Just hemkommen igen ifrån alla sportlovssnöoväder

Just hemkommen tillbaka här igen

Tillbaka hit till den vita vardagen

Tillbaka till all den oförtröttligt fallande snön överallt

Dags igen för att skotta! Hurra!

Dags än en gång att vinna striden över snömassorna som så ihärdigt försöker stänga oss inne

Blockera min dörr

Snöa igen min bil

Och dränka hela min tomt i halvmeterdjup tung kramsnö

Och som nu även försöker knäcka mitt tak 

Den här gången är det faktiskt taket som behöver skottas 

Så att det inte rasar in över mig när jag minst anar det

Fan så trött jag är på all denna snö nu!

Idag bär det av. Upp och iväg mot snön och kylan där uppe i norr...  
ja så brukar jag ju säga, annars, men så kan jag ju inte säga i år precis. Hmm... men upp mot det spännande djurlivet där uppe i Härjedalen. Så mycket stämmer väl i alla fall, även denna vinter.

Där kan man ju nämligen få syn på ett par såna här om man har tur. 

:-)

                   Ett par mysko oxar det där va? :)

Ha det gott så länge.

Jag är tillbaka igen på söndag om en vecka.

Till dess...   Ha en jättetrevlig vecka!

Suveränt bra låt!  

Suveränt vackert fångat hur ont det gör

När alla ens drömmar plötsligt spricker

Och det gör dom ju, för de flesta av oss

Kanske just när vi minst av allt anar det i förväg 

Bara lite till så...

Ja, så känns det i alla fall idag. Snälla, kan det inte sluta snöa snart?

Tänk va, det snöar visst idag igen!

Och det är fortfarande kallt. Fortfarande minusgrader på alla termometrar.

Denna rekordslagarvinter verkar ju nästan som den har kommit för att stanna.

För nog känns det långt till sommaren en dag som denna.

Långt till sommaren och långt till våren också.

Fastän vi nog alla önskar att få se den kika fram bakom knuten nu.

Önskar att få se de första tecknen... snart.

Men inte.  Inte minsta tecken på nånting sådant alls faktiskt.

Inte än och inte idag.

Inte när himlen är alldeles tjock och gråvit och det skramlar förbi plogbilar på gatorna.

Fram och tillbaka hela tiden av skrapljuden att döma

Men det är ändå lika vitt på marken igen så snart som de har passerat.

Inte när det är snöflingor i luften och nya vita lager med fluffig nysnö.

Att borsta bort från förstukvistar och bilar nästan precis hela tiden.

Jag tror jag till och med jag ser den där fallande snön när jag blundar numera.

Flimmrande förbi inne på näthinnan som vore dom inetsade där för gott.

Visst känns det långt till sommaren då.

En gråkall och snöig februaridag som denna.  

Snön faller och vi med den
Långt långt till sommaren
Snön faller och vi med den
Det blir mycket bättre sen
Iväg med bilen genom flingorna
Ingenvart  Ingenvart  Bara bort
Snön faller och vi med den
Snön faller nog länge än
Har jag på känn

Jag har bara varit med om den känslan en enda gång i livet

Den där fantastiska 'Hitta hem' känslan

Den då allting känns rätt och man liksom bara vet att man gjorde helt rätt som litade på sin intuition

I mitt fall var det där 'Hemma' ett par blyga ögon på en regnvåt parkbänk en småkylig höstdag som jag önskade aldrig skulle behöva ta slut 

Men det kan lika gärna vara en storlagen utsikt över ett öppet hav, barndomens gröna milsvida skogar, en pytteliten rosa hand som håller om ens ena lillfinger eller en liten röd stuga intill en slingrande landsväg med nyutsläppta kalvar som dansar i hagen intill

Det där 'Hemma' kan vara så olika för oss alla 

Och för det mesta vet vi kanske inte ens om vad det är

Innan vi hittar det

Och hur lyckligt lottade vi är med att finna det

Hur lyckligt lottade vi är med att verkligen hitta Hem nån gång i livet

Det varierar nog också väldeliga från person till person

Själv har jag bara varit med om den känslan en enda gång

Men den enda gången kan jag fortfarande fylla hela hjärtat med

Varenda gång som jag tänker på den och minns

För den känslan är så speciell så den går aldrig någonsin att glömma

Känslan av att ha hittat sin plats på jorden 

 
                          
                                "Hör du orden och du följer dem
                                 till din plats på jorden
                                då har du kommit hem"

Traditioner är till för att njutas av. 

Smaklig Fettisdag!  

                                                    Gottgottigottgott!  :-)

Visst ryser man av välbehag?  :-)

Det pågår en strid hemma hos mig. En kamp på liv och död.

