Ännu en helg, ännu en vecka
Aldrig får man dagarna att räcka
Nyss var det Jul och nu redan är det Februari
Ett par dagar bara väl? Jasså var det hela Januari?

Tänk, en tolftedel av året är redan gången 
Och jag går fortfarande omkring i långkalsonger
I denna takt blir det nog båd Påsk och Kristi flyggare
Innan jag har hunnit få på mig nånting snyggare

:-)

 
                    Skicka tillbaka den med det samma!

-24 grader på termometern och strålande sol ute.

Kan det bli mer vinter än så här?    :-) 

Den näst vackraste gåvan som hon någonsin gav mig

Den näst vackraste, men ändå...  helt klart den största

Av alla killar i världen så valde hon själv att få ge sig

Trotsa all sin rädsla och ge åt just Mig att få vara den första

Den gåvan, det rummet, den dagen, ja hela den hösten

Bär jag med mig för alltid, för evigt, hela livet ut  

Den hjälper mig minnas med hjärtat o ger mig massor med tröst än

Och den gör vår kärlek till en oerhört vacker saga helt oavsett slut 

                        Den näst vackraste gåvan som hon någonsin gav mig

Visst är det stor skillnad på HUR man säger saker och ting?

Hör bara här:

A säger:
"Ja nu är det snart bara tre månader kvar till det står Maj i kalendern och det blir varmt och allting blir grönt och börjar blomma igen."

Och jämför sedan med om man säger så här istället:

B säger:
"Det är ju för sjutton mer än tre månader kvar fortfarande till Valborg och sen vet man ju inte hur länge det tänker fortsätta vara kallt och snö kvar även efter det."

Samma fakta, men rätt så stor skillnad på mindset, eller hur?

Så det gäller ju bara att försöka tänka positivt och inte låta sig nedslås alltför mycket av den verklighet man lever i. Ungefär som B här ovan som inte alls låter sig nedslås på samma sätt som A av att våren är i antågande...  ganska snart.  :-)  Eller hur?

Oj då, Jag glömde nog säga att både A och B är snöskoterförsäljare, om nu det kan tänkas ha nånting med saken att göra.  ;-)

 
           Because it's all in our minds you know.

This makes me full of joy.

This makes me think of you.

This makes me feel happy!! 

*Big big smile*

Jag har ju lyssnat på den där skivan hundratals gånger. Trodde jag kunde den utan och innan och visste vilka av låtarna jag gillade bäst och vilka jag hellre bara hoppade förbi. Men idag upptäckte jag faktiskt en låt som jag förrut inte riktigt lyssnat på ordentligt. En som oftast fått stå tillbaka för sina mer kända melodikollegor på samma skiva skulle man kunna säga, men som idag plötsligt nådde fram till mig med full kraft och fick mig att med tårar i ögonen spela om den gång på gång hela vägen hem från jobbet.

Jag tror det är att det är så lätt att känna igen sig, i känslorna, i alla hans sånger. Jag tror att det är just för att dom nästan alltid känns så nära mina egna känslor, just därför, som dom känns som nåt jag så gärna skulle velat kunna skriva lika vackert själv.

Och som jag också mer än gärna skulle velat fått dedikera till någon jag saknar precis lika mycket, jag också, precis som han gjorde när han skrev den här:

Ted Gärdestad - Helt Nära dig

Du var fräknig som jag
fast mer uppnäst och glad
för du skratta nästan jämt
allvar för mig
var så enkelt för dig
du tog hårda ord på skämt
skratt kan ingen leva på
men det kändes bra endå
Helt nära dig

Många ord som jag sa
verkar tomma idag
från mitt kloka perspektiv
inget finns kvar
av dom tvivel jag bar
att du var ett tidsfördriv
du betydde inte allt
men det blåste aldrig kallt
Helt nära dig

Du har bläddrat
ett blad i mitt liv
mitt liv
sidan är slut
och nästa tar vid

Och för dig är det slut
att gå bakvägen ut
för att kunna träffa mej
var du än bor
trots att världen är stor
är det inte långt till dig
dina ögons stjärneglans
blinkar alltid någonstans
Helt nära mig

Jasså, du tror det.

