   

'Det vänder nog snart'

Ja så säger dom ju. Snart vänder det. Så är det ju alltid.

Det kan ju inte vara ebb jämt här i livet.

Men inget gott som inte kan ha nåt ont med sig i bagaget...

...eller nåt sånt.

För tänk om man inte alls är beredd, då när det vänder.

Tänk om man är upptagen då.

Upptagen med att beklaga sig

och gnälla över att det bara är ebb hela tiden.

Jag sa bara, tänk om.

                                                           En som inte alls var beredd

Ja nog är det väl så man hoppas att man själv ska fungera så småningom - då om en hel massa år (för man vill ju helst tro att det är många år kvar dit ja) när man då råkar ut för dylika frestelser.

För det är ju klart man vill att det ska finnas kvar där inne i en, själva driften, den där primitiva kroppsliga attraktionen, den där längtan efter fysisk närkontakt och sexuell tillfredsställelse. Klart man hoppas att den kommer finnas kvar där, då också. 

Och givetvis hoppas man ju att man kommer våga göra något åt det, då också... hur lite det nu än må vara som man fortfarande förmår... när det väl händer.

Och får man önska sig någonting ytterligare dessutom så får det väl bli att det där lilla som man då fortfarande är i skick nog att klara av att göra åt saken, trots allt, ändå kan få bli en smula positivt bemött och väl mottaget av den älskvärda person som man faktiskt har lyckats få såna starka känslor för. Även då. 

För visst hoppas man ju att man kommer kunna få känna sig kåt även när man har blivit gammal. Så är det ju.

                                                                   "En dubbel kopp kaffe tack!"

Visst kan det vara både mysigt och trevligt och kanske framför allt snabbare att få dricka sin fikakopp i lugn och ro för sig själv nånstans där man själv har full kontroll över allting...

Men nog sjutton är det både roligare och mer givande att dela den där koppen med fika ihop med någon eller några andra, som ju alltid har sin bild av världen att berika min egen med. Och dessutom kanske vi lättare löser något av våra problem ihop om vi lär oss att samarbeta.  :-) 

Det är nånting speciellt med den här bilden tycker jag.

Nånting väldigt speciellt och väldigt vackert.

Nåt speciellt är det ju med det där med att kvinnor alltid ställer sig på tå när de ska krama en.

Ja eller kanske ännu mer ändå när de ska ge nån en kyss.

Som vid avskedskyssar till exempel.

Då står de ofta just så där.

På tårna bara.

Och lägger sina armar omkring halsen på den de vill kyssa.

Medan man själv får slå sina egna armar runt om midjan på henne.

Och liksom hålla i henne medan hon hänger på en så där för att kunna få ge en den där avskedskramen.

Ja eller om det nu är en kyss, tillsammans med en kram.

Just den sortens kramar tilltalar mig väldigt mycket.

De känns liksom mer ärliga och inlevelsefulla på nåt sätt.

Som att det verkligen ÄR Kärlek som är motivet.

Både att det är Kärlek som är motivet till själva kramen i sig

Och att det är just Kärleken som är motivet i bilden.

I den bilden.  I bilden av en kram.

My mind is playing tricks on me today.

Jag är visst inbokad i tvättstugan ikväll...

            Ja vaddå! Man kan väl få drömma lite ibland i alla fall ;-)

Jag såg på TV igår kväll.

Det var ett program på TV 4 med den rätt nyfikenhetsväckande titeln: 'Den perfekta vaginan':

"Brittisk dokumentär från 2009. Efterfrågan på bisarra plastikoperationer har gått så långt att kvinnor numera genomgår genitala operationer. I Storbritannien tycker 67 procent av kvinnorna enligt en undersökning att deras underliv är fula och allt fler opererar dem. I den här dokumentären söker man svar på varför kvinnor blivit så besatta av just den kroppsdelen."

Det var både otäckt och skrämmande att se och förstå hur många det faktiskt är som har en sån skev uppfattning om sin egen kropp så att de tycker att nånting sånt verkligen är nödvändigt. En hemsk utveckling i vårt samhälle tycker jag om inte ens de mest privata delarna på kroppen får se ut som de gör längre. Jag menar, tycka vad man vill om ansiktslyftningar och bröstoperationer, men de förändringarna på kroppen är ju i alla fall nånting som syns och som man därför på ett sätt kan förstå att det påverkar ens självkänsla så mycket att man väljer att gå igenom dom. Men att skönhetsoperera sig mellan benen? Så fruktansvärt onödigt!