Det är jag som har förklarat krig mot mössen som huserar i väggarna och i vissa av köksskåpen och som blivit allt fräckare och fräckare sista tiden. Nu nöjer dom sig inte med att tassa ut tyst och försiktigt om nätterna medan vi andra sover och kanske nalla lite på några potatiskal eller annat godis i sop-påsen i diskbänksskåpet. Nej nu har de börjat sticka fram nosen mitt på dan också och letar brödsmulor under köksbordet så att barnen skriker högt plötsligt när de kommer in i köket för att äta mellanmål.

Där gick gränsen tyckte jag. Ok, om de finns nånstans i det fördolda och jag bara behöver se spåren av dom då och då när jag städar, men att behöva klampa i golvet när vi ska gå in i köket mitt på dan för att försäkra oss om att det inte ska sitta en under bordet, nej då har det gått för långt. Då sätter jag hårt mot hårt och riggar upp fällor.

Så nu står det sex stycken musfällor utställda på strategiska platser hemma på köksgolvet. Laddade med smaskiga små äppelbitar. Redo att sprida död och skräck bland dessa ovälkomna små inkräktare. Och efter första dagens hårda strider är ställningen redan hela 4-0. Ja, till mig alltså. *stolt leende* Fast det är klart... mellansonen lyckades ju i och för sig sticka stortån i en av fällorna (ja precis som Emil i Lönnebergas ilskna pappa) och fick plåstras om för det en stund igår, så kanske 4-1 är mer sanningsenligt om jag tänker efter.  

Fast jag måste ju erkänna att det känns en aning motbjudande OCH sorgligt på en och samma gång varje gång jag måste ta på mig skorna och bära ut och tömma en fälla ute i snön - och förmodligen mata traktens räv, kråkor eller ugglor  (ja och katter också kanske) med en superenkel middag, bara att komma och hämta. Inte sjutton känner jag mig särskilt stolt just då precis.

Men, men, I krig och kärlek är ju allting tillåtet, och nu är det faktiskt ett krig som jag har startat mot dessa hemska skräckinjagande skadedjur, för trots att jag redan fångat fyra stycken så har jag både sett och hört rasslet av fler där inne bakom köksskåpen och i väggarna, så nu håller dom med all säkerhet på med att samla sig och hitta på lämpliga motattacker mot oss för att kunna hämnas sina stupade hjältar.

Så det skulle ju inte förvåna mig om de har gett sig på skafferiet, gnagt sönder tidningsinsamlingspåsarna eller flyttat ut slagfältet till vardagsrummet och lämnat spår efter sig i TV-soffan, när jag kommer hem ikväll. För möss ÄR lömska och elaka. Så är det bara. Kom inte och säg nåt annat är ni snälla. För hur söta och oskyldiga de än försöker se ut när de väl råkat fastna i en av mina fällor, så är dom just nu mina bittra fiender och måste behandlas därefter. 

Mössen måste väck helt enkelt och jag är ledsen men..  it's not a pretty thing to do. 

Så nu är det dom primitiva känslorna som får gälla. Jaktinstinkten som ju ska finnas där inne nånstans i oss. Som kan göra oss till rovdjur när så behövs. Nu är det den som gäller för min del. 

I en kamp på liv och död.  En kamp som bara den ena sidan kan gå segrande ur. 

Så Kom igen nu bara!!  så ska ni allt få, era små infernaliska gnagare.

Kom igen bara så ska vi allt se vem som håller ut längst.

Ni eller jag.

                         Laddat och klart

Och årets Fräcka veckan-pris går till....? 

Ja, för idag är väl just precis en sån dag, är det inte?

Hihi

Ha en lycklig/trevlig/mysig/skön

och på alla sätt och vis

väldigt bra Alla Hjärtans Dag!

       Puss på dig!!

Oskar struttar fram till en av de andra gamlingarna på ålderdomshemmet och säger:
Kan du gissa hur gammal jag är?
Åldringen tittar på honom och säger:
Åttio.
Nej, säger Oskar stolt. Nittiotvå.
Belåten struttar han fram till en annan åldring och frågar:
Kan du gissa hur gammal jag är?
Åttiofem.
Nej, säger Oskar. Nittiotvå.
Så går han fram till en gammal kvinna och ställer samma fråga. Men i stället för att genast svara, drar hon snabbt ner gylfen på Oskars byxor och sticker in handen. Hon känner noga och länge på hans lösa delar och säger sedan:
Nittiotvå.
Hur kan du veta det bara av att känna på mig så där? säger Oskar förbluffad.
Jo, jag hörde dig säga det till de andra

                                      Skenet kan bedra