Fick ni också skotta för att få fram bilen imorse? 

Då vet ni vad jag menar.

Jag tycker det räcker med snö nu.

Ja, inte riktigt såå mycket snö just idag kanske, men i alla fall, nu räcker det. Ingen mer snö nu tack!

'Jag älskar dig pappa'

säger han när han kramar mig i hallen på väg ut till sin skolbuss på morgonen.

Det behövs inte mer. Det räcker för att jag ska känna hans kärlek hela vägen in till mitt hjärta där i hallen i den där snabba 'varjedags-kramen'. Känna att han menar det han säger.

Det bor en särskild styrka i just dom orden. En styrka som när den kombineras med sanningen blir till nånting väldigt stort. Då blir det med ens det vackraste vi har att ge till varandra.

Vår kärlek.

Sen står jag alltid kvar i dörren när han skyndar iväg för att hinna. Ibland stannar han i kurvan och vinkar för han vet så väl att jag står där och tittar efter honom. Ibland ropar jag nåt sent påkommet om att han väl har nycklarna med sig eller frågar varför han inte har nån gymnastikpåse med sig och får hans suckanden och 'Pappa lägg av!'-blick tillbaka för han tycker sig ju vara för stor nu för att behöva ha en sån jobbig 'tjatpappa', som han kallar det, men den där kramen, innanför dörren, innan han öppnar dörren och blir stor igen, den är jag väldigt glad över att han fortfarande vill få ...och få ge, varje morgon när han ska springa iväg till sin buss.

Kramen och de där fantastiska orden.

Utan dom vet jag inte hur jag skulle orka.   

Det är ett snöoväder på väg säger dom. Ett hemskt snöigt ett som är på väg ner över hela landet idag och kanske imorgon. Norrifrån. Med mera snö.

Ännu mera snö!

Jag tycker det börjar kännas lite som när gästerna inte vill gå hem när man har fest hemma hos sig  och man själv börjar tycka att det nog är dags för det, för man är själv för trött för att orka mer. När man tycker det räcker för kvällen, dags att runda av och börja tänka på refrängen...   men det tycker tydligen ingen annan, så alla bara stannar kvar i alla fall.

Så känns det lite idag tycker jag. 

                                   Mer snö! Men så trevligt! Fast nu har jag slutat ropa Hurra , faktiskt.

"Jag tänker kasta dom här jävla idiotskidorna när vi kommer tillbaka!!!!"

Ilskan stänker omkring honom ihop med saliven medan han kämpar sig upp ur lössnön vid sidan om skidspåret i nerförsbacke nummer fyra och uråkning nummer fem för dagen. Det är inte ens nån idé längre att försöka fråga honom om han vill ha nån hjälp eller erbjuda honom några tips om hur han ska undvika att få för hög fart i nerförsbackarna. Han är beyond all that nu. Nu är han fullkomligt rasande arg på allt och alla som överhuvudtaget råkar titta i hans riktning.

Vi är ute i skidspåret tillsammans med kompisar och deras barn. Det är bara en 3 kilometers slinga, ute i bedårande vacker trollskogsnatur med snötunga granar och trollberg överallt runt omkring oss, och egentligen var det ju tänkt att vi alla skulle njuta av turen och sen precis lagom hinna med ett stopp i våffelstugan i närheten också... men just nu känns hela spåret antagligen oändligt långt för min stackars ilskna pojke och tiden vi har kvar på oss för att hinna till våfflorna innan dom stänger där för dagen.. ja den försvinner snabbt i takt med varje ny nerförsbacke känns det som.

Så just nu är pojkens självkänsla och självförtroende så låga som dom bara kan bli och han tycker att alla vi andra bara skrattar åt honom varje gång han ramlar igen och han tror att vi förmodligen skulle vilja åka ifrån honom på en gång om vi bara fick chansen. Han tycker han suger på att åka skidor, som han uttrycker det själv gång på gång där mitt i nerförsbacken medan han jagar reda på sina ivägkastade skidor igen och börjar det mödosamma jobbet med att lyckas sätta fast pjäxan i bindningen igen... helt utan hjälp! för det vill han inte ha nån. Han blir bara argare då nämligen, när han får någon att skälla på för att man håller skidan fel eller för att man inte fattar hur vinkeln på pjäxan måste vara för att det ska knäppa till i bindningen.