Man kan ju undra vartåt vi är på väg egentligen om detta ska fortsätta. Kommer vi alls att tycka att vi duger i framtiden? Kommer vi börja 'justerings-operera' våra barn för att fixa till så att de blir lagom långa och väger precis lagom mycket under hela uppväxten? Kommer vi idealisera (eller kanske det snarare ska kallas standardisera) våra egna kroppar så mycket så att vi måste börja skönhetsoperera oss på insidan också? Vad sägs om gomsegelsoperationer? Eller obligatoriska blindtarmsoperationer för alla barn på lågstadiet? höftbensreduktioner? eller varför inte fingerförlängningar? Hur långt ska vi gå egentligen i vår perverterade jakt på kroppslig perfektion?

Och hur lurade kommer vi då inte att känna oss sen, när vi upptäcker att det ju finns mode i hur vi ska se ut? För att kroppsidealen ändrar sig över tiden och att trendpendeln hela tiden har den otrevliga vanan att vända tillbaka och slå över till det motsatta igen, det vet vi ju alla redan. Så har det ju alltid varit förrut, så varför skulle vi plötsligt veta så mycket bättre idag hur våra bröst, läppar, rumpor ...ja och kön också ska se ut för att vara perfekta? Imorgon kanske vi har ändrat oss igen och tycker nånting helt annat. Ska man operera tillbaka allting då som man tagit bort idag?  

Dessutom, måste jag ju få säga, är det väl inte designen som spelar nån roll när det gäller just den kroppsdel som gårdagens program handlade om. Där är det väl ändå för sjutton funktionen som är det viktigaste. Det är då i alla fall min anspråkslösa åsikt som manlig individ i allt detta. Det är hur bra den fungerar som gör det största intrycket. I alla fall tycker jag det.  :-)      

              Skönhetsidealen, de komma och gå...

Känslan för dagen:

"Just remember in the winter
far beneath the bitter snows
lies the seed
that with the suns love
in the spring
becomes the rose"

Nollgradigt ute. Snöslask och gråväder.

Väldigt lätt att vilja drömma sig någon annanstans då...

...annanstans...   annan tid...   annan känsla!

*suckar lite*

Men, men...  det är ju nästan bara sex månader kvar nu.

Till nästa sommar.

Bara en sån sak.  :-)

Fattig eller rik?

Det här är berättelsen om en mycket rik man som ville visa sin son hur fattiga människor lever. Pappan och sonen tillbringade därför ett par dagar hos en mycket fattig familj som bodde i närheten av deras gods. När de återvände efter besöket frågade pappan sin son.

"Förstår du nu vad fattigdom innebär?"

"Ja, det gör jag", svarade sonen.

"Bra! Kan du då beskriva skillnaden mellan vårt liv och deras"

"Ja det kan jag" svarade pojken. "Vi har bara en hund, medan de har fyra. Vi har bara en liten pool på gården, men de har en hel sjö borta i skogen som de springer till för att bada. Vi har olikfärgade lampor i trädgården, medan de kan se hela stjärnhimlen. Vi har en massa betjänter, men de hjälper sina grannar. Vi har stängsel runt vår gård, medan de är goda vänner med sina grannar.

Så ja, jag har sett skillnaden mellan vårt liv och deras. Och tänk va! Jag som alltid trott att det är vi som är rika och de som är fattiga."

Har ni somnat på toa nån gång?

Det gjorde min mamma en gång.

Det minns jag att jag tyckte var hysteriskt roligt.

Då när jag bara var ett barn.

Och aldrig skulle kunnat tänka mig att man skulle kunna vara så trött så man somnar medan man sitter på toa.

Men idag är jag vuxen och vet att det kan man visst det.

Själv är det nog kanske närmast på jobbet som jag nästan somnat så där.

Men bara nästan. 

Annars kan jag välja att inte ha så bråttom ibland.

Inne på toa alltså.

Bara ta det lugnt en stund och sluta jäkta.

Läsa nåt.

Kanske posten, kanske tidningen, ibland.

Och låta tankarna flyga fritt.

Koppla av.

Ja så länge det nu varar alltså, innan någon annan med mera jäkt kvar i blåsan knackar på dörren och frågar om jag inte är klar snart.

Då går det ju inte att koppla av längre när man vet att det står nån utanför och väntar.

Men en liten stund brukar faktiskt räcka.

För att hinna koppla av.

Utan att behöva somna.

:-)

 
           Det ska ju vara avkopplande och vilsamt