Så vi står där alla vi andra tysta (ja eller så tysta nu barn kan vara) och bara väntar och ger honom den tid han behöver för att bli klar och komma upp i skidspåret igen. Ingen säger nån kommentar alls om att det nog inte är så långt kvar nu eller frågar honom om han vill åka före eller efter i nästa uppförsbacke. Det är ingen idé längre. Han kan inte ta emot nån omtanke längre. Han känner sig bara som han vill därifrån nu. Slippa tortyren. Slippa skogen. Slippa snön. Slippa oss. Slippa allt!

En nerförsbacke och ett platt fall mitt i spåret senare lyckas jag ändå övertala honom att byta skidor med sin bror och ta ett kortare par skidor istället med bromsräfflor rakt under trampet. Det är hans gamla skidor som han var så hjärtans glad över att ha växt ur för att de aldrig hade nåt bra glid... tyckte han då, på sportlovet förra året. Just nu så borde dom däremot vara helt perfekta. Tänker jag.

Sen låter jag dom andra få åka före. Det är bara han och jag. Jag hjälper honom med bindningarna på de 'gamla skruttiga skidorna' och sedan hasar vi oss iväg, han först, mumlande högt för sig själv om hur jobbiga dom här skidorna också är! och jag följande efter alldeles tyst och lämnandes en stor lucka emellan så att han inte ser att jag ser varje gång han får lov att staka på i nerförsbackarna för att det inte ska gå för långsamt.

Han ramlar inte fler gånger sen. Istället åker han ifrån mig och när jag ökar takten för att hinna ifatt utan att lyckas särskilt bra så tycker han vi ska ha tävling så sen sprintar vi på båda två i en faslig fart både uppför och nerför i backarna och till slut, precis innan vi kommit fram till startpunkten igen har vi hunnit upp dom andra och jag låter honom få komma före mig över 'mållinjen' och känner mig varm i både kropp och hjärta när jag ser hans stora leende och hör honom ropa till brorsan att han just slog pappa i spurtstrid in mot mål.

Det syns lite på ögonen att han var ledsen förrut, och det finns några droppar av tårar kvar på ena kinden. Om det nu inte är snö som smält kanske..?  Men i övrigt är alla spår av den där ilskan och den där totala desperationen han kände där ute nyss som bortblåsta. Nu skrattar han och ler igen. Och även om vi inte hann tillbaka i tid för att hinna få några våfflor så känner jag ändå att det är tre glada barn jag delar matsäck med sen i värmestugan. Och då gör det mig ingenting alls att dom tar slut på all den varma chokladen i termosen innan jag hinner få nån, för det är precis så, precis så glatt och busigt roligt, som jag vill att en utflyktsdag tillsammans skall vara.

På vägen hem i bilen bestämmer vi att vi ska sätta fast 'bromstejpar' på undersidan på dom nya skidorna för då kommer dom att bli perfekta till nästa gång vi ska ut och åka skidor igen.

"Och då ska jag vinna över dig en gång till Pappa" säger han då och ser ut att vara rätt nöjd med sig själv och med sin dag ute i skidspåret.

Och bara det är vinst nog för mig faktiskt.     :-)   

Tänker på dig ofta så...  

just där intill det svalkande sommarvattnet

Då när du dök i från kanten och tyckte att jag skulle följa efter

Då när du hoppade i alldeles näck

Och sen stod naken där på stranden framför mig

och lät mig få titta så mycket jag ville medan du torkade av dig

och skvätte vatten på mig med ditt långa hår

Jag tänker på dig ofta så och minns hur underbart vacker jag tyckte att du var

Med ditt långa blöta hår och alla vattendropparna som rann... 

nerför bägge brösten och magen och som jag följde med blicken hela vägen ner...

hela vägen ner dit till där dom försvann

in just där nånstans dit även jag önskade så innerligt att få försvinna... 

*andas*  

Jag tänker ofta på dig så... 

och minns den känslan du gav mig medan jag tittade på

Känslan av att verkligen önska på allvar att tiden kunde fått stått alldeles still

Just där och då, i det ögonblicket 

Bara för att det var så fantastiskt vackert att få beskåda

 
             Och sen stod du naken där på stranden framför mig

Kämpar mot kroppens seghet idag. Allting, varenda rörelse, känns som en väldig ansträngning. Musklerna ömmar och smärtar. Hela kroppen håller på med nån slags protest. En protest mot gårdagens alla skidkilometrar och running up that hills med alla barnens tefat under armen. En protest mot allt det duktiga och nyttiga, mot allt Frisksportande jag tyckte jag gjorde då, igår.  

För idag är idag och idag ska man betala priset. Idag är normalläget - det som kroppen hela tiden försöker återgå till så fort minsta tillfälle gives - det jag hade när jag väcktes av väckarklockan i morse - liggandes raklång på rygg!

Dom säger att det är skönt att ha träningsvärk. Att det är en härlig känsla när man kan känna att träningen har gett resultat. Jag undrar jag hur många gånger jag ska gå på den sagan innan jag lärt mig.

Innan jag lärt mig att det gör ont att vara frisk.  

 
                                                                      Aj aj aj!!

Hon sträcker alltid på sig när hon vaknar, precis som en katt, och hon låter ungefär som en katt också under tiden. Armarna utsträckta över huvudet och åtminstonde en fot som tittar fram under täcket lite längre ner i sängen. Hon ligger liksom lite på sniskan i dubbelsängen och tar nästan upp den helt från sida till sida när hon sträcker på sig så där.  

Jag ligger bredvid henne och ser på henne. Jag har varit vaken en stund redan och kikat på henne i smyg medan hon sovit. Strukit bort en hårslinga från hennes kind så jag kunnat se hennes lugna sovande ansikte lite bättre och till slut kan jag bara inte låta bli längre utan till slut böjer jag mig fram över henne och ger jag henne en kyss. En lång mjuk kyss mitt på munnen. På hennes sovande varma läppar.

En kyss så att hon vaknar. Precis som Törnrosa och Snövit, men med den skillnaden att den här sovande skönheten är alldeles naken och är väldigt ruffsig i håret när hon vaknar.

Jag ser på henne medan hon mornar sig, gnuggar sig i ögonen och sträcker på sig en gång till.

Hon är så vacker. I mina ögon kan hon inte vara något annat än världens vackraste, just där och då i det ögonblicket. I mina ögon är hon helt perfekt just där och då medan hon sträcker ut ena armen mot mig och ber om att få en kram. Brösten blottas och det går en våg av åtrå genom min kropp när jag med ens börjar tänka på hur naken hon är där under täcket.

Jag låter henne fånga in mig och dra mig till sig med sin hand och snart kysser vi varandra igen och den här gången låter jag även händerna få vara med i kramandet och sakta vandra in under täcket till henne. In till brösten och värmen.

'Vet du om hur underbart vacker du är?' säger jag och ser henne rakt i ögonen.

'Tycker du?' skrattar hon och tror nog att jag bara skojar

'Ja, för mig är du hur vacker som helst just när du ligger så här i sängen, alldeles nyvaken. För mig är det nog då du är som allra vackrast faktiskt. Just när jag får kyssa dig så här på morgonen...'

Och så kysser jag henne igen.

(Fotnot: Kvinnan på bilden har ingenting som helst med resten av inlägget att göra)

Dom frågar om jag är trött.

Säger att jag ser sömnig ut

när jag nickar till under den monotona presentationen.

Men jag säger att det är jag inte alls.

Det är bara mina ögon som inte tycker om sina arbetsuppgifter

som tycker dom har blivit alldeles för tråkiga 

så därför tar dom en liten paus ibland för att få lite omväxling.

:-)

...fastnade den på repeat i bilen hem idag.

Som nån sorts ödets nyck eller nåt.

Och jag önskade att det var nåt jag hade kunnat sagt.

Kanske just för att det låter som nånting jag skulle vilja säga.

Även nu.